Dagen idag

Nu tjatar jag om bilderna igen……men att få del av bilder från min uppväxt är lite som att ha fått tillbaka bitar och fragment. Kvitton för att kunna knyta ihop minnen och känslor. De har verifierat känslan av en solig och lycklig barndom. För det är så jag minns den. Ett nästan alltid lyckligt barn i vår lilla värld hemma mellan skogen och ån.

Lite fåfäng ?

Jag var ett Barfotabarn som älskade ån och den klara stjärnhimlen. Vintergatans stråk som passerade över ladugården som ett ljust band. Barnet som älskade ängsblommorna. Särskilt blåklockorna och förgätmigej. Som levde i en stor lekfylld värld där gränsen gick en bit in i skogen upp mot Jann-Pers-berget och ner till stranden vid ån. Jag var den där lilla flickan som satt på knä på kammargolvet, klistrad vid radion när Sten Bergman berättade om sina resor i världen och som själv hade tänkt sej resa till Jamaica. Och till Italien för att se alla vackra städer som fanns på plastsolfjädern mamma köpt från nån katalog. Den där nyfikna lilla som lusläste syskonens historieböcker och älskade att klä ut sej och gömma sej i en fantasivärld som var nåt helt annat än stugan hemma. Kanske därför jag fick namnet av en filmstjärna som smeknamn i småskolan hemma. Därför jag än i dag tittar in i många av de slott och gamla kyrkor jag passerar förbi. Låter mej fascineras av rummen, färgerna, prakten och doften av historien. Drömmer om att kunna flytta 400 år bakåt i tiden för en dag och få uppleva en dag på Versailles. Gå genom trädgården och in i slottet. Dricka te i nån salong. Nån stans blev jag också det där barnet som älskade att känna stenarna längs strandkanten under mina bara fötter. Hitta vägar. De mjukaste stenarna. Följa gränslinjen mellan strand och vatten för att se och upptäcka det som kunde döljas av vassen och gräsen. Idag är ån fortfarande livsnerven. Den återkommande dit man går för att hitta ro. Se de välkända konturerna av bergen. Skorvberget rakt över på andra sidan. Se alla vackra färger på himlen och hur de möter vattnet. Går in i varandra långt där borta och upplöser gränserna mellan varann. Kanske där i barndomens stillhet och ibland ensamhet jag lärde mej iakktta. Se detaljer. Detaljer i allt det jag gick förbi. I allt jag går förbi fortfarande. Jag måste bara stanna. Måste titta på alla små under och sällsamma ting som finns.
Barnets frihet kryddade dagarna. Livet i lekbubblan skapade en naiv rikedom. Vardagslivets innehåll på en bondgård som låg lite vid sidan om, byggde en stilla lunk och en regelbunden förutsägbar trygghet. Ljudet av elden som sprakade i spisen. Randiga trasmattor i blå toner. Pappa som satt på en bakåtvänd stol vid spisen och värmde en trött rygg efter arbetsdagen. En hemmasydd anorak i turkos och brunt med ett abstrakt rutigt mönster. Doften av korna i lagårn och liljekonvaljer och varma regn. Stekt korv och fläsk och en sås med gräslök i. Den gräslök som fortfarande växer där den alltid växt. Rabarberkräm på kylning i en liten källa upp mot sommar-lagårn.
Jag är starkt hopbunden med det där barnet och platsen där stigarna måste återerövras varje sommar. Stark hopbunden med den där drömmaren som i tonåren satt på den breda fönsterbrädan i fönstret uppe i det stora sovrummet, och lyssnade på Tio i Topp på radion och längtade ut i världen. En dörr mot vuxenlivet stod lite på glänt och drömmarna var hoppfulla.

Bilderna är mina små karameller. Jag måste ta nån då och då. Kanske är det för att jag är ”gammal” de berör mej lite extra. De blir som en motpol att utvärdera livet mot. Hur blev det egentligen? Hur blev det med allt det där som hände mellan då och nu? Allt det som lagts i korgen under åren. Kanske tänker jag mest på hur jag förändrats som person från då till nu. Hur mycket har jag behållit? Hur mycket har tappats bort? Och nu när jag sitter här så känns det som jag vill förändras tillbaka till det där barnet som älskade det gröna gräset och möjligheterna och bar på hoppet. Det var så enkelt då. Enkelt att omfamna.

