Så sitter jag då i en grå fåtölj och andas. Jo, just precis det där utslitna uttrycket – andas. Men i dag är det nödvändigt och helt befogat att kalla det just andas. Här, på lite avstånd från den vanliga vardagen finns glimtar av ro. Ute är björkarna gula och de skickar iväg kaskader av löv med den ganska intensiva blåsten. Just nu orkar jag inte tänka. Bara låta allting vara. Sjunka till botten precis som kaffesumpen gör det om man inte rör om hela tiden. Kanske det klarnar om jag väntar tillräckligt länge. Kanske.
Bönerna blir bara suckar. Orden är skickade mot himlen så många gånger att idag finns bara suckar. Antagligen för att jag inte har tid att vänta på svaret från Gud. Hans tid stämmer inte med min tid. Jag har för bråttom. Ser inte hela bilden. Kedjan av sammanhang som ska länkas samman. Guds inkluderande plan. Och där jag sitter inser jag att just den här kampen, denna septemberdags vånda, ligger på det mänskliga planet. Här har jag växlat förbi Gud. Det kanske är där tröttheten ligger och kraftlösheten. Jag ser inte källorna. Hittar inte vattnen. Har ingen stav att slå på klippan så att jag får vatten. Jag har satt mej ner i den grå fåtöljen, mitt på vägen genom tåredalen. Ja, nästan bosatt mej där. Just nu är jag inte på väg igenom dalen. Jag har glömt att gå. Att jag skulle färdas. Glömt att Herren finns i eldstoden och visar vägen på natten och molnstoden om dagen. (2 Mos 13) . Han går före. Herren som visar vägen. Herren som har sett till att det finns källor av friskt vatten längs vägen där jag kan dricka och hämta kraft. Han finns ju där. Faktiskt helt nära, medan jag stirrar mot mot horisonten efter svaren.
