Tro

I dag på morgonen läste jag Psaltaren 27. Läste så sakta att orden hann sjunka in. Rätt ofta använder jag psalmerna som en bön. Gör dem till en bön. Byter ut en del ord så att sammanhanget blir mitt eget. Min vardag, min familjs vardag. Den här dagens psalm handlar om trygghet men är samtidigt en bön om hjälp och en bön som förmedlar längtan. Den speglar mitt varjedagsbehov av Gudsnärvaro och en är beskrivning av den vila som man kan få del av som ett Guds barn.

Det enda jag ber Herren om, det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel hela mitt liv, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel”.


Ibland kan några få enstaka ord i texten täcka in hela situation. Beskriva det jag känner just nu. Idag är det orden ” han gömmer mej i sitt tält, för mej upp på en klippa”. Och sen lite längre fram står det ” Visa mej din väg , Herre, led mej på en rak stig”. Jag riktigt känner hur jag just sitter mitt i lugnet i Guds tält. Störningsfritt område. Och där, i det Heliga rummet, får jag be Honom om att ta hand om den här dagen. Be att Gud genom Den helige Ande är med mej genom dagen och visar mej vad den är menad att bli. Gud vill ha hand om dagarnas timmar likväl som den stora helheten av vår tid. Han vill inte bara göra nedslag då och då. Vill inte bli insatt i ett fack. Bara utplockad vid behov eller på söndan. Jesus säger ju att han ska vara med oss alla dagar. Det måste innebära så mycket mer.
Jag vill att Gud ska vara med mej precis som han följde Israels folk genom öknen. Nu menar jag inte inte att jag är på ökenvandring just nu, på det sätt Israels folk var. Nej. Men ändå är det så att vi på vandring. En resa genom tillvaron / tiden / jordelivet. På vandring. I packningen finns ett löfte om närvaro tillsammans med ett uppdrag. Och precis som Gud följde med Israels folk på deras långa långa vandring och visade dem vägen behöver jag Honom här och nu. Han fanns där. Sörjde för att de hade vad de behövde och ledde dem som ett skyddande moln på dagen. Gick före, skyddade från hettan. Och han fanns med som en eldstod om natten och visade väg genom mörkret. Han finns här, den här måndagsmorgonen i Stilla veckan. För mej. Är, när jag sätter mej ner i hans tält och ber Honom ” Visa mej din väg”. Ofta har jag lite för bråttom. Vill se saker hända nu. Verkligen i meningen nu. Men så är det det är där med vilan. Vila och överlåtelsen. Som jag måste öva på. Inte göra som jag ofta gör – överlåter mina böneämnen och min klagan. Mina sorger, önskningar och all längtan. Mitt impulsiva hopp och alla förslagen på lösningar till Gud, för sen ta tillbaka det, bara för att på nytt överlåta allt igen. Jag gör så just för att jag vill så mycket. Vill nu! Vill verkligen göra Gud medveten. Precis som om jag inte trodde att Han lyssnat första gången. Precis som jag tänker att jag har bästa lösningen och borde få bestämma. I Psaltaren 46:11 står det ” Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Jag fick det bibelordet av en god vän bara helt nyligen. Bli stilla. Inse att Gud har en fullkomlig och god tanke för mej och dej och alla, efter hans tidtabell, efter hans planering. Det är nog därför behöver jag tid i tältet. Få tiden att vara stilla. Stilla mej inför att även om jag är ett Guds barn, är älskad och lovad så mycket mer än jag kan förstå och omfatta, så är det Gud som har allt i sin hand. Han har kontrollen. Jag behöver tid för att det som Gud säger, alla löften och goda ord han ger oss, ska få bli så förankrade i mej att jag inte behöver brottas med dem. Att de ska införlivas i mej som en erfarenhet. Inte bara vara kunskap.
Det jag har lagt i Guds hand det tar han hand om. Jag behöver bara Tacka och Lita på, om än ibland med uthållighet. Guds tidtabell sa nån. Hans tidtabell, inte min. Gud som ser sammanhangen och helheten där allt ska processas och föras mot ett mål. Överlåtelse är svårt. Det är också en process. Överlåta den fria vilja jag fått av Gud tillbaka till Honom så att jag är i samklang med hans tankar och planer.


Tro

I ”livslådan” finns en del skräp. Lite bråte som bara fått ligga kvar. Sånt som jag tänkt är glömt men som ligger där dolt under täcket av alla år som gått. Ibland blänker de till. Minnesbilderna. Framlockade av nånting som påminner. Sen kommer jag ihåg hur det kändes. Inser att såret, eller i alla fall ärret, finns där trots allt. Ärr som andra gett mej. Ärr som jag rår för själv. Ärr är belastande. Obekväma. För de berättar nånting om mej och livet. Därför vill jag kanske helst dölja en del av dem. Vill vara starkt och klok och tänka att ” det där är glömt sen länge”, eller ” det var väl inte så farligt”. Jag vill övertyga mej själv om att det är lämnat bakom. Vill försöka rationalisera och förklara, driven av nån slags stolthet. Att berätta är så utelämnande. Det gör en så naken.
När ärr väl blottas orsakar de ofta en frågor. ” Vad har du varit med om?” ” Vad har du råkat ut för?” Så kan det bli. Jag har mött det, då när bubblan spruckit lite. För själsliga ärr/sår märks i det man säger och i det man gör. Eller, i det man inte gör. Och i en närgången situation när det bränns lite, så reagerar jag ibland reflexmässigt för att hinna ta skydd. Invant. Det vet jag. Jag vill hinna glida undan, hämta andan och se oberörd ut, klara situationen med självrespekten kvar. Vill lämna ämnet och gå vidare. Gråt får komma när ingen ser. En liten stund, medan bubblan lagas. Sen kan jag skriva om mina tankar. Ibland hjälper det mej att se. Skriva med de helt ärliga orden. Det jobbiga i alltihop är att våga inse – jag faktiskt bär på sår och de hindrar mej. Binder upp mej och jag kan aldrig riktigt bli fri förrän känslor och smärta lyfts fram i ljuset och ”skåpet blir städat”.