Jag tänker att där i början av livet bär man på en egen individuell kärna. Ett nytt litet jag, en kärna, som visserligen påverkas och slipas av dagar som följer. Konstigt vore det annars. En kärna man sen kan välja ”trycka undan”. Inte i barndomen kanske men nån gång i det tidiga vuxenlivet. Lite eftersom byta ut mot roller man blir tilldelad. Anpassningen till omgivningen, vänner, ev motpart, jobb börjar och så hamnar man lite snett i förhållande till den man vet att man är. Så känns det i alla fall som det varit. Men så tänker jag att visst finns där en envis grundton? En ton som inte vill släppa taget. En ton som bottnar i det lilla barnets hjärta, hon som stod där på tröskeln till livet och bar på en dröm och en visshet. Visst finns tonen där om man lyssnar noga? Den når fram fastän livet knarrar av slitaget och törnar av tider som gått. Det är den kärnan jag försöker spegla åren mot. Den jag vill hitta. Nu när måstena har flagnat bort och tiden är nästan bara min. Vad den innehåller? Livets vackra färger, ljus och längtan. Och en oövervinnerlig tro att ”det är möjligt” – hopp!

ethel i februari 2021

Dagen idag

Just nu känns det som att de ensamma dagarna under jul och nyår varit lite för många. Ensamma dagar som varit lite för långa. Lite för luddigt grå. Nästan helt tysta. Lite för. Jag som egentligen trivs med ensamhet, att vara själv, har känt mej instängd i det tysta. Instängd eftersom man är avstängd från så mycket just nu. Tankarna har kommit och gått. Tiden för reflektion har varit ostörd. Men det är som att, trots allt det ”helt stilla ”,
så har inte lugnet och ron riktigt infunnit sej.

Tankarna har gått bakåt till barndomen. Bilder från då har dykt upp och singlat ner som flagor från en tid som aldrig kommer tillbaka. Tankarna har gått till familjen. Till det nya året, som jag som vanligt verkligen önskar ska bli ett bättre. Men varför alltid bättre? Allt jag har runt omkring mej i mitt liv är ju redan nånting bra. Varför ska det alltid bli bättre? Jag har inga svar, men önskan finns där. Eller är det kanske längtan. Eller hopp. Hopp om att vägen framåt inte ska vara allt för gropig. Inte allt för otydlig. Att den ska vara farbar och gå till de platser dit det var tänkt att jag (och min familj) skulle komma.

Ett Ord på vägen:
Räkna med Honom på alla dina vägar,
så ska Han jämna dina stigar
Ordspråksboken 3:6

                            

I nästa andetag tänker jag;
kanske är 2021 året då vi verkligen ska se varann? Försöka hitta en ärligare, djupare bild av varann? Kanske borde jag våga berätta lite mer om vem jag är för nån? Visa mej sårbar och upptäcka att det nog kommer styrka ur att en annan person accepterar mej och kanske till och med gillar mej ännu lite mer när jag lägger bort min fasad. En bit och en bit och en bit. Kanske har året med coronan förändrat mitt tänk lite och skiktat om i mina lager av måsten och prioriteringar. Eller varför inte, – ruskat om slentrianen, det där jag bara gör, det där som bara blir och rensat ut mycket från dagordningen som faktiskt inte är så viktigt alls. Kanske är det det som är vägen till ”nåt bättre”. Att det blir närmare mellan människor. Närmare i relationerna. Att det bildas nånting ur ”det lilla”. Av det som finns under fliken som jag kanske borde öppna. Nånting som bygger starkt och hjälper mej /oss att växa. Som skapar en rörelse mot.


Dagen idag

Att få gå in i ett Heligt rum. Känna en atmosfär av himlen. Gudsnärvaro en söndagseftermiddag när det snöar lätt ute, hundarna sover och allt är tystnad och stillhet. När jag får vara i ett Heligt rum känner jag en djup frid omkring mej och i hjärtat. Det Heliga rummet här hos mej. I mitt hus. Med ett tänt ljus och några rader ur en psalm från Psaltaren
” Du omsluter mej på alla sidor och håller mej i din hand” Ps 139:5
skapas en plats för mej att närma mej Gud och han mej.

