Tro

”O Israel! Håll dej borta från avgudar! Jag lever och är stark! Jag ska se efter dig och ta hand om dig. Jag är som ett grönskande träd med frukt året om. Min nåd ska aldrig svika dig. Den som är förståndig tar vara på detta. Den som är klok lyssnar till dessa ord. Herrens vägar är sanna och rätta, och den rättfärdige väljer att vandra på dem. Men den upproriske snavar och faller” Ur Handbok för Livet.

Jag har sugit åt mej orden i de här verserna. Att Gud är stark och levande och att han lovar att se efter mej och ta hand om mej. Att han aldrig sviker. Han finns där, oavsett hur den situation jag befinner mej i ser ut om jag väljer Honom. Gud vill att jag/vi ska lita på Honom helt och hållet. Precis som Abraham som blev lovad en son fast han var gammal och det egentligen var omöjligt. Han är bara ett exempel. Det finns så många många fler som satt sitt hopp till Gud och fått se att han håller vad han lovat. Gud är helig och bor i det höga. Men han är också en nära Gud som vill finnas med. Han bor i oss säger Bibeln. Guds Ande bor i oss om vi väljer tro på vad Jesus gjorde för oss när han dog på korset.
När vi läser Nya Testamentet om Jesu vandring här på jorden så handlar det väldigt mycket om att han var närvarande i vanliga människors liv. I vardagen. I det som hände hemma hos olika personer. I det som hände på byn. Jesus rörde sej bland folket på ett nära sätt. Ibland blev en del provocerade av att han tog sej an personer som var lite vid sidan om samhället. Man ifrågasatte hur han kunde göra så. Men det han gjorde pekar väl tydligt på allas lika värde och att hans omsorg och kärlekserbjudande var till för alla som ville ta emot det i tro.
Ibland när Jesus mötte någon människa kunde det hända att han frågade -” Vad vill du jag ska göra för dej”? Han ställde frågan fast det för både honom och alla andra var ganska så tydligt vad behovet var. Som med mannen som inte hade någon syn. ”Vad vill du jag ska göra för dej”? Jag har också fått den frågan. ”Vad………” Den går djupt i mej. Det finns ett hav av behov mänskligt sett. Så kan det kännas först. Behov för familjen. För samhället jag bor i. För allt elände i världen och mina egna personliga behov. Det borde väl vara uppenbart för Gud vad jag behöver hjälp med. Både för min egen räkning och för andras. Ändå vill han att vi ska tala om. ”Göra våra önskningar kunniga för Honom”. Och så klart är det ju en del i dialogen mellan mej och Gud. Att förmedla information mellan varann. Att jag med ord riktade till Gud uttalar det jag manas att be om. Så påminns jag om texten i Bibeln om Marta och Maria. Där säger Bibeln att bara ett är nödvändigt. Bara ett. Ur det perspektivet är allt enkelt. Men när man står där hemma i köket, mitt i en pandemi. Mitt i oro kring det vardagsslit som barnen har att tampas med. Med vissa dagar när ekonomisk oro och kroppsliga krämpor gör sej påminda. Då, finns det många svar på frågan – ” Vad vill du att jag hjälper dej med”?
I texten om Marta och Maria valde Marta att lägga hela sitt fokus på allt praktiskt arbete som hon tyckte behövde göras så att alla som fanns i huset skulle få mat. Hon servade och fixade. Maria däremot tog tillfället och satte sej nära Jesus och lyssnade på vad han talade om. När Marta visade irritation över det sa Jesus just de orden till henne ” bara ett är nödvändigt”. Maria hade valt det som var nödvändigt.
I min bönegrupp på kyrkan är det en kvinna som ofta citerar ordet från Matteus 6:33 ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Det var Gudsriket Jesus kom för att berätta för människorna om. Det var det Maria ville höra om. Hon som valde den nödvändiga delen. Hon valde det som är svaret på frågan. Det som måste få komma först. Sök Gud, ta emot det han vill ge. Tro på det Jesus gjort för oss så följer all Guds omsorg och underbara löften med. Allt. I livets alla situationer.
Så, jag får omfamna orden att Gud ska se efter mej och ta hand om mej. Att Nåden räcker. Jag får ta fasta på att Gud ser hela den röra jag står i och hjälper mej hantera den om jag väljer lita på Honom. Han vet om familjen, grannarna, vännerna. Han vet om vårat samhälle. Han har kontrollen oavsett vad man ibland kan tänka. Jag behöver lära mej, träna mej varje dag, att ännu mer lyssna in vad Gud vill säja och visa mej genom den Helige Ande. Den Helige Ande som är vår ”väglots”, stöd och kraftkälla hela tiden, alla dagar, om vi väljer/tillåter honom vara det. Gud som är trofast och som håller sina löften vill att vi ska se hur pusslet sakta läggs och omständigheter läggs till rätta och allt förs framåt. För om man är uppmärksam kanske man plötsligt ser en förändring hos nån. Eller hör nån berätta om att saker har löst sej. Eller att det där som var så svårt att få till ett samarbete kring gick lösa. Nån kanske mår bättre. En annan fick det där jobbet. Det pågår. Ibland kommer bönesvaren och lösningarna på ett radikalt och helt omvandlande sätt. Men ofta, väldigt ofta är det pusselbitssvar vi får. En bit + en bit + en bit läggs, för att tillsist bli en färdig bild. Så här, där jag sitter med alla mina funderingar, känns det som att det tryggaste jag gör är hålla kommunikationen med Gud levande och i så fullständig tillit som jag kan, vandra vägen fram i vetskapen om att han har omsorg om alla oss enligt vad han sagt.