Under en ganska lång tid så har det dykt upp minnen då och då. Minnen som jag totalt ”glömt”. Eller säkert valt att glömma. Den Helige Ande har påmint mej om personer och händelser och jag har fått både be om förlåtelse och ge förlåtelse. Det känns som jag har fått plocka bort tyngd eftersom. Göra rent och göra plats för nånting annat. Guds tanke för oss är ett liv där man inte ska vara bunden och sitta fast i sörjan. Inte behöva bära bördor man inte borde. Bibelordet beskriver nånting annat. Det handlar om frihet, glädje, frid, trygghet, hopp, kärlek och gemenskap istället.

I den här processen som sakta rörs framåt. Som sakta tar mej in i en fördjupad relation med Gud, har jag fått lära mej nånting nytt. Att det följer så stor välsignelse med att ge förlåtelse! Viljebeslutet att ge förlåtelse till en vän, släkting eller bekant, kanske till och med utan att han/hon ber om det. Uppriktigt! Från hjärtat! Och att sen få finnas tillsammans i vardagslunken utan att små taggar av ilska eller avoghet sitter kvar och skaver. Jag har inte alltid kunnat det. Men jag tror att i min egen helandeprocess skapas nya förutsättningar. Mycket av prestige och mänskliga skydds-skrank smulas sönder när nåden får göra sitt. Därför kan jag hantera livet med hela dess brokiga innehåll och människorna runt omkring mej på ett bättre sätt. Jag har fått be om förlåtelse och blivit förlåten. Och fått känna befrielsen i att ge förlåtelse vidare. Befrielse som inte berör bara mej. Det händer nånting i relationer, både utåt och uppåt, när Den Helige Ande får verka och Gud ges möjlighet att ”laga det som är trasigt”

”Små steg i taget” predikade en präst om. ”Små steg”.

”Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder”
Mark 11:25 Levande Bibeln

eliqu i mars 2021

Tro

Just när jag öppnade dörren och gick in i hallen så hörde jag som en versrad inom mej.  ” Jag omsluter dej på alla sidor,  och jag bär dej i min hand ”.  Orden sjöng inom mej igen och igen en stund. Det var som några veckors bördor lyftes bort.  Som när man tar av sej en tung ryggsäck och får sätta sej och vila när man är på fjället på vandring. Coronabördor. Oro. Saknad.  Allt det som grävt sej in i mej och verkligen skapat en inre stress stillades .  ”Jag bär dej i min hand” .  Det kändes som Herren tittade på mej och log och sa; ”Hur kunde du glömma att jag finns här hela tiden”?  ”Hela tiden”!
Jag satte mej i min blå fåtölj och bara kände Tacksamhet en stund. Vilade.

De ursprungliga raderna finns i Psaltaren 139:5 och som en körsång. Det kom jag ihåg efter en stund. Orden i psalmen är inte exakt lika som de som sjöng inom mej. Men de ord som kom till mej, tror jag var en ännu lite mer personlig hälsning från Herren till mej just idag; – Jag omsluter dej….och jag bär dej…….

Senare på eftermiddan letade jag reda på psalmen och läste alla orden. Alla orden om att Gud vet allt om mej. Utan och innan. Det har Han gjort hela tiden. Och det står att man aldrig kan gömma sej för honom även om man vill. Den platsen finns inte. Den maskeringen finns inte. Ibland går det nästan inte fatta. Att Gud har intresse för mej som enskild individ mitt i corona-vardan en gråmulen dag i februari. Att Han tänkte på att jag är lite trött och sliten och tycker att det är mer uppförs än enkelt just nu. Men så fanns Han bara där och omslöt hela mej med värme och frid och lugn.
                                    ”och jag bär dej i min hand” !

Dagen idag

Nu tjatar jag om bilderna igen……men att få del av bilder från min uppväxt är lite som att ha fått tillbaka bitar och fragment. Kvitton för att kunna knyta ihop minnen och känslor. De har verifierat känslan av en solig och lycklig barndom. För det är så jag minns den. Ett nästan alltid lyckligt barn i vår lilla värld hemma mellan skogen och ån.

Lite fåfäng ?

