Daggregn

Tankar -medan jag är här!

Att be kan kännas ganska svårt och främmande. Om man inte har gjort det så ofta eller sen länge. Det gjorde det för mej på de första bönemötena jag var med på för nu ganska många år sen. Att rikta sej till Gud med egna ord.  Inte Gud som haver utan egna ord. Gud, som jag då inte visste så mycket mer om än vad jag hört i söndagsskolan och på de gudstjänster jag varit på då och då. Då, där i början, kändes ok att låta böneorden komma tyst inombords men att säja ut orden högt blev till en prestation.  Inte på långa vägar bekvämt eller avslappat. Det strandade ibland i känslan att jag inte kunde. Det kändes som allt blev fel och orden snubblade. Jag kunde inte ”fackorden” som jag trodde man behövde använda. Det var lite kämpigt, för behovet och längtan efter att be och säja ut allt det där som fanns inombords kolliderade med prestationsångest tills att jag insåg att det handlade om Gud och mej.  Jag hade kämpat i onödan. Det var vårt samtal det handlade om. Jag kunde bortse från de personer som fanns bredvid mej. Och Gud förstod mina hackande meningar och omständliga formuleringar. Det vet jag, för jag fick svar på många av mina böner. En trygghet är att Bibeln säger att Gud vet allt om oss ( Psaltaren 139). Han vet allt det som finns inom mej, vad jag tänker och vad jag brottas med. Och då tänker jag att han också visste vad jag ville be om, vad jag innerst menade, även om jag inte tyckte att jag fick till det så bra. Gud ser till hjärtat, inte hur vältalig man är och det är jag glad för. Filipperbrevet 4:6  säger att ” Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse”.  Åkallan innebär att man vänder sej till Gud. En uppmaning ”Vänd dej till Gud”! Gud som vill ha en dialog och visar mej/dej att han faktiskt är intresserad.  Jag känner att det är svårt att ha en levande relation utan en dialog. Utan en plats där man kan mötas och tron får näring till att växa.  Bönen är en rikedom. Den är närhet till Gud där man verkligen får ge uttryck för hur det är att vara människa och att leva i samhället i dag. Hur det är, både när dagarna är bra och funkar, hur det är under sorgsna dagar och när det krisar eller man står där med en handfull svåra val..

Bönen hör nära i hop med mitt liv med Gud. Den har blivit en drivkugge. Mer och mer eftersom. Ett nästan hela tiden pågående samtal inombords. Låter det jobbigt och omöjligt att verkställa?  För mej känns det inte så. I det dagliga, under tiden allt görs som ska göras, så går tanken/bönen ofta till Gud. Den kan handla om så många saker men bönen finns där. En öppen kanal. Aldrig upptaget. Ett sätt för mej att lära känna Gud närmare, för han deltar ju i samtalet också, ger mej tankar. Och han vill delta i tystnaden och när jag tar tillfällena till stillhet. När jag bara stannar till vid ett bibelord och låter den Helige Ande visa mej vad som var tanken med det. Vad vill det här ordet lära mej? Hur passar det in vardagslivet? Vad ville Gud jag skulle bli uppmärksam på?  En del av bönerna handlar ju om mina egna behov, så är det. Men det är inte där fokus ligger. De flesta bönerna handlar om annat. Jag tycker bönen får en annan dimension när man börjar be ”utanför sitt eget”. Jag menar när man ber för familjen, vänner och arbetskamrater. När bönen handlar om platsen där man bor, arbets-tillfällen, kommunen, eller vårt land som idag är i gungning pga av som rörs i samhället. Eller när är jag ber för situationen ska förändras för nån eller några som riktigt kört fast osv.

Under den period i mitt liv när jag haltade i min tro och inte levde ett kristet liv på ett särskilt bra sätt, eller egentligen inte alls, så fanns bönen ändå där hela tiden. Jag kunde inte be som jag önskade,orden fanns inte. Det var mer förtvivlan och medvetenhet om läget som fyllde mej. Sorgsenhet över att trots att jag fått så mycket av Gud, så tillät jag mej ändå ”tappa kontrollen” . Jag trodde mej kunna balansera ett mittemellanliv och i det klara att hålla kontakten med Gud intakt. Trodde mej kunna nånting som är omöjligt. Men jag suckade ett ”Tack Jesus”, ett ”Tack, att du ser mej”. Och ett ”jag älskar dej, Jesus ofta ofta. En tunn tunn bönelina fanns där. En livlina som jag aldrig släppte taget om. Och jag tror att Gud sakta sakta drog mej tillbaka till tron, drog mej hem igen, med den linan. Drog mej till sej, till den dag jag kände att jag inte kunde kompromissa längre. Jag stod mitt i vägkorsningen och måste välja. Det var upp till mej.

eliqu i november 2020

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *