Dagen idag

behöver bryta rutiner
knäcka hindrande grenar
som styr vägen
in på utnötta rundors
enformiga slingor, igen och igen

varje gång jag lyckas
känns det som när vinddraget
från ett nyöppnat fönster
plötsligt når ansiktet
och tung luft byts ut
mot frisk

eliqu i april 2020
…………………………………………………………………………………………………………

I min dator finns en mapp där jag samlar tankar. Eller kanske känslor. Både fina goda varma och de där man helst inte delar med sej av. För man behöver bearbeta. Finna nåt slags svar. Inom sej själv. För det är väl där de flesta svaren bor? Men, det kan också kännas skönt att formulera ner en del man går och tänker på med ord som stämmer. Ord för det som dyker upp och sticker till som ” ett häftstift under hälen ” och gör ont. Formulera bilderna som bara singlar ner, när man går där hemma och städar eller plockar ur diskmaskinen. Få se känslan som svarta bokstäver på ett vitt papper. Det blir lite som att flytta bort den från brännpunkten. Få göra den mera allmängiltig. Kanske till och med inte så farlig. Och faktiskt, att skriva ner, kan göra känslan giltig. Den finns!, men är samtidigt påverkbar, möjlig att förändra.

Dagen idag

längtan….

I tider av ”isolering” infinner sej ändå ett slags ro. Dagarna har en stilla lunk. Finns saker att göra. Finns saker att hinna med som man annars kanske inte rört vid annat än flyktigt, när vardagen rusade på i den vanliga inkörda takten. Men visst kommer tillfälliga svep med oro. Svep med tankar om hur länge det ska vara så här. Tankar om hur det känns när smittspridningen när närmare och närmare. Så inser man hur liten människan är egentligen och att inför en sån här epidemi är vi alla lika. Men i allt som händer växer det fram en godhet och vänlighet också. Människor gör vad man kan för att hjälpa och stötta och hitta lösningar.
Det känns tryggt. Det är hoppfullt. För visst måste det här väl ändå leda till att människor tar till sej en annan syn på vad som är viktigt och inte.

Dagen idag


Jag har tänkt på stenen.
Stenen som inte fick ligga kvar.
Den som blev borttagen

för att släppa fram
Livet

eliqu i april 2020



Dagen idag

Nu, idag, känns det ganska ovisst vad stigen vi går på egentligen leder mot.
Tryggheten är min tro, att veta att Gud går med oss, att vi kan vara trygga för hans löften står fast. Men det vi nu är med om måste väl ändå förändra hur vi tänker och lever ? Förändra hur vi tänker om vad som är viktigt och inte. Förändra hur vi gör våra prioriteringar och våra val.

Dagen idag

Den här dagen , en ganska stilla dag, så känner tacksamhet för att jag i tider av oro för virus och smitta kan göra som så många andra och läsa Psaltaren 91 och be med orden som finns i den psalmen.

Dagen idag

Nyanserna var ton i ton. En fläkt av samma inre liv och tankesätt. En annan person men det kunde ha varit hon! En annan person som var så nära hennes eget jag, den hon var, när hon inte spelade roller. De där rollerna – som hon fått eller tagit.

En helt vanlig dag, mitt i morgonbestyren, med George Michael sjungandes Careless Whisper i bakgrunden, eller om det var vid kaffepausen lite senare, så kom tanken och igenkännandet singlande ner som guldstoff. Och landade! I medvetandet.. Svepte inte bara förbi! Det var som att ta emot en skatt! Svepte in som en ljum vind och inneslöt hennes i en slags trygghet.

Nån som var som hon – hon som var som nån

Plötsligt dök människan bara upp. Levde, rördes, passerade omgivningarna och gränslanden till hennes vardag. I en sliten jeansskjorta, urblekta jeans och oftast med bara fötter. Fri att vara social eller gå sin väg i tystnad och ensamhet. Upptagen i tanken och med passionen nedstoppad i fickan som ständig följeslagare. Passionen för livet. En frihet som hon kände att hon också ägde när hon vågade. ”Baravara-friheten” som hon ibland hängde runt axlarna som en vacker sjal, och så gick hon ut i nuet, i dagen, och älskade livet. En stund.

Nu hade hon fått stanna upp. Reflektera. Blivit påmind om att man inte kunde stänga in den som bor innerst, djupast bakom sköldar – för då skulle livet dö. Eller i alla fall skrumpna och torka ut, blekna. Hon insåg att hon nog handskats ovarsamt med sej själv. Mycket hade bara matat på. Blivit en vana. Mycket hade bara fått bero. Skjutits åt sidan, när det här blir klart så…Pelargonen med många vissna blad, skrangliga stjälkar och rötter som febrilt letade efter näring och vatten.

Nånstans handlade det om en tufsig självkänsla som snabbt hackade på axeln och sa ” hör du du”. Hon som många andra, hade de där gamla såren som hur det än var värkte ibland. Trista bemötanden och lösryckta ord som hakat sej fast. Adderats och skapat en snedbild som skuggade och skymde. En spegelbild som hon aldrig skrapat av ordentligt för att kunna se hur det faktiskt förhöll sej.

Men så korsades vägen av den som bara genom sitt väsen hade överlämnat bekräftelse till henne i present. En som hade andats lite ånga över den suddiga spegelbilden.

Den ljumma vinden svepte kring henne oftare numera. Mejslade och slipade. Nån som var som hon – acceptans. Det var som att få ta av den där skavande skjortan, eller sluta ha den svarta koftan. Lite i taget, det fick bli lite i taget, och ändå kändes det som snösmältningen. På våren. Det bara händer för livets skull