Jag var ett Barfotabarn som älskade ån och den klara stjärnhimlen. Vintergatans stråk som passerade över ladugården som ett ljust band. Barnet som älskade ängsblommorna. Särskilt blåklockorna och förgätmigej. Som levde i en stor lekfylld värld där gränsen gick en bit in i skogen upp mot Jann-Pers-berget och ner till stranden vid ån. Jag var den där lilla flickan som satt på knä på kammargolvet, klistrad vid radion när Sten Bergman berättade om sina resor i världen och som själv hade tänkt sej resa till Jamaica. Och till Italien för att se alla vackra städer som fanns på plastsolfjädern mamma köpt från nån katalog. Den där nyfikna lilla som lusläste syskonens historieböcker och älskade att klä ut sej och gömma sej i en fantasivärld som var nåt helt annat än stugan hemma. Kanske därför jag fick namnet av en filmstjärna som smeknamn i småskolan hemma. Därför jag än i dag tittar in i många av de slott och gamla kyrkor jag passerar förbi. Låter mej fascineras av rummen, färgerna, prakten och doften av historien. Drömmer om att kunna flytta 400 år bakåt i tiden för en dag och få uppleva en dag på Versailles. Gå genom trädgården och in i slottet. Dricka te i nån salong. Nån stans blev jag också det där barnet som älskade att känna stenarna längs strandkanten under mina bara fötter. Hitta vägar. De mjukaste stenarna. Följa gränslinjen mellan strand och vatten för att se och upptäcka det som kunde döljas av vassen och gräsen. Idag är ån fortfarande livsnerven. Den återkommande dit man går för att hitta ro. Se de välkända konturerna av bergen. Skorvberget rakt över på andra sidan. Se alla vackra färger på himlen och hur de möter vattnet. Går in i varandra långt där borta och upplöser gränserna mellan varann. Kanske där i barndomens stillhet och ibland ensamhet jag lärde mej iakktta. Se detaljer. Detaljer i allt det jag gick förbi. I allt jag går förbi fortfarande. Jag måste bara stanna. Måste titta på alla små under och sällsamma ting som finns.
Barnets frihet kryddade dagarna. Livet i lekbubblan skapade en naiv rikedom. Vardagslivets innehåll på en bondgård som låg lite vid sidan om, byggde en stilla lunk och en regelbunden förutsägbar trygghet. Ljudet av elden som sprakade i spisen. Randiga trasmattor i blå toner. Pappa som satt på en bakåtvänd stol vid spisen och värmde en trött rygg efter arbetsdagen. En hemmasydd anorak i turkos och brunt med ett abstrakt rutigt mönster. Doften av korna i lagårn och liljekonvaljer och varma regn. Stekt korv och fläsk och en sås med gräslök i. Den gräslök som fortfarande växer där den alltid växt. Rabarberkräm på kylning i en liten källa upp mot sommar-lagårn.
Jag är starkt hopbunden med det där barnet och platsen där stigarna måste återerövras varje sommar. Stark hopbunden med den där drömmaren som i tonåren satt på den breda fönsterbrädan i fönstret uppe i det stora sovrummet, och lyssnade på Tio i Topp på radion och längtade ut i världen. En dörr mot vuxenlivet stod lite på glänt och drömmarna var hoppfulla.

Bilderna är mina små karameller. Jag måste ta nån då och då. Kanske är det för att jag är ”gammal” de berör mej lite extra. De blir som en motpol att utvärdera livet mot. Hur blev det egentligen? Hur blev det med allt det där som hände mellan då och nu? Allt det som lagts i korgen under åren. Kanske tänker jag mest på hur jag förändrats som person från då till nu. Hur mycket har jag behållit? Hur mycket har tappats bort? Och nu när jag sitter här så känns det som jag vill förändras tillbaka till det där barnet som älskade det gröna gräset och möjligheterna och bar på hoppet. Det var så enkelt då. Enkelt att omfamna.

Jag tänker att där i början av livet bär man på en egen individuell kärna. Ett nytt litet jag, en kärna, som visserligen påverkas och slipas av dagar som följer. Konstigt vore det annars. En kärna man sen kan välja ”trycka undan”. Inte i barndomen kanske men nån gång i det tidiga vuxenlivet. Lite eftersom byta ut mot roller man blir tilldelad. Anpassningen till omgivningen, vänner, ev motpart, jobb börjar och så hamnar man lite snett i förhållande till den man vet att man är. Så känns det i alla fall som det varit. Men så tänker jag att visst finns där en envis grundton? En ton som inte vill släppa taget. En ton som bottnar i det lilla barnets hjärta, hon som stod där på tröskeln till livet och bar på en dröm och en visshet. Visst finns tonen där om man lyssnar noga? Den når fram fastän livet knarrar av slitaget och törnar av tider som gått. Det är den kärnan jag försöker spegla åren mot. Den jag vill hitta. Nu när måstena har flagnat bort och tiden är nästan bara min. Vad den innehåller? Livets vackra färger, ljus och längtan. Och en oövervinnerlig tro att ”det är möjligt” – hopp!

ethel i februari 2021

Tro

Funderingar utan absoluta svar… Det kan ta tid att sortera tankarna som kommer och känna att de landar, lägger sej till rätta och kanske blir användbara i varjedagslivet…..

Jag har tänkt på det här med kyrka ganska länge. Kyrka, inte bara som byggnad där vi samlas , lyssnar på predikan och får känna att vi hör ihop med andra kristna. Utan kyrka som att den följer med varje person som har en tro ut i vars och ens varjedagsliv. Att jag genom det jag gör och är och säger kan ge nånting från Gud vidare till olika sammanhang och arenor. I all enkelhet. Att det får fungera så, att genom de kvinnor och män och unga som upplevt Gud i sina liv blir Gudsnärvaron utspridd överallt. Gud kanske blir lite möjligare att nå när det finns små ljus överallt som visar att det finns en alternativ väg.

Det finns ett ord i Amos 8:11-12
Den dag ska verkligen komma”, säger Herren, ”när jag ska sända hungersnöd över landet, inte en hunger efter bröd och vatten, utan en längtan efter att få höra mitt ord. 12 Man ska vandra omkring från norr till söder och från öster till väster sökande efter Herrens ord utan att finna det.