Som många andra försöker jag samla tankarna kring julen som snart är här.  Behovet av att den ska bli fin tränger sej på lite extra. Fin för oss.
Fin för alla utspridda människor som inte kan träffa sin familj som man brukar.  Nu måste vi tänka om, tänka till. Vara kloka. Så, en plan ligger klar och ska genomföras. En plan, nånting att förhålla sej till. Det är så här det får bli. I år är vi utspridda.
Kassar med paket som ska skickas iväg står i vardagsrummet. Stjärnan lyser. I granen glittrar bollarna. En hyacint är på väg att slå ut. En matlista ligger på köksbordet. Men tankarna går till stunden när familjen brukar ramla in. Från olika håll kommer de, med hundar och kattor och paket och matkassar och julglädje. Tanken går till matlagning och trängsel, en snabb kopp kaffe på stående fot och en godisbit bara för att man inte kan låta bli.  Den går till barnen och deras förväntan. Den går till lycka.

Mörkret sänker sej sakta utanför fönstret. I morgon är det en ny dag, steget närmare julen. Kanske bakar jag en chokladkaka att fika av på juldagsmorgonen. Chokladkaka till en chokladälskare, att äta med lite vispad grädde till.  Kanske blir det en tur på byn för att lämna en kasse ”julgott” till en kvinna som jag känner. Men helt säkert blir det en stund av stillhet för att orka omfatta och ”hålla ut” i den situation vi befinner oss. Stillhet i det Heliga rum som finns så nära oss om vi bara låter det skapas.

Dagen idag

Dagarna som går mejslar oss. Jo, jag tror det. Mejslar oss lite i taget. Vissa perioder mer, andra mindre. Ibland märks det inte förrän efter en tid. Nånting inombords har förändrats. Plötsligt upptäcker jag att det jag förut tyckte var svårt eller bara så viktigt har ändrat karaktär. Det har pågått en process som skapat om. En process, som när den är som bäst, får fram en bättre/rikare version av en själv. En lite mer ödmjuk och varsam person. ”Funktionen” förändras, empatin och medkänslan, förståelsen, växer. Det är inte så viktigt att ha rätt. Det är tillåtet att tycka olika. Prestigen blir till en acceptans av andra, på så sätt att man är tillåtande och öppen. Inte dömande. Ordet förlåt kan få en ny nyans och hängas fram på en synlig plats och användas oftare.