Tro, är en bergfast övertygelse som inte rubbas på grund av omständigheter. Tron är den bro som tar mej över djupa vatten. Den karbidhake som håller och ger mej trygghet. Tron är den kraft som hjälper mej att lyfta så jag får nya perspektiv. Tron kan också stavas Hopp.

Tro


Jeremia 32:27 ” Jag är Herren, allt levandes Gud – finns det något som är omöjligt för mej”?

I dag är en tyst och stilla dag. Kanske en dag att vara nära Gud. Lite extra. Kanske har jag slarvat med det ett par veckor. Bönerna har funnits där hela tiden. Som ständiga små suckar. Men jag har känt en litenhet. Känt mej nästan utelämnad. Tiden har varit fylld av frågor och funderingar runt vart vägen egentligen går. Jag har brottats med oro och ängslan för familj och vänner. Tyckt att tiden stått stilla och allt bara stampat på, dag efter dag efter dag. Ibland har jag tänkt ” hur kan Gud som ser och vet allt vänta med att ingripa”? Men en präst på en utbildning jag nyligen var med på sa till mej att ”Guds tidtabell är inte alltid lätt att förstå. Ibland är det tid att gå. Ibland är det tid att stå”. Det här med Guds tid har jag blivit påmind om tidigare också. Det återkommer då och då. Och nu ett tag har det känts som ”tid att stå”. Att stå. Sakta in. Möjligen vandra runt på stället. Invänta bönesvaren. Invänta den tid när det är dags att återigen gå. Göra det som är det svåraste av allt. Överlåta åt Gud som har allt i sin hand och låta honom styra över situationen. Att låta bli att hela tiden komma med förslag och lösningar och försöka gå händelserna i förväg. Bibeln säger att om vi är stilla och förlita oss på Herren så ska vi få se hur han är med oss och hjälper. Se hur han på ett smidigt sätt, med lösningar som vi kanske inte förväntat oss, för saker och ting framåt. Ha tillit till den Gud som vävt oss samman i moderlivet och redan då visste vilka vi är och hur vi fungerar. Den Gud som öppnade havet för Israels folk så de kunde gå över oskadda är även vår Gud. Han är med oss även om vi måste gå genom djupa vatten eller genom eld. Han bevarar och skyddar oss. Han är densamme nu i dag den här måndagen i juni 2021.
Under den här ”ståtiden” har bönerna till slut nästan bara innehållit orden ”Hjälp mej”! ”Hjälp oss”! ”Hjälp, du som vet hur allt är tänkt att vara och vet vägen dit”! Allt det där med lösningar har fått falla åt sidan. Jag vet ju ändå inte vad som är bäst. Ordet ”hjälp” har fått innehålla alla önskningar om lösningar. Alla önskningar om att förhållandena ska förändras och dörrar öppnas. Har fått innehålla och omsluta all nöd och oro som gör att hjärtat krampar vissa dagar. ”Hjälp!” Och faktiskt, nån av de här dagarna började ett lugn bre ut sej inom mej. Lite av otålighetsångesten släppte. Nån av dagarna när jag satt där i min blå fåtölj för att ha en stilla stund nära Gud hände något. Nånting inombords skiktades i ett rättare läge. Den där glädjetonen som jag nog inte hört på ett tag kom tillbaka. Tron och vissheten! Och mitt i den trötthet som en lång tid av krampaktigt eget kämpande gett mej, kunde jag en gång till lägga allt i Guds hand. Jag kan inte annat än hålla fast vid löftena jag läst i Guds Ordet. Hur skulle jag kunna göra nåt annat? Jag vet ju!

Tack Fader i himlen, att du har så stort tålamod med mej!


ethel i juni 2021

Dagen idag

Maj har varit som en lång paus. Dagarna har gått. Men tiden har cirkulerat runt att vårda Tovan. Vår lilla gamla hund som varit sjuk och till sist
orkade inte hennes kropp med längre. En pausmånad som slutade i en oväntat djupgående sorg. Sorg efter henne som vi delat vardagen tillsammans med i fyra år.