Det här bibelordet har jag kommit tillbaka till då och då nu ett tag. I min Folkbibel 2015 använder man ordet hunger, ” jag ska sända en hunger”.
En hunger. Och det kan låta positivt, för det pekar mot att det ska finnas en längtan. Som kristen är det självklart nånting jag ber ska hända. Ber att kvinnor och män och unga, familjen och vänner, grannar och människor i byn, ska börja längta efter att höra Guds ord. Att de ska fundera på det där med evigheten. Reflektera över sin egen relation med Gud. Fundera med ett evighetsperspektiv. Kanske bestämma nånting, inte låta allt hänga löst. Nån eller flera gånger i livet ställs man inför stora livsfrågor. Tro är en sån fråga. Men när det kommer till ett är beslut översköljs man av många känslor , både av övertygelse och tvivel. Det handlar om att ta ett steg i total ovisshet. På ett sätt är det lite så. Bilder av det precisa tillfället, ögonblick, stunden, övergången fladdrar runt i huvudet. Känslan av att ” jag ingenting vet”. Och så byggs det upp höga hinder. Helt mänskligt att känna. Ganska vanligt att ha en broms mot det som man inte prövat. De allra flesta har nån gång gått på ett möte. Hört nån berätta om sin egen Gudsupplevelse. Har diskuterat livsfrågor då och då. Men det går inte riktigt veta vad som kommer att hända. Det där som händer inom en människa som med ett ärligt hjärta säger till Jesus ” här är jag, nu överlämnar jag mitt liv i dina händer”. Det ögonblicket är högst personligt. Jag är jag. Du är du. Finns ingen mall. Det är ett ”lita på-val”. Klivet. Ja-et. Bytet av framtid.

Men för att gå tillbaka till Amos 8:12 igen, så läste jag verserna i en annan översättning också, Handbok för Livet. Det är den texten jag kopierat in. Där står det inte ”hunger” utan ”hungersnöd”. Gud ska sända en hungersnöd, en längtan. Först tänkte jag inte så ingående på det. Men sen slog det mej att hungersnöd borde innebära att det finns en brist. Vill texten verkligen säja att det ska bli så att det kommer att vara en brist på Guds ord! Hur kan det vara brist? Det känns nästan omöjligt. Vårt land har mängder av kyrkor, församlingar, många troende. Hur kan det vara brist? Varje kristen har ju som uppgift, säger Bibeln, att ge vidare det man fått av Gud. Tron ska färga av sej i det man är och gör och säger. Man pratar visserligen om att Sverige som land är så sekulariserat men ändå! Det borde människor med en gudstro i varje liten by!
Eller kan det vara så att det att det blir en hungersnöd eftersom människor söker sej till olika andra ”andliga sammanhang” som inte är från Gud? Och att man blir inte ”mätt ” av det man hittar där utan söker vidare och vidare. Det man hittat hittills har inte tillfört det man innerst ville sökte efter.
Hungern finns kvar. Och att man hittar så mycket annan än det man söker beror det på ”informationsbrist”? Alltså att budskapet från Gud inte hörs och syns i ute i samhällslivet idag? Inte skiljer ut sej så det märks?

En annan tanke som kommer när jag reflekterar över hungersnöd;
kan kyrkans / kristnas sätt att berätta om Gud vara så specialiserat med sitt delsvis ” kristna fackspråk” att den som ovan höra det språket inte kan ta till sej det? Lite så kände jag i alla fall när jag började vara med i pingst. Jag förstod inte alla nya orden vars innebörd var så självklar för de som varit med länge. För att nå fram till varann, människa till människa, oavsett vad det gäller, så funkar det allra bäst när man möts ”i jämnhöjd” med varann. Talar samma språk, når fram till varann med ord som båda parter förstår.


Här i världen skapas hungersnöd av att förhållanden förändras. Det kan komma en svår torka. Det kan komma en ovanlig kyla som gör att det blir missväxt. Det kan komma skadeinsekter, oerhörda mängder gräshoppor, som förstör stora skördar osv. Och då tänker jag; – kan orsaken till att man inte hittar Gud skapas på samma sätt. Att den här hungersnöden som talas om i texten kommer av att det har skett en förändring i ”kyrkans” sätt att leva och finnas ute i samhället. Det behöver inte vara så överallt , absolut inte. Men den smyger på oss. Anpassningen i hopp om att nå ut på ett bättre sätt. Det kristna budskapet har fått tunnas ut och anpassas till vårt 20-hundratal. Det har nog många gånger gjorts med enbart goda avsikter men med ett inte självklart lyckat resultat. Vi anpassar det som står i bibeltexterna efter oss själva och samhällsförändringar och strömningar i tiden istället för att vi tar till oss det vi läser och lever efter det. Det har gjort att klangen har blivit annorlunda, den ursprungliga skärpan och tydligheten har fått stryka på foten lite. Bibeln säjer att Gud förändras inte över tid och samma är det med Ordet. Det går lita på för det står fast. Det kommer att finnas för all tid. Det ska inte ändras, innebörden ska inte ändras. Fast jag kan tycka att en nyare översättning av Bibeln är bra, men bara så länge den noga följer grundtexten och inte tar bort eller byter ut. En del av attraktionen med Guds levande Ord är väl att där kan man som andligt hungrig och i en sökprocess hitta själva kärnan, livet, det som med dagens språk är hållbart och av evighet.


Sen på lite mer individplan kommer naturligtvis frågan, min fråga till mej själv; – är det så jag som kristen som bär på Guds rike inom mej inte sprider nånting vidare, eller alldeles för lite, fast jag bär det med mej? Har jag murat in det och sparat det åt bara mej? Uppstår det en brist i min närmiljö för att jag är för tyst? Eller för att jag inte alltid vågar stå rakryggad för min tro? Hur som helst, i texten är det ju uppenbart att människor söker och längtar efter att höra Guds ord men man hittar inte det man söker trots att man verkligen försöker. Det står ju faktiskt att de letade överallt. Och hittade ingenting. Men jag hoppas, att det även i det här sammanhanget fungerar som det gör i våran värld, i Malå, Sorsele och Norsjö. Att om det blir kris och hungersnöd och andra lider brist så mobiliseras det och människor ger och gör vad man kan för att hjälpa så att situationen för de drabbade förändras. Måtte det fungera så även när det gäller kristenheten och Guds rike. Först måste jag kanske fatta att det finns människor som söker. Ser jag dem? Tar jag mej tid och läser av och förstår rörelsen i tiden och uppfattar behoven. Inser att jag som kristen, på individnivå, kan bidra till en förändring tillsammans med andra som inser samma sak. Vaknar jag upp och verkligen omfamnar uppmaningen att dra mitt strå still stacken. För det borde väl inte få vara så att det får finnas en hungersnöd efter Guds ord som vi inte bemöter genom att, med Guds vägledning, i varjedagslivet försöka ge vidare av allt det goda vi fått. I handling, med våra ord, med värme, omtanke och generositet men även med sanning och trovärdighet.

