när allt rasar

När man en dag, en dag som alla andra, plötsligt befinner sej mitt i någons, eller till och med i centrum av sin egen raserade livsdröm. I ruinhögen. Ser hur väggarna rasat in och hur gången för att klara livets och vardagens upprätthållande blivit väldigt smal. Den kryssar mellan högar av otvättade kläder, lådor som blivit stående och allt det som som bara är. Som är och som kommer att vara över lång tid. När man står där. Med allt för få verktyg och med frågedammet virvlande kring sej. Då bubblar vemodet inombords. Sorgen kyler kinden och alla tårar är frusna. Man undrar när det började. Sönderfallet. När kom de första sprickorna. De som ingen såg, eller i alla fall inte tog nån större notis om. Oavsett hade man väl aldrig tänkt sej hamna i ett ground zero. Aldrig i ett komplicerat haveri. Kunde de innerliga drömmarna krascha? Som tornen, rasa? ?Trots allt! Aldrig hade man väl tänkt tanken att man kunde hamna i ett känslomässigt och praktiskt kaos letande efter den nya tillvarons nycklar. Efter lösningar som man trodde att man hade haft i beredskap. Livserfarenheterna som borde ha gjort en stark. Det mångåriga hanterandet av vardagen. Inkörda rutinerna. Rutinerna som borde fungera även i nya sammanhang. Men plötsligt blev allt så svårt att verkställa. Sätta i en ny ram. Få att fungera. Aldrig hade tanken funnits där att den nya vägen kunde kännas tuffare att gå än att backa. Än att retirera, bli kvar i det som krackelerat, ändrat form och slutligen varit nästan outhärdligt. I huvudet trasslar tankarna med frågor om hur man ska orka gå framåt. ( Orka gå bakåt.) Orka annat än att stå helt stilla på den fläck man står och hoppas att i morgon ser det kanske lite annorlunda ut. Orka, ordet är fastklistrat i varje andetag. Finns där hela tiden. Uppförsbacken kan vara oändligt brant. Ändå går tiden. Strömmar förbi. För framåt i små doser. Förändrar i små doser. Hoppet står till tiden


Lämna en kommentar