Det känns som att det är en brytningens tid nu. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara. Kanske spelar tröttheten efter pandemiåret in. Kanske beror det på alla ensamma dagar som tillslut övergått i hoppet om att det kan bli en förändring snart. Eller beror det på att året som gått tydliggjort en del saker. Gjort klart hur mycket vi behöver varann. Visat att vi kanske inte kan ödsla tid på konflikter och mata sårade känslor. Gjort klart att helt plötsligt kan vi hamna i en livssituation där vi blir låsta restriktioner och nästan ingenting är som vanligt. Det, som vi inte trott var möjligt hände.
Idag, i solen, under en nästan helt blå himmel infann sej ett mod och en livsvilja. En tanke om att sålla bort oväsentligheter dammades av.
En längtan efter att kunna leva så att jag bidrar till nånting bättre för nån. Den här känslan av att vi har bara nu, stannade inte i ”Fånga dagen” utan i ”låt den här dagen få bli det den var tänkt att bli”. Att jag hör den inre maningen när den kommer. Ring ”Lisa”. Hjälp ”Olle” med hämta varor på affären. Stanna upp och prata med ”Nora”.
Brytningens tid kanske är öppningens tid.

ethel i maj 2021

Tro

I dag på morgonen läste jag Psaltaren 27. Läste så sakta att orden hann sjunka in. Rätt ofta använder jag psalmerna som en bön. Gör dem till en bön. Byter ut en del ord så att sammanhanget blir mitt eget. Min vardag, min familjs vardag. Den här dagens psalm handlar om trygghet men är samtidigt en bön om hjälp och en bön som förmedlar längtan. Den speglar mitt varjedagsbehov av Gudsnärvaro och en är beskrivning av den vila som man kan få del av som ett Guds barn.

Det enda jag ber Herren om, det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel hela mitt liv, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel”.


Ibland kan några få enstaka ord i texten täcka in hela situation. Beskriva det jag känner just nu. Idag är det orden ” han gömmer mej i sitt tält, för mej upp på en klippa”. Och sen lite längre fram står det ” Visa mej din väg , Herre, led mej på en rak stig”. Jag riktigt känner hur jag just sitter mitt i lugnet i Guds tält. Störningsfritt område. Och där, i det Heliga rummet, får jag be Honom om att ta hand om den här dagen. Be att Gud genom Den helige Ande är med mej genom dagen och visar mej vad den är menad att bli. Gud vill ha hand om dagarnas timmar likväl som den stora helheten av vår tid. Han vill inte bara göra nedslag då och då. Vill inte bli insatt i ett fack. Bara utplockad vid behov eller på söndan. Jesus säger ju att han ska vara med oss alla dagar. Det måste innebära så mycket mer.
Jag vill att Gud ska vara med mej precis som han följde Israels folk genom öknen. Nu menar jag inte inte att jag är på ökenvandring just nu, på det sätt Israels folk var. Nej. Men ändå är det så att vi på vandring. En resa genom tillvaron / tiden / jordelivet. På vandring. I packningen finns ett löfte om närvaro tillsammans med ett uppdrag. Och precis som Gud följde med Israels folk på deras långa långa vandring och visade dem vägen behöver jag Honom här och nu. Han fanns där. Sörjde för att de hade vad de behövde och ledde dem som ett skyddande moln på dagen. Gick före, skyddade från hettan. Och han fanns med som en eldstod om natten och visade väg genom mörkret. Han finns här, den här måndagsmorgonen i Stilla veckan. För mej. Är, när jag sätter mej ner i hans tält och ber Honom ” Visa mej din väg”. Ofta har jag lite för bråttom. Vill se saker hända nu. Verkligen i meningen nu. Men så är det det är där med vilan. Vila och överlåtelsen. Som jag måste öva på. Inte göra som jag ofta gör – överlåter mina böneämnen och min klagan. Mina sorger, önskningar och all längtan. Mitt impulsiva hopp och alla förslagen på lösningar till Gud, för sen ta tillbaka det, bara för att på nytt överlåta allt igen. Jag gör så just för att jag vill så mycket. Vill nu! Vill verkligen göra Gud medveten. Precis som om jag inte trodde att Han lyssnat första gången. Precis som jag tänker att jag har bästa lösningen och borde få bestämma. I Psaltaren 46:11 står det ” Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Jag fick det bibelordet av en god vän bara helt nyligen. Bli stilla. Inse att Gud har en fullkomlig och god tanke för mej och dej och alla, efter hans tidtabell, efter hans planering. Det är nog därför behöver jag tid i tältet. Få tiden att vara stilla. Stilla mej inför att även om jag är ett Guds barn, är älskad och lovad så mycket mer än jag kan förstå och omfatta, så är det Gud som har allt i sin hand. Han har kontrollen. Jag behöver tid för att det som Gud säger, alla löften och goda ord han ger oss, ska få bli så förankrade i mej att jag inte behöver brottas med dem. Att de ska införlivas i mej som en erfarenhet. Inte bara vara kunskap.
Det jag har lagt i Guds hand det tar han hand om. Jag behöver bara Tacka och Lita på, om än ibland med uthållighet. Guds tidtabell sa nån. Hans tidtabell, inte min. Gud som ser sammanhangen och helheten där allt ska processas och föras mot ett mål. Överlåtelse är svårt. Det är också en process. Överlåta den fria vilja jag fått av Gud tillbaka till Honom så att jag är i samklang med hans tankar och planer.