Men visst finns det också en process som letar sej igenom skalen i sökandet efter den man innerst inne är? Jag tycker det i alla fall. En process som försöker få en att skala bort det pansar man skaffat sej av de saker som man mött på livsvägen.  Skyddet. Skölden man sätter upp mot det som ev. kan göra ont. Det kan vara hårda ord nån har sagt. Känslan av att ha blivit bortvald i lekarna i skolan. I kompisgänget. Eller varför inte på jobbet när det har varit tillfällen där man skulle göra saker tillsammans.  Det finns många helt vardagliga tillfällen /sammanhang som kan ge människor stora sår. De kan ha varit en vän som med ett leende sagt nåt på skämt men att det träffade så rätt att kroken bara sitter där. Orden, men framför allt skrattet sitter där. Det kan fortfarande eka i bakgrunden efter många många år. En negativ efterhängsen personbeskrivning som blev instämplad.  Orden, minnena kan dimpa ner helt oväntat i minnet. Och direkt är känslan där. Förödmjukelsen. Jag har burit såna där bördor. Ibland har de bara funnits där.  Hängt med. Men andra gånger har de plötsligt skavt och smärtat och stängt till för mej.  Som låst fast. Jag tror att såna där ”profetior” om vem man är som andra ger en de hindrar en verkligen från att utvecklas. Det hämmar. Hämmar länge, om man bara låter det hänga kvar. Det hjälper inte alltid att man vet att det som hände eller sas inte var av ondo. Det hjälper inte att man kan sätta in det i ett perspektiv och balansera. Inte alltid. Det hjälper inte att den där kvinnan från tonåren som gjorde livet till en tuff match i vuxenlivet kommer fram och hälsar och säger att det är roligt att ses. Det sagda kan bli som en maskeradmask man fått att bära med sej och den sätter man upp framför ansiktet i mötet med andra, i klassen, på jobbet, i okända eller viktiga sammanhang……. Den osäkerhet som skapats gör att det kan vara svårt att våga bara vara tillsammans med andra.  Jag menar då att våga vara  avslappnad och visa den person man faktiskt är. Visa den som ”bor där inne”, och som det är för oss alla, har nånting att ge. En kugge i det stora maskineriet. Men dagarna mejslar. Nya människor, nya sammanhang, nya erfarenheter ger andra pusselbitar som blir till insikter. Så småningom. Det är pusselbitar med en ” annan text” än de där gamla jobbiga man fick. De nya bitarna blir som ett slippapper som jämnar ut och gör en förändrad yta.  En lite slätare, en yta som visar lite mer av det som finns där under. Skrapar fram.
En del av de där jobbiga jag burit med mej är så klart sen ungdomen. Nån vuxens kommentar, egentligen så obetydlig, men så mitt i prick punkterande att det går komma ihåg ögonblicket än i dag om jag vill. Ibland beror vidden av skadan även på vem det var som sa eller gjorde. Om det var nån man ville bli älskad och respekterad av eller inte. Nu i dag är det som trasade sönder i ungdomstiden hanterbart ” på ett vuxet förståndsmässigt sätt” och det är förlåtet från hjärtat. Tacksamt nog har mycket gått rensa ut och låta falla.


Alla de här tankarna har kommit i rullning när jag scannat in negativ med bilder från min ungdom. Att se dem och studera innehållet i dem, har på sätt vis gett mej fler nyanser av den tiden. I alla fall ett perspektiv. Jag ser nånting i bilderna framför mej, nånting som jag inte alltid känt inom mej. Och nu handlar det här om mej, bara mej. Men det är en ny bild. En med färg om man ska ha fotoperspektivet.  En bild i färg, inte en svartvit. Och nu får allt det här stanna inom mej. Inte delas, för vem skulle begripa. Kanske skulle jag få ett leende till svar och det skulle bli så fel. Det är bara för mej det är viktigt. Men det här är som att få byta kofta. Ta på en annan. En mjuk och varm.  Med vackra knappar och fickor att ha skatterna i.

Och när jag ändå rör mej i de sagda ordens värld och tankarna fladdrar hamnar jag osökt hos de ogenomtänkta utströdda ord och tankar jag lämnat efter mej till andra under åren. Och en slags själslig kramp drabbar mej.  Jag tror ingen innerst vill skada, väl medvetna om vad det innebär, men av nån anledning gör vi det ändå. Ordens påverkan är kraftfull. Ord som kanske bara var en kommentar utan egentlig mening. Ord som sagts i sammanhang där man bara står och tycker utan att ha hela bilden klar för sej och ha belägg för det man säger. Ord sagda i affekt och ilska. Eller varför inte , de som kanske är de värsta, de klumpiga katastrofala skämten.  Måtte det finnas förlåtelse och salva till alla skador.  Och måtte vi lära oss säja orden som bygger upp och tillför. Plocka fram alla de osagda goda orden vi bär på och av nån konstig anledning allt för sällan använder. Orden om att nån faktiskt betyder mycket för en, eller är saknad, eller gör en glad.

Eliqu i december 2020

Dagen idag

Har gjort en tidsresa under några dagar.  50-60 år bakåt i tiden. Gått igenom min brors gamla bilder. Eller rättare sagt scannat in negativ  som jag fått låna av min brorsdotter. Jag har länge önskat få låna dem men min bror har sagt nej. ” Nää,” har han sagt,  ”hä ä sä ogrejdigt alltihop sä hä gå int.” Men så ringde hans dotter helt plötsligt en dag och sa att hon kunde skicka dem till mej. Så där en 35 år efter att jag frågat min bror första gången. Plötsligt fick jag en ovärderlig gåva. När min bror dog 2007 så kändes det som att nu stängdes möjligheten att nångång få se dem. Men mitt under en helt vanlig dag, i somras, när solen sken och vi var på Loppis så ringde dottern och erbjöd sej att skicka traven till mej. Så här sitter jag nu med nånstans runt 1000 svartvita bilder där livet rullas upp framför mej på skärmen. Ibland har jag skrattat. Ibland gråtit. Det är svårt att omfatta och ta in bara så där. För där finns barnaåren. Bilder från ”det dagliga livet” då. Bilder på mina syskon som jag aldrig sett tidigare. Eftersom jag är ganska mycket yngre än dem, född allra sist, så det är helt underbart att få se bilder på dem i tonåren och tidig vuxenålder. Kläderna och frisyrerna,välklädda och snygga, när de skulle ut på dans eller hälsa på hos nån. Se bilderna på deras upptåg med kompisarna, värmen. Pappa och mamma mitt i allt slit, och ”släkta” och grannarna. Kossorna i lagårn, elaka Ebba, och ”pärgrävninga”. Några bilder från byn, från flottningen och nåt kalas. Brorsans gamla Austin som han kallade ”lomägget” och hans HD från fyrtiotalet. Vindskyddet pappa satte upp vid skogskanten så jag skulle få elda på ett säkert ställe. Grållen. Bildbevis på att jag brukade bada medan timret ännu var i ån och ån var stor på vårsommaren.  Tavlan med en prinsessa på, utskuren i trä och målad i klara färger.  Det finns många bilder på mej och mina syskonbarn som ganska små och när jag ser dem känner jag att jag har haft en bra barndomstid. Enkel men lycklig.

 I dag är det Allhelgona, en minnesdag. Och behovet just nu är ensamhet, tystnad och en plats för mej själv att låta allt jag sett på skärmen framför mej röras inom mej och landa. En liten släng av vemod och ensamhet kommer över mej för så många av dem jag ser på bilderna är borta. Jag ville de vore här. Här. Kunde de inte få vara här nu. En stund?

Dagen idag

När man en dag, en dag som alla andra, plötsligt befinner sej mitt i någons, eller till och med i centrum av sin egen raserade livsdröm. I ruinhögen. Ser hur väggarna rasat in och hur gången för att klara livets och vardagens upprätthållande blivit väldigt smal. Den kryssar mellan högar av otvättade kläder, lådor som blivit stående och allt det som som bara är. Som är och som kommer att vara över lång tid. När man står där. Med allt för få verktyg och med frågedammet virvlande kring sej. Då bubblar vemodet inombords. Sorgen kyler kinden och alla tårar är frusna. Man undrar när det började. Sönderfallet. När kom de första sprickorna. De som ingen såg, eller i alla fall inte tog nån större notis om. Oavsett hade man väl aldrig tänkt sej hamna i ett ground zero. Aldrig i ett komplicerat haveri. Kunde de innerliga drömmarna krascha? Som tornen, rasa? ?Trots allt! Aldrig hade man väl tänkt tanken att man kunde hamna i ett känslomässigt och praktiskt kaos letande efter den nya tillvarons nycklar. Efter lösningar som man trodde att man hade haft i beredskap. Livserfarenheterna som borde ha gjort en stark. Det mångåriga hanterandet av vardagen. Inkörda rutinerna. Rutinerna som borde fungera även i nya sammanhang. Men plötsligt blev allt så svårt att verkställa. Sätta i en ny ram. Få att fungera. Aldrig hade tanken funnits där att den nya vägen kunde kännas tuffare att gå än att backa. Än att retirera, bli kvar i det som krackelerat, ändrat form och slutligen varit nästan outhärdligt. I huvudet trasslar tankarna med frågor om hur man ska orka gå framåt. ( Orka gå bakåt.) Orka annat än att stå helt stilla på den fläck man står och hoppas att i morgon ser det kanske lite annorlunda ut. Orka, ordet är fastklistrat i varje andetag. Finns där hela tiden. Uppförsbacken kan vara oändligt brant. Ändå går tiden. Strömmar förbi. För framåt i små doser. Förändrar i små doser. Hoppet står till tiden


