Har gjort en tidsresa under några dagar. 50-60 år bakåt i tiden. Gått igenom min brors gamla bilder. Eller rättare sagt scannat in negativ som jag fått låna av min brorsdotter. Jag har länge önskat få låna dem men min bror har sagt nej. ” Nää,” har han sagt, ”hä ä sä ogrejdigt alltihop sä hä gå int.” Men så ringde hans dotter helt plötsligt en dag och sa att hon kunde skicka dem till mej. Så där en 35 år efter att jag frågat min bror första gången. Plötsligt fick jag en ovärderlig gåva. När min bror dog 2007 så kändes det som att nu stängdes möjligheten att nångång få se dem. Men mitt under en helt vanlig dag, i somras, när solen sken och vi var på Loppis så ringde dottern och erbjöd sej att skicka traven till mej. Så här sitter jag nu med nånstans runt 1000 svartvita bilder där livet rullas upp framför mej på skärmen. Ibland har jag skrattat. Ibland gråtit. Det är svårt att omfatta och ta in bara så där. För där finns barnaåren. Bilder från ”det dagliga livet” då. Bilder på mina syskon som jag aldrig sett tidigare. Eftersom jag är ganska mycket yngre än dem, född allra sist, så det är helt underbart att få se bilder på dem i tonåren och tidig vuxenålder. Kläderna och frisyrerna,välklädda och snygga, när de skulle ut på dans eller hälsa på hos nån. Se bilderna på deras upptåg med kompisarna, värmen. Pappa och mamma mitt i allt slit, och ”släkta” och grannarna. Kossorna i lagårn, elaka Ebba, och ”pärgrävninga”. Några bilder från byn, från flottningen och nåt kalas. Brorsans gamla Austin som han kallade ”lomägget” och hans HD från fyrtiotalet. Vindskyddet pappa satte upp vid skogskanten så jag skulle få elda på ett säkert ställe. Grållen. Bildbevis på att jag brukade bada medan timret ännu var i ån och ån var stor på vårsommaren. Tavlan med en prinsessa på, utskuren i trä och målad i klara färger. Det finns många bilder på mej och mina syskonbarn som ganska små och när jag ser dem känner jag att jag har haft en bra barndomstid. Enkel men lycklig.
I dag är det Allhelgona, en minnesdag. Och behovet just nu är ensamhet, tystnad och en plats för mej själv att låta allt jag sett på skärmen framför mej röras inom mej och landa. En liten släng av vemod och ensamhet kommer över mej för så många av dem jag ser på bilderna är borta. Jag ville de vore här. Här. Kunde de inte få vara här nu. En stund?