Tro

I ”livslådan” finns en del skräp. Lite bråte som bara fått ligga kvar. Sånt som jag tänkt är glömt men som ligger där dolt under täcket av alla år som gått. Ibland blänker de till. Minnesbilderna. Framlockade av nånting som påminner. Sen kommer jag ihåg hur det kändes. Inser att såret, eller i alla fall ärret, finns där trots allt. Ärr som andra gett mej. Ärr som jag rår för själv. Ärr är belastande. Obekväma. För de berättar nånting om mej och livet. Därför vill jag kanske helst dölja en del av dem. Vill vara starkt och klok och tänka att ” det där är glömt sen länge”, eller ” det var väl inte så farligt”. Jag vill övertyga mej själv om att det är lämnat bakom. Vill försöka rationalisera och förklara, driven av nån slags stolthet. Att berätta är så utelämnande. Det gör en så naken.
När ärr väl blottas orsakar de ofta en frågor. ” Vad har du varit med om?” ” Vad har du råkat ut för?” Så kan det bli. Jag har mött det, då när bubblan spruckit lite. För själsliga ärr/sår märks i det man säger och i det man gör. Eller, i det man inte gör. Och i en närgången situation när det bränns lite, så reagerar jag ibland reflexmässigt för att hinna ta skydd. Invant. Det vet jag. Jag vill hinna glida undan, hämta andan och se oberörd ut, klara situationen med självrespekten kvar. Vill lämna ämnet och gå vidare. Gråt får komma när ingen ser. En liten stund, medan bubblan lagas. Sen kan jag skriva om mina tankar. Ibland hjälper det mej att se. Skriva med de helt ärliga orden. Det jobbiga i alltihop är att våga inse – jag faktiskt bär på sår och de hindrar mej. Binder upp mej och jag kan aldrig riktigt bli fri förrän känslor och smärta lyfts fram i ljuset och ”skåpet blir städat”.

Under en ganska lång tid så har det dykt upp minnen då och då. Minnen som jag totalt ”glömt”. Eller säkert valt att glömma. Den Helige Ande har påmint mej om personer och händelser och jag har fått både be om förlåtelse och ge förlåtelse. Det känns som jag har fått plocka bort tyngd eftersom. Göra rent och göra plats för nånting annat. Guds tanke för oss är ett liv där man inte ska vara bunden och sitta fast i sörjan. Inte behöva bära bördor man inte borde. Bibelordet beskriver nånting annat. Det handlar om frihet, glädje, frid, trygghet, hopp, kärlek och gemenskap istället.

I den här processen som sakta rörs framåt. Som sakta tar mej in i en fördjupad relation med Gud, har jag fått lära mej nånting nytt. Att det följer så stor välsignelse med att ge förlåtelse! Viljebeslutet att ge förlåtelse till en vän, släkting eller bekant, kanske till och med utan att han/hon ber om det. Uppriktigt! Från hjärtat! Och att sen få finnas tillsammans i vardagslunken utan att små taggar av ilska eller avoghet sitter kvar och skaver. Jag har inte alltid kunnat det. Men jag tror att i min egen helandeprocess skapas nya förutsättningar. Mycket av prestige och mänskliga skydds-skrank smulas sönder när nåden får göra sitt. Därför kan jag hantera livet med hela dess brokiga innehåll och människorna runt omkring mej på ett bättre sätt. Jag har fått be om förlåtelse och blivit förlåten. Och fått känna befrielsen i att ge förlåtelse vidare. Befrielse som inte berör bara mej. Det händer nånting i relationer, både utåt och uppåt, när Den Helige Ande får verka och Gud ges möjlighet att ”laga det som är trasigt”

”Små steg i taget” predikade en präst om. ”Små steg”.

”Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder”
Mark 11:25 Levande Bibeln

eliqu i mars 2021

Tro

Just när jag öppnade dörren och gick in i hallen så hörde jag som en versrad inom mej.  ” Jag omsluter dej på alla sidor,  och jag bär dej i min hand ”.  Orden sjöng inom mej igen och igen en stund. Det var som några veckors bördor lyftes bort.  Som när man tar av sej en tung ryggsäck och får sätta sej och vila när man är på fjället på vandring. Coronabördor. Oro. Saknad.  Allt det som grävt sej in i mej och verkligen skapat en inre stress stillades .  ”Jag bär dej i min hand” .  Det kändes som Herren tittade på mej och log och sa; ”Hur kunde du glömma att jag finns här hela tiden”?  ”Hela tiden”!
Jag satte mej i min blå fåtölj och bara kände Tacksamhet en stund. Vilade.

De ursprungliga raderna finns i Psaltaren 139:5 och som en körsång. Det kom jag ihåg efter en stund. Orden i psalmen är inte exakt lika som de som sjöng inom mej. Men de ord som kom till mej, tror jag var en ännu lite mer personlig hälsning från Herren till mej just idag; – Jag omsluter dej….och jag bär dej…….