Dagen idag

Läste i Lukas evangelium här om dagen.  Läste kapitlet där Jesus b la pratar om såningsmannen. Om hur kornen kan hamna i olika jordmån och vad resultatet kan bli. Lite varierande kan man väl säja. Inte alltid helt lyckat heller. Den där liknelsen jag läst ett antal gånger och även hört predikningar om. Men nu när jag läste fick jag som en ny infallsvinkel. En ny tanke om just det där med tistlarna kontra den goda jorden. Tistlarna som kvävde kornet så att det helt enkelt dog eller som gjorde att kornet inte fick tillräckligt livsutrymme och näring för att bli det som det var tänkt att vara.  Så klart är det så att tistlarna kan slå rot även i den goda jorden och sakta börja bre ut sej. Blanda sej bland kornen. Tistlarna som vid första anblicken (om man ser dem lite på avstånd) är nästan vackra och kan verka vara en enkel ofarlig växt. Kanske just därför görs det inte heller så mycket för att få bort dem i första skedet. Men det är ett ogräs. En stickig, dominant svårutrotad växt. En växt som helt plötsligt kan ”äga” ett helt potatisland, vilket hände i mitt föräldrahem. Tisteln blir då en kraftfull konkurrent till potatisplantorna eller morötterna som man planterat på kortsidan av landet. Men hur kunde tistlarna hamna i den goda jorden? Ja så kan det faktiskt bli när man söker ny näring / ny extra jord för att göra sin åkerplätt bättre /bördigare. När man hämtar gödsel från en källa man inte vet så mycket om. Det kan vara resultatet av att man inte är observant nog och ser till att det man tillför sin åker är av god kvalitet. Man kanske glömt kolla att det man hämtar inte kommer från ett ställe där jorden/gödseln innehåller frön av tistlar eller annat aggressivt ogräs som kan rota sej i den goda  jorden och ställa till det. Angrepp man inte blir kvitt så enkelt.
Så snurrade mina tankar kring det jag läst och insikten växte fram. Insikten att även om fröna /evangeliet faller i den goda jorden , slår rot och börjar växa, så kan man aldrig med självklarhet tänka att det inte kan komma in saker i bilden som förorsakar att den växt som börjat gro istället förtvinar, kvävs eller inte kan växa som den borde. Även det korn som börjat gro på den goda jorden är ytterst sårbart. Utsatt. Minnet hemifrån av tistlarna som slagit rot och tagit över den jord som tidigare var ogräsfri och brukade ge många kilo potatis blev synlig för mej. Det blev så tydligt hur det hade gått till, – fröna hade följt med gödsellasset som köptes av bonden några kilometer bort från mitt barndomshem och plötsligt fanns de bara där. Ogräsen, tistlarna. Och minnet av flera års slit med att ”utrota” dem lyste klart. Sen gick tankarna till mitt kristna liv. Här och nu. Här i en värld som är så fullmatad med intryck. Som har ett sånt flödande utbud av precis allt. En värld där normer ifrågasätts. En värld där mycket nagelfars och ventileras på nätet och långt ifrån allt är gott. Så, varifrån hämtar jag näring? Vad fyller jag på med för ”gödsel”? Vad är det som lockar mej? Villar jag bort mej i en mycket mänsklig längtan efter att vara omtyckt och passa in och bli accepterad?  Har jag vaggat in mej i omöjlighetstanken att jag inte kan trassla till det för mej? Att jag är helt vaken och har allt under kontroll? Blir jag lite blind av det som kan se ut att vara bara så ”vackert”, oskyldigt och harmlöst och så ger jag tistlarna utrymme att så sakteliga slå rot? Tistlarna som inte fanns där i början lyckas ta plats och gör vad de kan för att tävla om utrymmet. Eller helt enkelt ta över.