Jag vet inte hur du känner kring bibeltexten från Amos. Men det är en text att be och fundera kring tycker jag. Sen så här till slut måste jag erkänna att jag är inte världsbäst på att vara förmedlare av Guds rike utåt trots att jag ofta både tänker på och pratar om hur viktigt det är. Men jag vill försöka mer och mer. Vill försöka. Lite mer eftersom. Inte vara osynlig. Försöka för jag tror att det gör skillnad. Försöka för det står i Guds ord att det är en av de uppgifter en kristen har att göra. Du och jag och du och du och du och……… kan vara med och förändra samhället om Guds rike får finnas överallt. Om jag får använda en klyscha, så är det faktiskt så att det bidrar till en bättre värld här och nu. Tänker också att det handlar om hopp i slutändan. Att peka på att det finns hopp. Ett alternativ som är hållbart ända in i evigheten. Ingen som söker och letar borde behöva göra det förgäves.

Ethel i februari 2021


Dagen idag

Just nu känns det som att de ensamma dagarna under jul och nyår varit lite för många. Ensamma dagar som varit lite för långa. Lite för luddigt grå. Nästan helt tysta. Lite för. Jag som egentligen trivs med ensamhet, att vara själv, har känt mej instängd i det tysta. Instängd eftersom man är avstängd från så mycket just nu. Tankarna har kommit och gått. Tiden för reflektion har varit ostörd. Men det är som att, trots allt det ”helt stilla ”,
så har inte lugnet och ron riktigt infunnit sej.

Tankarna har gått bakåt till barndomen. Bilder från då har dykt upp och singlat ner som flagor från en tid som aldrig kommer tillbaka. Tankarna har gått till familjen. Till det nya året, som jag som vanligt verkligen önskar ska bli ett bättre. Men varför alltid bättre? Allt jag har runt omkring mej i mitt liv är ju redan nånting bra. Varför ska det alltid bli bättre? Jag har inga svar, men önskan finns där. Eller är det kanske längtan. Eller hopp. Hopp om att vägen framåt inte ska vara allt för gropig. Inte allt för otydlig. Att den ska vara farbar och gå till de platser dit det var tänkt att jag (och min familj) skulle komma.

Ett Ord på vägen:
Räkna med Honom på alla dina vägar,
så ska Han jämna dina stigar
Ordspråksboken 3:6

                            

I nästa andetag tänker jag;
kanske är 2021 året då vi verkligen ska se varann? Försöka hitta en ärligare, djupare bild av varann? Kanske borde jag våga berätta lite mer om vem jag är för nån? Visa mej sårbar och upptäcka att det nog kommer styrka ur att en annan person accepterar mej och kanske till och med gillar mej ännu lite mer när jag lägger bort min fasad. En bit och en bit och en bit. Kanske har året med coronan förändrat mitt tänk lite och skiktat om i mina lager av måsten och prioriteringar. Eller varför inte, – ruskat om slentrianen, det där jag bara gör, det där som bara blir och rensat ut mycket från dagordningen som faktiskt inte är så viktigt alls. Kanske är det det som är vägen till ”nåt bättre”. Att det blir närmare mellan människor. Närmare i relationerna. Att det bildas nånting ur ”det lilla”. Av det som finns under fliken som jag kanske borde öppna. Nånting som bygger starkt och hjälper mej /oss att växa. Som skapar en rörelse mot.


Dagen idag

Att få gå in i ett Heligt rum. Känna en atmosfär av himlen. Gudsnärvaro en söndagseftermiddag när det snöar lätt ute, hundarna sover och allt är tystnad och stillhet. När jag får vara i ett Heligt rum känner jag en djup frid omkring mej och i hjärtat. Det Heliga rummet här hos mej. I mitt hus. Med ett tänt ljus och några rader ur en psalm från Psaltaren
” Du omsluter mej på alla sidor och håller mej i din hand” Ps 139:5
skapas en plats för mej att närma mej Gud och han mej.

Som många andra försöker jag samla tankarna kring julen som snart är här.  Behovet av att den ska bli fin tränger sej på lite extra. Fin för oss.
Fin för alla utspridda människor som inte kan träffa sin familj som man brukar.  Nu måste vi tänka om, tänka till. Vara kloka. Så, en plan ligger klar och ska genomföras. En plan, nånting att förhålla sej till. Det är så här det får bli. I år är vi utspridda.
Kassar med paket som ska skickas iväg står i vardagsrummet. Stjärnan lyser. I granen glittrar bollarna. En hyacint är på väg att slå ut. En matlista ligger på köksbordet. Men tankarna går till stunden när familjen brukar ramla in. Från olika håll kommer de, med hundar och kattor och paket och matkassar och julglädje. Tanken går till matlagning och trängsel, en snabb kopp kaffe på stående fot och en godisbit bara för att man inte kan låta bli.  Den går till barnen och deras förväntan. Den går till lycka.