Senare på eftermiddan letade jag reda på psalmen och läste alla orden. Alla orden om att Gud vet allt om mej. Utan och innan. Det har Han gjort hela tiden. Och det står att man aldrig kan gömma sej för honom även om man vill. Den platsen finns inte. Den maskeringen finns inte. Ibland går det nästan inte fatta. Att Gud har intresse för mej som enskild individ mitt i corona-vardan en gråmulen dag i februari. Att Han tänkte på att jag är lite trött och sliten och tycker att det är mer uppförs än enkelt just nu. Men så fanns Han bara där och omslöt hela mej med värme och frid och lugn.
                                    ”och jag bär dej i min hand” !

Dagen idag

Nu tjatar jag om bilderna igen……men att få del av bilder från min uppväxt är lite som att ha fått tillbaka bitar och fragment. Kvitton för att kunna knyta ihop minnen och känslor. De har verifierat känslan av en solig och lycklig barndom. För det är så jag minns den. Ett nästan alltid lyckligt barn i vår lilla värld hemma mellan skogen och ån.

Lite fåfäng ?

Jag var ett Barfotabarn som älskade ån och den klara stjärnhimlen. Vintergatans stråk som passerade över ladugården som ett ljust band. Barnet som älskade ängsblommorna. Särskilt blåklockorna och förgätmigej. Som levde i en stor lekfylld värld där gränsen gick en bit in i skogen upp mot Jann-Pers-berget och ner till stranden vid ån. Jag var den där lilla flickan som satt på knä på kammargolvet, klistrad vid radion när Sten Bergman berättade om sina resor i världen och som själv hade tänkt sej resa till Jamaica. Och till Italien för att se alla vackra städer som fanns på plastsolfjädern mamma köpt från nån katalog. Den där nyfikna lilla som lusläste syskonens historieböcker och älskade att klä ut sej och gömma sej i en fantasivärld som var nåt helt annat än stugan hemma. Kanske därför jag fick namnet av en filmstjärna som smeknamn i småskolan hemma. Därför jag än i dag tittar in i många av de slott och gamla kyrkor jag passerar förbi. Låter mej fascineras av rummen, färgerna, prakten och doften av historien. Drömmer om att kunna flytta 400 år bakåt i tiden för en dag och få uppleva en dag på Versailles. Gå genom trädgården och in i slottet. Dricka te i nån salong. Nån stans blev jag också det där barnet som älskade att känna stenarna längs strandkanten under mina bara fötter. Hitta vägar. De mjukaste stenarna. Följa gränslinjen mellan strand och vatten för att se och upptäcka det som kunde döljas av vassen och gräsen. Idag är ån fortfarande livsnerven. Den återkommande dit man går för att hitta ro. Se de välkända konturerna av bergen. Skorvberget rakt över på andra sidan. Se alla vackra färger på himlen och hur de möter vattnet. Går in i varandra långt där borta och upplöser gränserna mellan varann. Kanske där i barndomens stillhet och ibland ensamhet jag lärde mej iakktta. Se detaljer. Detaljer i allt det jag gick förbi. I allt jag går förbi fortfarande. Jag måste bara stanna. Måste titta på alla små under och sällsamma ting som finns.
Barnets frihet kryddade dagarna. Livet i lekbubblan skapade en naiv rikedom. Vardagslivets innehåll på en bondgård som låg lite vid sidan om, byggde en stilla lunk och en regelbunden förutsägbar trygghet. Ljudet av elden som sprakade i spisen. Randiga trasmattor i blå toner. Pappa som satt på en bakåtvänd stol vid spisen och värmde en trött rygg efter arbetsdagen. En hemmasydd anorak i turkos och brunt med ett abstrakt rutigt mönster. Doften av korna i lagårn och liljekonvaljer och varma regn. Stekt korv och fläsk och en sås med gräslök i. Den gräslök som fortfarande växer där den alltid växt. Rabarberkräm på kylning i en liten källa upp mot sommar-lagårn.
Jag är starkt hopbunden med det där barnet och platsen där stigarna måste återerövras varje sommar. Stark hopbunden med den där drömmaren som i tonåren satt på den breda fönsterbrädan i fönstret uppe i det stora sovrummet, och lyssnade på Tio i Topp på radion och längtade ut i världen. En dörr mot vuxenlivet stod lite på glänt och drömmarna var hoppfulla.

Bilderna är mina små karameller. Jag måste ta nån då och då. Kanske är det för att jag är ”gammal” de berör mej lite extra. De blir som en motpol att utvärdera livet mot. Hur blev det egentligen? Hur blev det med allt det där som hände mellan då och nu? Allt det som lagts i korgen under åren. Kanske tänker jag mest på hur jag förändrats som person från då till nu. Hur mycket har jag behållit? Hur mycket har tappats bort? Och nu när jag sitter här så känns det som jag vill förändras tillbaka till det där barnet som älskade det gröna gräset och möjligheterna och bar på hoppet. Det var så enkelt då. Enkelt att omfamna.