eliqu2020 i september

Dagen idag

blommor hemmavid

Ända sen barnsben har jag älskat dem. Blommorna hemmavid. Smörblommorna, prästkragarna, rödklövern och den rosa gamla slitna rosenbusken som fick hela takraset över sej varje vinter. Den vackert ljusrosa blommande nyponbusken som fick kämpa för sin överlevnad bredvid den gamla rönnen. Blåklockorna som stolta stod där på sina skira stänglar och nickade i vinden. Kanske borde de få heta blåplingor precis som barnbarnen brukade kalla dem. Alla små mjukt blå violer som gömde sej i gräset vid diket där mamma brukade kyla rabarberkrämen. En och annan svårupptäckt förgätmejej som man kunde hitta ibland i långgräset bakom lagårn. Intensivt ljusblå sträckte de sej upp mot ljuset och ville få ses. Och så naturligtvis den blomma som ligger allra närmast hjärtat, styvmorsviolen. Den finns i lika många färgvariationer som det finns människor. Jo, jag tror det. Den är individuell. Har sin egen karaktär. Den är liten men färgstark, där den får kämpa bland växter som är mycket högre och mer ”platskrävande”. Varje år plockade jag en bukett till tant Elida uppe i byn i hopp om att hon skulle uppskatta det. En bukett som blev som en blå symfoni av vår som går mot sommar.
Jag har alltid plockat blommor. Plockat, plockat, plockat

Jag har koll på dem fortfarande, blommorna. Tittar om de kommit. Tittar om de blommar. Vissa år finns det massor. Andra år verkar det som allt bara vilar och hämtar kraft för att riktigt blomma ut nästa år. Blommor gör mej glad. De lyser upp. Sprider glädje. Drar till sej fjärilar och allehanda skorvar. Skorvar som kan vara både vackra och kusliga. Och humlor, intensivt arbetande humlor. Jag ( och även mina barn ) ger blommorna utrymme. Arvet från ”mormor”. Klipper inte hela gräsmattan utan låter smörblommorna vid dikeskanten blomma lääänge. Ängsblommorna får bre ut sej, leva växa, blomma, fröa sej och leva vidare. De hör till. Fanns där säkert långt långt före mej. Har sin plats där. Det har också kattfötterna. Tänk, jag glömde kattfötterna.
Vackrast är de djupt röda.

Dagen idag

Vissa dagar känns jag inte som en av de heliga. De heliga. Det är ett ofattbart ord. Ändå säger Bibeln så om de som tror. Vissa dagar känns jag som ett dammigt, slitet, uppgivet människobarn på väg genom livet.Ett människobarn som är vilset och undrar. Undrar över så många saker. Saker som jag egentligen inte kan påverka men de snurrar runt i huvudet och jag klarar inte att överlåta dem åt Gud. Nej. För ibland har jag behovet av omedelbara svar. Att få riktningen utpekad. Tydligt och övertydligt.  Svar! Jag har inte ork att vänta på Guds tid. Har inte ork att låta Gud, som har koll på allt, hålla i styret och bara följa med, trygg. Vissa dagar är det så.  Inte så många dagar kanske, men de kommer. Då och då och de tär. De tar ifrån mej friden. Sopar bort värmen. Och plötsligt huttrar jag i draget från tvivlen som rullar in över tröskeln. Såna dagar känns jag inte som en av de heliga utan som en högst vanlig sårbar kvinna som tappat fokus. En kvinna som har låtit blicken flytta sej från målet för att istället titta på metrarna just framför fötterna.  En kvinna som kanske har varit slarvig i bönen och med bibelläsandet. Lite för upptagen av nånting annat. Har ryckts med av bara farten och skördar frukten av det. Gnaget av oro får fäste. Synfältet krymper och jag vet inte vart vägen går. Men så uppfattar jag att Jesus manar inom mej, – ”Sätt dej ner med Bibelboken och se vad Gud säger om dej! Han tänker inte som du gör! Han ser inte det du ser!  Han har helheten!”  ”Sitt en stund med Bibelboken”! Hur kunde jag glömma det! Hur kunde jag glömma att bromsa in och lyssna? Öppna Boken? Och där finns de, Orden. Guds tilltal som lyfts upp från textraderna och tar plats inom mej. Orden som läker och påminner. Löften som är bergfasta och går genom tiden. Den utsträckta handen som finns där om jag vill, märk väl vill, vända om. Jag får säga ett förlåt. Förlåt att jag tvivlade. Tvivlade på det jag vet. ”Glömde” det jag känt mej så trygg i. Inte värnade om relationen med Gud utan lät honom komma en bit ner på listan. Medan allt rinner av mej, stilla tårar tar bort stressen, så sänker sej Guds närvaro ner dit jag är. Stunden är helig. Precis som Gud är.  Gud som bor på en hög och helig plats men som också finns hos mej.  För Gud säger, i Jesaja 57:15, ” Jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som är ångerfyllda”. Och lite längre fram i samma kapitel står det att Gud säger ”Jag ska leda och trösta dem och hjälpa dem när de sörjer och bekänner sina synder. Frid ska jag låta komma över dem, både nära och fjärran. Jag ska hela dem alla!” Orden får sjunka in. Jag läser dem högt, högt för mej själv. 