Mörkret sänker sej sakta utanför fönstret. I morgon är det en ny dag, steget närmare julen. Kanske bakar jag en chokladkaka att fika av på juldagsmorgonen. Chokladkaka till en chokladälskare, att äta med lite vispad grädde till.  Kanske blir det en tur på byn för att lämna en kasse ”julgott” till en kvinna som jag känner. Men helt säkert blir det en stund av stillhet för att orka omfatta och ”hålla ut” i den situation vi befinner oss. Stillhet i det Heliga rum som finns så nära oss om vi bara låter det skapas.

Dagen idag

Dagarna som går mejslar oss. Jo, jag tror det. Mejslar oss lite i taget. Vissa perioder mer, andra mindre. Ibland märks det inte förrän efter en tid. Nånting inombords har förändrats. Plötsligt upptäcker jag att det jag förut tyckte var svårt eller bara så viktigt har ändrat karaktär. Det har pågått en process som skapat om. En process, som när den är som bäst, får fram en bättre/rikare version av en själv. En lite mer ödmjuk och varsam person. ”Funktionen” förändras, empatin och medkänslan, förståelsen, växer. Det är inte så viktigt att ha rätt. Det är tillåtet att tycka olika. Prestigen blir till en acceptans av andra, på så sätt att man är tillåtande och öppen. Inte dömande. Ordet förlåt kan få en ny nyans och hängas fram på en synlig plats och användas oftare.

Men visst finns det också en process som letar sej igenom skalen i sökandet efter den man innerst inne är? Jag tycker det i alla fall. En process som försöker få en att skala bort det pansar man skaffat sej av de saker som man mött på livsvägen.  Skyddet. Skölden man sätter upp mot det som ev. kan göra ont. Det kan vara hårda ord nån har sagt. Känslan av att ha blivit bortvald i lekarna i skolan. I kompisgänget. Eller varför inte på jobbet när det har varit tillfällen där man skulle göra saker tillsammans.  Det finns många helt vardagliga tillfällen /sammanhang som kan ge människor stora sår. De kan ha varit en vän som med ett leende sagt nåt på skämt men att det träffade så rätt att kroken bara sitter där. Orden, men framför allt skrattet sitter där. Det kan fortfarande eka i bakgrunden efter många många år. En negativ efterhängsen personbeskrivning som blev instämplad.  Orden, minnena kan dimpa ner helt oväntat i minnet. Och direkt är känslan där. Förödmjukelsen. Jag har burit såna där bördor. Ibland har de bara funnits där.  Hängt med. Men andra gånger har de plötsligt skavt och smärtat och stängt till för mej.  Som låst fast. Jag tror att såna där ”profetior” om vem man är som andra ger en de hindrar en verkligen från att utvecklas. Det hämmar. Hämmar länge, om man bara låter det hänga kvar. Det hjälper inte alltid att man vet att det som hände eller sas inte var av ondo. Det hjälper inte att man kan sätta in det i ett perspektiv och balansera. Inte alltid. Det hjälper inte att den där kvinnan från tonåren som gjorde livet till en tuff match i vuxenlivet kommer fram och hälsar och säger att det är roligt att ses. Det sagda kan bli som en maskeradmask man fått att bära med sej och den sätter man upp framför ansiktet i mötet med andra, i klassen, på jobbet, i okända eller viktiga sammanhang……. Den osäkerhet som skapats gör att det kan vara svårt att våga bara vara tillsammans med andra.  Jag menar då att våga vara  avslappnad och visa den person man faktiskt är. Visa den som ”bor där inne”, och som det är för oss alla, har nånting att ge. En kugge i det stora maskineriet. Men dagarna mejslar. Nya människor, nya sammanhang, nya erfarenheter ger andra pusselbitar som blir till insikter. Så småningom. Det är pusselbitar med en ” annan text” än de där gamla jobbiga man fick. De nya bitarna blir som ett slippapper som jämnar ut och gör en förändrad yta.  En lite slätare, en yta som visar lite mer av det som finns där under. Skrapar fram.
En del av de där jobbiga jag burit med mej är så klart sen ungdomen. Nån vuxens kommentar, egentligen så obetydlig, men så mitt i prick punkterande att det går komma ihåg ögonblicket än i dag om jag vill. Ibland beror vidden av skadan även på vem det var som sa eller gjorde. Om det var nån man ville bli älskad och respekterad av eller inte. Nu i dag är det som trasade sönder i ungdomstiden hanterbart ” på ett vuxet förståndsmässigt sätt” och det är förlåtet från hjärtat. Tacksamt nog har mycket gått rensa ut och låta falla.


Alla de här tankarna har kommit i rullning när jag scannat in negativ med bilder från min ungdom. Att se dem och studera innehållet i dem, har på sätt vis gett mej fler nyanser av den tiden. I alla fall ett perspektiv. Jag ser nånting i bilderna framför mej, nånting som jag inte alltid känt inom mej. Och nu handlar det här om mej, bara mej. Men det är en ny bild. En med färg om man ska ha fotoperspektivet.  En bild i färg, inte en svartvit. Och nu får allt det här stanna inom mej. Inte delas, för vem skulle begripa. Kanske skulle jag få ett leende till svar och det skulle bli så fel. Det är bara för mej det är viktigt. Men det här är som att få byta kofta. Ta på en annan. En mjuk och varm.  Med vackra knappar och fickor att ha skatterna i.