Jag tänker att där i början av livet bär man på en egen individuell kärna. Ett nytt litet jag, en kärna, som visserligen påverkas och slipas av dagar som följer. Konstigt vore det annars. En kärna man sen kan välja ”trycka undan”. Inte i barndomen kanske men nån gång i det tidiga vuxenlivet. Lite eftersom byta ut mot roller man blir tilldelad. Anpassningen till omgivningen, vänner, ev motpart, jobb börjar och så hamnar man lite snett i förhållande till den man vet att man är. Så känns det i alla fall som det varit. Men så tänker jag att visst finns där en envis grundton? En ton som inte vill släppa taget. En ton som bottnar i det lilla barnets hjärta, hon som stod där på tröskeln till livet och bar på en dröm och en visshet. Visst finns tonen där om man lyssnar noga? Den når fram fastän livet knarrar av slitaget och törnar av tider som gått. Det är den kärnan jag försöker spegla åren mot. Den jag vill hitta. Nu när måstena har flagnat bort och tiden är nästan bara min. Vad den innehåller? Livets vackra färger, ljus och längtan. Och en oövervinnerlig tro att ”det är möjligt” – hopp!

ethel i februari 2021

Tro

Funderingar utan absoluta svar… Det kan ta tid att sortera tankarna som kommer och känna att de landar, lägger sej till rätta och kanske blir användbara i varjedagslivet…..

Jag har tänkt på det här med kyrka ganska länge. Kyrka, inte bara som byggnad där vi samlas , lyssnar på predikan och får känna att vi hör ihop med andra kristna. Utan kyrka som att den följer med varje person som har en tro ut i vars och ens varjedagsliv. Att jag genom det jag gör och är och säger kan ge nånting från Gud vidare till olika sammanhang och arenor. I all enkelhet. Att det får fungera så, att genom de kvinnor och män och unga som upplevt Gud i sina liv blir Gudsnärvaron utspridd överallt. Gud kanske blir lite möjligare att nå när det finns små ljus överallt som visar att det finns en alternativ väg.

Det finns ett ord i Amos 8:11-12
Den dag ska verkligen komma”, säger Herren, ”när jag ska sända hungersnöd över landet, inte en hunger efter bröd och vatten, utan en längtan efter att få höra mitt ord. 12 Man ska vandra omkring från norr till söder och från öster till väster sökande efter Herrens ord utan att finna det.

Det här bibelordet har jag kommit tillbaka till då och då nu ett tag. I min Folkbibel 2015 använder man ordet hunger, ” jag ska sända en hunger”.
En hunger. Och det kan låta positivt, för det pekar mot att det ska finnas en längtan. Som kristen är det självklart nånting jag ber ska hända. Ber att kvinnor och män och unga, familjen och vänner, grannar och människor i byn, ska börja längta efter att höra Guds ord. Att de ska fundera på det där med evigheten. Reflektera över sin egen relation med Gud. Fundera med ett evighetsperspektiv. Kanske bestämma nånting, inte låta allt hänga löst. Nån eller flera gånger i livet ställs man inför stora livsfrågor. Tro är en sån fråga. Men när det kommer till ett är beslut översköljs man av många känslor , både av övertygelse och tvivel. Det handlar om att ta ett steg i total ovisshet. På ett sätt är det lite så. Bilder av det precisa tillfället, ögonblick, stunden, övergången fladdrar runt i huvudet. Känslan av att ” jag ingenting vet”. Och så byggs det upp höga hinder. Helt mänskligt att känna. Ganska vanligt att ha en broms mot det som man inte prövat. De allra flesta har nån gång gått på ett möte. Hört nån berätta om sin egen Gudsupplevelse. Har diskuterat livsfrågor då och då. Men det går inte riktigt veta vad som kommer att hända. Det där som händer inom en människa som med ett ärligt hjärta säger till Jesus ” här är jag, nu överlämnar jag mitt liv i dina händer”. Det ögonblicket är högst personligt. Jag är jag. Du är du. Finns ingen mall. Det är ett ”lita på-val”. Klivet. Ja-et. Bytet av framtid.

Men för att gå tillbaka till Amos 8:12 igen, så läste jag verserna i en annan översättning också, Handbok för Livet. Det är den texten jag kopierat in. Där står det inte ”hunger” utan ”hungersnöd”. Gud ska sända en hungersnöd, en längtan. Först tänkte jag inte så ingående på det. Men sen slog det mej att hungersnöd borde innebära att det finns en brist. Vill texten verkligen säja att det ska bli så att det kommer att vara en brist på Guds ord! Hur kan det vara brist? Det känns nästan omöjligt. Vårt land har mängder av kyrkor, församlingar, många troende. Hur kan det vara brist? Varje kristen har ju som uppgift, säger Bibeln, att ge vidare det man fått av Gud. Tron ska färga av sej i det man är och gör och säger. Man pratar visserligen om att Sverige som land är så sekulariserat men ändå! Det borde människor med en gudstro i varje liten by!
Eller kan det vara så att det att det blir en hungersnöd eftersom människor söker sej till olika andra ”andliga sammanhang” som inte är från Gud? Och att man blir inte ”mätt ” av det man hittar där utan söker vidare och vidare. Det man hittat hittills har inte tillfört det man innerst ville sökte efter.
Hungern finns kvar. Och att man hittar så mycket annan än det man söker beror det på ”informationsbrist”? Alltså att budskapet från Gud inte hörs och syns i ute i samhällslivet idag? Inte skiljer ut sej så det märks?