eliqu i juni 2020

Dagen idag

I morse, efter kaffet och mackan, plockade jag fram Handbok för Livet och hittade Jesajas bok, kapitlet 57. Jesaja är en av mina favoritböcker i Bibeln. Jag tycker att den boken liksom bara flödar, och jag återkommer dit ofta. Sakta och högt för mej själv läste jag från slutet av vers 13 och fram åt kapitlet ut. Texten fick riktigt sjukna in. Varje ord. Vers 15 säger så här: ” Den höge och upphöjde som är evig, den Helig, säger: ” Jag bor på en hög och helig plats, men jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som har ångerfyllda hjärtan,” . I den här tiden vi lever tror jag att många söker och behöver ha hoppet att den finns en evig och Helig Gud som ser oss, var och en av oss personligen. Inte bara hopen utan individen.
Jag behöver ha det hoppet. Coronaviruset har ju helt förändrat våra liv. Man blir lite rädd. Man måste tänka på renlighet och tvätta och akta och det kan vara svårt att slappna av. Jag får anfall av noja då och då. Jag känner oro för familjen där flera, ja egentligen alla, jobbar i miljöer med många människor runt omkring sej. Tidsramarna för ”karantänen” flyttas fram hela tiden och ensamheten /avskildheten blir jobbig för ganska många av oss. Och visst skapas nya vägar att ha kontakt och våren som kommer så sakteliga gör att det är lättare att vistas ute. Men allt som allt tär det här på oss. Oron för nuet och för hur det blir framöver med allt. Texten i Jesaja handlar om att folket hade gjort sej avgudar och vänt sej bort från Gud och struntade i honom. Men också att Gud längtade efter att de skulle ångra sina inte så bra val. Välja bort avgudarna och vända tillbaka till honom. Och då finns han där och säger att han ska bo hos folket, och att han vill hela det som var trasigt och även ge folket frid i sina hjärtan. För mej säger texten att jag kanske måste vända om och erkänna för mej själv och för Gud att jag inte alltid prioriterat Gud som jag borde göra. Det är mycket som sliter i mej i vardagen och det är lätt att ”ha alldeles för fullt upp” med mindre väsentliga saker. Bara rusa på. Jag känner att jag kan förändra och ”vända om” så att min Gudsrelation blir bättre och mycket mycket närmare den relation Gud vill ha med mej. Nu när världen svajar, då bränner det till och jag inser att jag vill vara riktigt nära Gud. Behovet av att känna hans välsignelse och närvaro är stor. Men tro nu inte att allt kretsar runt mej, mina behov. Nej, behovet av hans närvaro och beskydd är stor för hela vår familj, vänner i kyrkan, människor ute på byn osv. Jag menar att jag kan få ta med alla i bön och förlita mej på en närvarande Gud som ser den enskilda människan och finns där för de personer jag vill ska omslutas av att Gud hör och svarar på bön. Psalmen 91 i Psaltaren säger att ”vi bor i den Allsmäktiges skugga, Skyddade av Gud, att han kommer att skydda oss med sina vingar. Att hans trofasta löften är vår rustning.” Det har jag tagit fasta på och påminner Gud om varje kväll genom att läsa/be texten i Psalmen.