längtan….

I tider av ”isolering” infinner sej ändå ett slags ro. Dagarna har en stilla lunk. Finns saker att göra. Finns saker att hinna med som man annars kanske inte rört vid annat än flyktigt, när vardagen rusade på i den vanliga inkörda takten. Men visst kommer tillfälliga svep med oro. Svep med tankar om hur länge det ska vara så här. Tankar om hur det känns när smittspridningen när närmare och närmare. Så inser man hur liten människan är egentligen och att inför en sån här epidemi är vi alla lika. Men i allt som händer växer det fram en godhet och vänlighet också. Människor gör vad man kan för att hjälpa och stötta och hitta lösningar.
Det känns tryggt. Det är hoppfullt. För visst måste det här väl ändå leda till att människor tar till sej en annan syn på vad som är viktigt och inte.