Ett altare åt en okänd Gud. Jo, man kan läsa i Apostlagärningarna 17 om att det i Aten fanns ett altare åt en okänd Gud, då för länge sen när aposteln Paulus kom dit på en av sina missionsresor. Det gav honom tillfälle att predika evangelium för atenarna. Sen jag läst om detta igen för ett tag sen, har jag reflekterat på det där med att ha en okänd gud. Vad är den guden i så fall en symbol för? Vilka behov? Vad vill man att den okände guden skulle ge en? Vad gav man den guden för egenskaper?
I dag i vår brusande värld är det kanske så att människor kan uppleva att man har en plats, ett tomrum inom sej. Och att man inte vet förstår varför det känns så och vad det är som fattas? Därför prövar man olika vägar att hitta tillfredsställelse. Man söker efter att skaffa sej en maktposition. Eller tjäna ihop mycket pengar. Kanske samlar på sej mycket ägodelar eller söker utmaningar, kickar för att fylla tomrummet utan att lyckas mer än just för stunden. Söker man svar i Bibeln står det där att alla vi människor, har evigheten nedlagd i oss. Evigheten, en röst inom oss som ropar efter Gud. Efter vårt ursprung. Vi bär på ett naturligt behov av att vara i nära kontakt med Gud som är vår Far. Det är ju i honom, Gud, vi lever , rör oss och är till säger Guds Ord och därför fattas det något när vi inte har den kontakten. Tar människor till sej den tanken? Ger vi tillfälle till Gud att nå oss?
Att förstå Gud, att lära känna honom handlar om tro. Idag är det nog lite så att rätt många människor inte har så mycket att stå på då. Jag tänker att det kan var så för evangeliet är så okänt för många. Det är nånting man egentligen inte fått höra. Man vet nog att det finns en Gud men han är okänd. Han är en figur, ett ord man använder, nånting diffust man nämner ibland. Men oavsett det, så bär vi alla som sagt evigheten inombords. Och när man då känner gnagandet av otillfredsställelse eller oro, eller under perioder funderar över livsfrågor, kan det vara svårt att koppla det till att det faktiskt kan vara Gud som drar i en och vill ha kontakt. Gud som är närvarande överallt och som ser och känner oss och vet allt om oss.
Det är svårt att lära känna Gud på ett intellektuellt sätt. Om man nu skulle bestämma sej för det. Som att man skulle lära sej hur nånting fungerar från en instruktionsbok. Att lära känna Gud handlar om att få en egen erfarenhet av vem Gud är och vad som händer med en människa när man säger ja till erbjudandet om frälsning. Tro är ju ett lite svårt ord. Tro. Bibeln säger att ”tro kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord”. Man behöver få höra Guds ord eller läsa det för att plantan som ger växten tro ska kunna slå rot och börja växa. Bönen kan också öppna vägen för Gud att nå fram till oss. Min tro började växa fram ur det jag hört om Gud, om Jesus och korset och varför han dog för oss alla på barnmöten hemma i byn. Den började växa från det jag lärt mej i kristendoms undervisning i skolan. Och från det som predikats på möten man gick på, för när jag var ung var det något som var en naturlig del i livet det där att även ibland gå på möten. Så Gud drog i mej, det gjorde han. Och jag sökte mej närmare Gud också periodvis tiden innan jag blev kristen. Sökte mej nära men då i hemlighet. Men längtan efter den frid och trygghet jag hade hört om blev allt starkare. Den blev till en övertygelse att det jag hade hört måste vara sant. Det måste vara så. Därför tog jag steget till slut steget att erkänna behovet av Gud i mitt liv. Jag ville ha det jag hade hört talas om. Ville ta steget att få uppleva det där Bibeln säger om att man blir en ny skapelse. Ville börja om och lämna mitt gamla liv bakom mej, Min upplevelse av det som då hände var att nånting gick i lås. Två delar som hörde i hop fick fästa mot varann. Nånting blev helt. Sen när man då berättar det för andra, blir det den nyckel som öppnar dörren till allt det där Gud har lovat oss. Bekännelsen. Det får man sen fortsätta göra gång på gång och då känna hur Guds välsignelse och välbehag följer en.
Ett kristet liv är ju det också ett liv där man går genom olika passager, men grundförutsättningarna är helt andra. Tron ger stabilitet och en grund och ett rätt läge till Gud. Man får rätten att kalla sej ett Guds barn och man kan tillhöra en församling, en ny familj, där man får växa
Som när ett barn kommer hem om kvällen
Och möts av en vänlig famn
Så var det för mej att komma till Gud
Jag kände att där hörde jag hemma
Det fanns en plats i Guds stora rum
En plats som väntade på mej
Och jag kände att här är jag hemma
Jag vill vara ett barn i Guds hem
Låt av Mia Marianne