Och när jag ändå rör mej i de sagda ordens värld och tankarna fladdrar hamnar jag osökt hos de ogenomtänkta utströdda ord och tankar jag lämnat efter mej till andra under åren. Och en slags själslig kramp drabbar mej.  Jag tror ingen innerst vill skada, väl medvetna om vad det innebär, men av nån anledning gör vi det ändå. Ordens påverkan är kraftfull. Ord som kanske bara var en kommentar utan egentlig mening. Ord som sagts i sammanhang där man bara står och tycker utan att ha hela bilden klar för sej och ha belägg för det man säger. Ord sagda i affekt och ilska. Eller varför inte , de som kanske är de värsta, de klumpiga katastrofala skämten.  Måtte det finnas förlåtelse och salva till alla skador.  Och måtte vi lära oss säja orden som bygger upp och tillför. Plocka fram alla de osagda goda orden vi bär på och av nån konstig anledning allt för sällan använder. Orden om att nån faktiskt betyder mycket för en, eller är saknad, eller gör en glad.

Eliqu i december 2020

Tro

Att be kan kännas ganska svårt och främmande. Om man inte har gjort det så ofta eller sen länge. Det gjorde det för mej på de första bönemötena jag var med på för nu ganska många år sen. Att rikta sej till Gud med egna ord.  Inte Gud som haver utan egna ord. Gud, som jag då inte visste så mycket mer om än vad jag hört i söndagsskolan och på de gudstjänster jag varit på då och då. Då, där i början, kändes ok att låta böneorden komma tyst inombords men att säja ut orden högt blev till en prestation.  Inte på långa vägar bekvämt eller avslappat. Det strandade ibland i känslan att jag inte kunde. Det kändes som allt blev fel och orden snubblade. Jag kunde inte ”fackorden” som jag trodde man behövde använda. Det var lite kämpigt, för behovet och längtan efter att be och säja ut allt det där som fanns inombords kolliderade med prestationsångest tills att jag insåg att det handlade om Gud och mej.  Jag hade kämpat i onödan. Det var vårt samtal det handlade om. Jag kunde bortse från de personer som fanns bredvid mej. Och Gud förstod mina hackande meningar och omständliga formuleringar. Det vet jag, för jag fick svar på många av mina böner. En trygghet är att Bibeln säger att Gud vet allt om oss ( Psaltaren 139). Han vet allt det som finns inom mej, vad jag tänker och vad jag brottas med. Och då tänker jag att han också visste vad jag ville be om, vad jag innerst menade, även om jag inte tyckte att jag fick till det så bra. Gud ser till hjärtat, inte hur vältalig man är och det är jag glad för. Filipperbrevet 4:6  säger att ” Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse”.  Åkallan innebär att man vänder sej till Gud. En uppmaning ”Vänd dej till Gud”! Gud som vill ha en dialog och visar mej/dej att han faktiskt är intresserad.  Jag känner att det är svårt att ha en levande relation utan en dialog. Utan en plats där man kan mötas och tron får näring till att växa.  Bönen är en rikedom. Den är närhet till Gud där man verkligen får ge uttryck för hur det är att vara människa och att leva i samhället i dag. Hur det är, både när dagarna är bra och funkar, hur det är under sorgsna dagar och när det krisar eller man står där med en handfull svåra val..

Bönen hör nära i hop med mitt liv med Gud. Den har blivit en drivkugge. Mer och mer eftersom. Ett nästan hela tiden pågående samtal inombords. Låter det jobbigt och omöjligt att verkställa?  För mej känns det inte så. I det dagliga, under tiden allt görs som ska göras, så går tanken/bönen ofta till Gud. Den kan handla om så många saker men bönen finns där. En öppen kanal. Aldrig upptaget. Ett sätt för mej att lära känna Gud närmare, för han deltar ju i samtalet också, ger mej tankar. Och han vill delta i tystnaden och när jag tar tillfällena till stillhet. När jag bara stannar till vid ett bibelord och låter den Helige Ande visa mej vad som var tanken med det. Vad vill det här ordet lära mej? Hur passar det in vardagslivet? Vad ville Gud jag skulle bli uppmärksam på?  En del av bönerna handlar ju om mina egna behov, så är det. Men det är inte där fokus ligger. De flesta bönerna handlar om annat. Jag tycker bönen får en annan dimension när man börjar be ”utanför sitt eget”. Jag menar när man ber för familjen, vänner och arbetskamrater. När bönen handlar om platsen där man bor, arbets-tillfällen, kommunen, eller vårt land som idag är i gungning pga av som rörs i samhället. Eller när är jag ber för situationen ska förändras för nån eller några som riktigt kört fast osv.

Under den period i mitt liv när jag haltade i min tro och inte levde ett kristet liv på ett särskilt bra sätt, eller egentligen inte alls, så fanns bönen ändå där hela tiden. Jag kunde inte be som jag önskade,orden fanns inte. Det var mer förtvivlan och medvetenhet om läget som fyllde mej. Sorgsenhet över att trots att jag fått så mycket av Gud, så tillät jag mej ändå ”tappa kontrollen” . Jag trodde mej kunna balansera ett mittemellanliv och i det klara att hålla kontakten med Gud intakt. Trodde mej kunna nånting som är omöjligt. Men jag suckade ett ”Tack Jesus”, ett ”Tack, att du ser mej”. Och ett ”jag älskar dej, Jesus ofta ofta. En tunn tunn bönelina fanns där. En livlina som jag aldrig släppte taget om. Och jag tror att Gud sakta sakta drog mej tillbaka till tron, drog mej hem igen, med den linan. Drog mej till sej, till den dag jag kände att jag inte kunde kompromissa längre. Jag stod mitt i vägkorsningen och måste välja. Det var upp till mej.