En annan tanke som kommer när jag reflekterar över hungersnöd;
kan kyrkans / kristnas sätt att berätta om Gud vara så specialiserat med sitt delsvis ” kristna fackspråk” att den som ovan höra det språket inte kan ta till sej det? Lite så kände jag i alla fall när jag började vara med i pingst. Jag förstod inte alla nya orden vars innebörd var så självklar för de som varit med länge. För att nå fram till varann, människa till människa, oavsett vad det gäller, så funkar det allra bäst när man möts ”i jämnhöjd” med varann. Talar samma språk, når fram till varann med ord som båda parter förstår.


Här i världen skapas hungersnöd av att förhållanden förändras. Det kan komma en svår torka. Det kan komma en ovanlig kyla som gör att det blir missväxt. Det kan komma skadeinsekter, oerhörda mängder gräshoppor, som förstör stora skördar osv. Och då tänker jag; – kan orsaken till att man inte hittar Gud skapas på samma sätt. Att den här hungersnöden som talas om i texten kommer av att det har skett en förändring i ”kyrkans” sätt att leva och finnas ute i samhället. Det behöver inte vara så överallt , absolut inte. Men den smyger på oss. Anpassningen i hopp om att nå ut på ett bättre sätt. Det kristna budskapet har fått tunnas ut och anpassas till vårt 20-hundratal. Det har nog många gånger gjorts med enbart goda avsikter men med ett inte självklart lyckat resultat. Vi anpassar det som står i bibeltexterna efter oss själva och samhällsförändringar och strömningar i tiden istället för att vi tar till oss det vi läser och lever efter det. Det har gjort att klangen har blivit annorlunda, den ursprungliga skärpan och tydligheten har fått stryka på foten lite. Bibeln säjer att Gud förändras inte över tid och samma är det med Ordet. Det går lita på för det står fast. Det kommer att finnas för all tid. Det ska inte ändras, innebörden ska inte ändras. Fast jag kan tycka att en nyare översättning av Bibeln är bra, men bara så länge den noga följer grundtexten och inte tar bort eller byter ut. En del av attraktionen med Guds levande Ord är väl att där kan man som andligt hungrig och i en sökprocess hitta själva kärnan, livet, det som med dagens språk är hållbart och av evighet.


Sen på lite mer individplan kommer naturligtvis frågan, min fråga till mej själv; – är det så jag som kristen som bär på Guds rike inom mej inte sprider nånting vidare, eller alldeles för lite, fast jag bär det med mej? Har jag murat in det och sparat det åt bara mej? Uppstår det en brist i min närmiljö för att jag är för tyst? Eller för att jag inte alltid vågar stå rakryggad för min tro? Hur som helst, i texten är det ju uppenbart att människor söker och längtar efter att höra Guds ord men man hittar inte det man söker trots att man verkligen försöker. Det står ju faktiskt att de letade överallt. Och hittade ingenting. Men jag hoppas, att det även i det här sammanhanget fungerar som det gör i våran värld, i Malå, Sorsele och Norsjö. Att om det blir kris och hungersnöd och andra lider brist så mobiliseras det och människor ger och gör vad man kan för att hjälpa så att situationen för de drabbade förändras. Måtte det fungera så även när det gäller kristenheten och Guds rike. Först måste jag kanske fatta att det finns människor som söker. Ser jag dem? Tar jag mej tid och läser av och förstår rörelsen i tiden och uppfattar behoven. Inser att jag som kristen, på individnivå, kan bidra till en förändring tillsammans med andra som inser samma sak. Vaknar jag upp och verkligen omfamnar uppmaningen att dra mitt strå still stacken. För det borde väl inte få vara så att det får finnas en hungersnöd efter Guds ord som vi inte bemöter genom att, med Guds vägledning, i varjedagslivet försöka ge vidare av allt det goda vi fått. I handling, med våra ord, med värme, omtanke och generositet men även med sanning och trovärdighet.

Jag vet inte hur du känner kring bibeltexten från Amos. Men det är en text att be och fundera kring tycker jag. Sen så här till slut måste jag erkänna att jag är inte världsbäst på att vara förmedlare av Guds rike utåt trots att jag ofta både tänker på och pratar om hur viktigt det är. Men jag vill försöka mer och mer. Vill försöka. Lite mer eftersom. Inte vara osynlig. Försöka för jag tror att det gör skillnad. Försöka för det står i Guds ord att det är en av de uppgifter en kristen har att göra. Du och jag och du och du och du och……… kan vara med och förändra samhället om Guds rike får finnas överallt. Om jag får använda en klyscha, så är det faktiskt så att det bidrar till en bättre värld här och nu. Tänker också att det handlar om hopp i slutändan. Att peka på att det finns hopp. Ett alternativ som är hållbart ända in i evigheten. Ingen som söker och letar borde behöva göra det förgäves.

Ethel i februari 2021


Dagen idag

Just nu känns det som att de ensamma dagarna under jul och nyår varit lite för många. Ensamma dagar som varit lite för långa. Lite för luddigt grå. Nästan helt tysta. Lite för. Jag som egentligen trivs med ensamhet, att vara själv, har känt mej instängd i det tysta. Instängd eftersom man är avstängd från så mycket just nu. Tankarna har kommit och gått. Tiden för reflektion har varit ostörd. Men det är som att, trots allt det ”helt stilla ”,
så har inte lugnet och ron riktigt infunnit sej.

Tankarna har gått bakåt till barndomen. Bilder från då har dykt upp och singlat ner som flagor från en tid som aldrig kommer tillbaka. Tankarna har gått till familjen. Till det nya året, som jag som vanligt verkligen önskar ska bli ett bättre. Men varför alltid bättre? Allt jag har runt omkring mej i mitt liv är ju redan nånting bra. Varför ska det alltid bli bättre? Jag har inga svar, men önskan finns där. Eller är det kanske längtan. Eller hopp. Hopp om att vägen framåt inte ska vara allt för gropig. Inte allt för otydlig. Att den ska vara farbar och gå till de platser dit det var tänkt att jag (och min familj) skulle komma.

Ett Ord på vägen:
Räkna med Honom på alla dina vägar,
så ska Han jämna dina stigar
Ordspråksboken 3:6

                            

I nästa andetag tänker jag;
kanske är 2021 året då vi verkligen ska se varann? Försöka hitta en ärligare, djupare bild av varann? Kanske borde jag våga berätta lite mer om vem jag är för nån? Visa mej sårbar och upptäcka att det nog kommer styrka ur att en annan person accepterar mej och kanske till och med gillar mej ännu lite mer när jag lägger bort min fasad. En bit och en bit och en bit. Kanske har året med coronan förändrat mitt tänk lite och skiktat om i mina lager av måsten och prioriteringar. Eller varför inte, – ruskat om slentrianen, det där jag bara gör, det där som bara blir och rensat ut mycket från dagordningen som faktiskt inte är så viktigt alls. Kanske är det det som är vägen till ”nåt bättre”. Att det blir närmare mellan människor. Närmare i relationerna. Att det bildas nånting ur ”det lilla”. Av det som finns under fliken som jag kanske borde öppna. Nånting som bygger starkt och hjälper mej /oss att växa. Som skapar en rörelse mot.


Dagen idag

Att få gå in i ett Heligt rum. Känna en atmosfär av himlen. Gudsnärvaro en söndagseftermiddag när det snöar lätt ute, hundarna sover och allt är tystnad och stillhet. När jag får vara i ett Heligt rum känner jag en djup frid omkring mej och i hjärtat. Det Heliga rummet här hos mej. I mitt hus. Med ett tänt ljus och några rader ur en psalm från Psaltaren
” Du omsluter mej på alla sidor och håller mej i din hand” Ps 139:5
skapas en plats för mej att närma mej Gud och han mej.

Som många andra försöker jag samla tankarna kring julen som snart är här.  Behovet av att den ska bli fin tränger sej på lite extra. Fin för oss.
Fin för alla utspridda människor som inte kan träffa sin familj som man brukar.  Nu måste vi tänka om, tänka till. Vara kloka. Så, en plan ligger klar och ska genomföras. En plan, nånting att förhålla sej till. Det är så här det får bli. I år är vi utspridda.
Kassar med paket som ska skickas iväg står i vardagsrummet. Stjärnan lyser. I granen glittrar bollarna. En hyacint är på väg att slå ut. En matlista ligger på köksbordet. Men tankarna går till stunden när familjen brukar ramla in. Från olika håll kommer de, med hundar och kattor och paket och matkassar och julglädje. Tanken går till matlagning och trängsel, en snabb kopp kaffe på stående fot och en godisbit bara för att man inte kan låta bli.  Den går till barnen och deras förväntan. Den går till lycka.

Mörkret sänker sej sakta utanför fönstret. I morgon är det en ny dag, steget närmare julen. Kanske bakar jag en chokladkaka att fika av på juldagsmorgonen. Chokladkaka till en chokladälskare, att äta med lite vispad grädde till.  Kanske blir det en tur på byn för att lämna en kasse ”julgott” till en kvinna som jag känner. Men helt säkert blir det en stund av stillhet för att orka omfatta och ”hålla ut” i den situation vi befinner oss. Stillhet i det Heliga rum som finns så nära oss om vi bara låter det skapas.