eliqu i november 2020

Tro

Psaltaren 61 så säger David bland annat: ” Du är min tillflykt, ett högt torn där mina fiender inte kan nå mej”. Han vet att nära Gud finns det en plats där han kan vara trygg och känna hur Gud har omsorg om honom. Ett torn. Han liknar Gud vid ett högt torn. Och visst kan man beskriva trygghet så.
I tornet är man mer onåbar. Kommer lite på avstånd. Man kan kura ihop sej och bli osynlig bakom den sarg som oftast omger tornet. När man är i tornet får man också bättre uppsikt över omgivningen. Man ser helheten. Får en klarare uppfattning om ”det som finns där ute”. Även det där som är ganska långt bort. Man kan se vad som rör sej. Det går se en annalkande fara i god tid. Få en varning och ha tiden att hinna agera. Men man får även hjälp att ta ut den riktning man bör gå i för att komma till vattnet där långt borta. Man kan bedöma om det finns några häftiga hinder längs vägen. Man kan se och bedöma vilken väg som är den bästa. Så, jag har gått och tänkt på det där med torn några dagar.
Bibeln pratar även om andra höjder. Klippan. Berget. Ställen för skydd. Ställen för att möta Gud. Men man kan även läsa om ett träd. Ja, egentligen om många olika träd, men jag tänker på ett speciellt. Ett träd som fick spela roll. Lukasevangeliet 19 . Trädet som Sackeus klättrade upp i för att vara säker på att han skulle få se Jesus. Sackeus var liten till växten och det ställde till problem. Det var en helt vanlig dag, den där dagen han gick iväg. Troligen från jobbet. Gick iväg lite tidigare för att slippa tränga sej genom den nyfikna folkmassa som börjat samlas för man hade hört att Jesus var på väg. En dag, kanske som den här, fanns Jesus där i deras samhälle. Och för Sackeus som ville ta tillfället, gällde det att hitta ett träd som stod nära vägen och sen klättra upp i det och vänta. Han måste upp ur folkmassan för att kunna se. Han ville försäkra sej. Han ville vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Han var nyfiken som så många andra. Han hade nog gått och grunnat på vem Jesus verkligen var för han hade hört hur det pratades om honom. Så Sackeus tog ett beslut. Han ville vara på plats och skapa sej en egen uppfattning. Inte bara nöja sej med att veta att Jesus fanns på byn och skulle passera förbi.
Den som läst om det här i Bibeln vet att Jesus stannade vid Sackeus träd och bjöd honom kliva ner och senare på dan gästade Jesus hans hem. Jesus såg den enskilda människan i den stora folkmassan. Det blev ett möte mellan dem. Säkert både överraskande och kanske innerst även efterlängtat. Nånting hos Sackeus öppnades upp och Sackeus fick lära känna Jesus på ett nytt sätt. Personligen. Det förändrade både den dagen och framtiden för Sackeus.

Är det så att vi behöver ”klättra upp i trädet” ? Slita oss från folkmassan. Gå lite på sidan av allt det där som tar upp tiden i vår vardag. På jobbet. Hemma. I vänkretsen. Få komma lite på avstånd från bruset för att se Jesus tydligare? För att få veta mer om vem Jesus är. Jag tänker att det behovet kan finnas både för den som redan är kristen likväl som för den som inte hunnit dit än eller som tycker att Gud har jag då inget behov av just nu. Borde det inte bo en nyfikenhet inom oss? En nyfikenhet efter att lära känna mer. En nyfikenhet efter att börja lära känna. Upplever du ibland en tomhet som du inte riktigt kan precisera i ord? Det gnager, men du lägger locket på. Så gjorde jag ganska länge innan jag förstod att det var mitt Gudsbehov som drog i mej. Eller jag skulle vilja kalla känslan jag fick för nånting som oroade mej. Jag smet undan gång på gång, men det där fröet som jag bar inombords fortsatte att göra sej påmint. Kanske har du också valt bort det där med tro och Gud nån gång när du ställt inför valet, för livet har ju varit ganska ok ändå. Livet som flyter på. Inga riktigt höga toppar men inga avgrunder heller. Kanhända nån som läser tänker att ” det där pratet har jag hört så många gånger”. Så många. Den där eviga uttjatade frågan som stör. Frågan som vi inte alltid vill ha. Men det här med evigheten är en av våra stora frågor. Den har en helt annan tyngd. Den frågan undviker oss inte, den konfronterar oss.
Den flyter upp då och då eller ofta. Evigheten är inplanterad i oss, därför jag säger att jag bar på ett frö. En frökapsel som skramlade och påminde om sin existens. ”Du har nånting här inom dej!”
Sackeus tampades med sin kortväxthet. Vi tampas också. Jag tampades länge. Skälen att välja att försvinna i folkmassan kan vara många. Men om jag väljer ”trädet”. Sätta mej i trädet. Så är det så att när Jesus kommer längs vägen , om vi nu använder den bilden, så vet han var jag sitter. Om du väljer trädet så vet han vart du sitter. Han kommer att stanna upp. Han kommer att räcka dej handen så att du tryggt kan kliva ner och få träffa/möta honom öga mot öga. Som du. Inte som någon ansiktslös person i en folkmassa. Han vet hur du har fått ”armbåga dej fram” genom en massa frågeställningar innan du tog beslutet att försöka ta dej på sidan av ”folkhopen” för att nå trädet. Han vet att du slitit för att kunna komma dej upp i det. Han vet att du egentligen, trots din nyfikenhet, kanske innerst bara har för avsikt att få kika lite försiktigt medan du samtidigt håller dej gömd bland löven. Det är som ditt säkra kort. Nödutgången. Jesus vet att du, trots att du sökt dej till en plats på lite närmare avstånd till honom, ändå inte är riktigt säker på om du vågar kliva ner till honom och stå jämte honom på vägen.

Eliqu i november 2020