Tro

I dag på morgonen läste jag Psaltaren 27. Läste så sakta att orden hann sjunka in. Rätt ofta använder jag psalmerna som en bön. Gör dem till en bön. Byter ut en del ord så att sammanhanget blir mitt eget. Min vardag, min familjs vardag. Den här dagens psalm handlar om trygghet men är samtidigt en bön om hjälp och en bön som förmedlar längtan. Den speglar mitt varjedagsbehov av Gudsnärvaro och en är beskrivning av den vila som man kan få del av som ett Guds barn.

Det enda jag ber Herren om, det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel hela mitt liv, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel”.


Ibland kan några få enstaka ord i texten täcka in hela situation. Beskriva det jag känner just nu. Idag är det orden ” han gömmer mej i sitt tält, för mej upp på en klippa”. Och sen lite längre fram står det ” Visa mej din väg , Herre, led mej på en rak stig”. Jag riktigt känner hur jag just sitter mitt i lugnet i Guds tält. Störningsfritt område. Och där, i det Heliga rummet, får jag be Honom om att ta hand om den här dagen. Be att Gud genom Den helige Ande är med mej genom dagen och visar mej vad den är menad att bli. Gud vill ha hand om dagarnas timmar likväl som den stora helheten av vår tid. Han vill inte bara göra nedslag då och då. Vill inte bli insatt i ett fack. Bara utplockad vid behov eller på söndan. Jesus säger ju att han ska vara med oss alla dagar. Det måste innebära så mycket mer.
Jag vill att Gud ska vara med mej precis som han följde Israels folk genom öknen. Nu menar jag inte inte att jag är på ökenvandring just nu, på det sätt Israels folk var. Nej. Men ändå är det så att vi på vandring. En resa genom tillvaron / tiden / jordelivet. På vandring. I packningen finns ett löfte om närvaro tillsammans med ett uppdrag. Och precis som Gud följde med Israels folk på deras långa långa vandring och visade dem vägen behöver jag Honom här och nu. Han fanns där. Sörjde för att de hade vad de behövde och ledde dem som ett skyddande moln på dagen. Gick före, skyddade från hettan. Och han fanns med som en eldstod om natten och visade väg genom mörkret. Han finns här, den här måndagsmorgonen i Stilla veckan. För mej. Är, när jag sätter mej ner i hans tält och ber Honom ” Visa mej din väg”. Ofta har jag lite för bråttom. Vill se saker hända nu. Verkligen i meningen nu. Men så är det det är där med vilan. Vila och överlåtelsen. Som jag måste öva på. Inte göra som jag ofta gör – överlåter mina böneämnen och min klagan. Mina sorger, önskningar och all längtan. Mitt impulsiva hopp och alla förslagen på lösningar till Gud, för sen ta tillbaka det, bara för att på nytt överlåta allt igen. Jag gör så just för att jag vill så mycket. Vill nu! Vill verkligen göra Gud medveten. Precis som om jag inte trodde att Han lyssnat första gången. Precis som jag tänker att jag har bästa lösningen och borde få bestämma. I Psaltaren 46:11 står det ” Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Jag fick det bibelordet av en god vän bara helt nyligen. Bli stilla. Inse att Gud har en fullkomlig och god tanke för mej och dej och alla, efter hans tidtabell, efter hans planering. Det är nog därför behöver jag tid i tältet. Få tiden att vara stilla. Stilla mej inför att även om jag är ett Guds barn, är älskad och lovad så mycket mer än jag kan förstå och omfatta, så är det Gud som har allt i sin hand. Han har kontrollen. Jag behöver tid för att det som Gud säger, alla löften och goda ord han ger oss, ska få bli så förankrade i mej att jag inte behöver brottas med dem. Att de ska införlivas i mej som en erfarenhet. Inte bara vara kunskap.
Det jag har lagt i Guds hand det tar han hand om. Jag behöver bara Tacka och Lita på, om än ibland med uthållighet. Guds tidtabell sa nån. Hans tidtabell, inte min. Gud som ser sammanhangen och helheten där allt ska processas och föras mot ett mål. Överlåtelse är svårt. Det är också en process. Överlåta den fria vilja jag fått av Gud tillbaka till Honom så att jag är i samklang med hans tankar och planer.


Tro

I ”livslådan” finns en del skräp. Lite bråte som bara fått ligga kvar. Sånt som jag tänkt är glömt men som ligger där dolt under täcket av alla år som gått. Ibland blänker de till. Minnesbilderna. Framlockade av nånting som påminner. Sen kommer jag ihåg hur det kändes. Inser att såret, eller i alla fall ärret, finns där trots allt. Ärr som andra gett mej. Ärr som jag rår för själv. Ärr är belastande. Obekväma. För de berättar nånting om mej och livet. Därför vill jag kanske helst dölja en del av dem. Vill vara starkt och klok och tänka att ” det där är glömt sen länge”, eller ” det var väl inte så farligt”. Jag vill övertyga mej själv om att det är lämnat bakom. Vill försöka rationalisera och förklara, driven av nån slags stolthet. Att berätta är så utelämnande. Det gör en så naken.
När ärr väl blottas orsakar de ofta en frågor. ” Vad har du varit med om?” ” Vad har du råkat ut för?” Så kan det bli. Jag har mött det, då när bubblan spruckit lite. För själsliga ärr/sår märks i det man säger och i det man gör. Eller, i det man inte gör. Och i en närgången situation när det bränns lite, så reagerar jag ibland reflexmässigt för att hinna ta skydd. Invant. Det vet jag. Jag vill hinna glida undan, hämta andan och se oberörd ut, klara situationen med självrespekten kvar. Vill lämna ämnet och gå vidare. Gråt får komma när ingen ser. En liten stund, medan bubblan lagas. Sen kan jag skriva om mina tankar. Ibland hjälper det mej att se. Skriva med de helt ärliga orden. Det jobbiga i alltihop är att våga inse – jag faktiskt bär på sår och de hindrar mej. Binder upp mej och jag kan aldrig riktigt bli fri förrän känslor och smärta lyfts fram i ljuset och ”skåpet blir städat”.

Under en ganska lång tid så har det dykt upp minnen då och då. Minnen som jag totalt ”glömt”. Eller säkert valt att glömma. Den Helige Ande har påmint mej om personer och händelser och jag har fått både be om förlåtelse och ge förlåtelse. Det känns som jag har fått plocka bort tyngd eftersom. Göra rent och göra plats för nånting annat. Guds tanke för oss är ett liv där man inte ska vara bunden och sitta fast i sörjan. Inte behöva bära bördor man inte borde. Bibelordet beskriver nånting annat. Det handlar om frihet, glädje, frid, trygghet, hopp, kärlek och gemenskap istället.

I den här processen som sakta rörs framåt. Som sakta tar mej in i en fördjupad relation med Gud, har jag fått lära mej nånting nytt. Att det följer så stor välsignelse med att ge förlåtelse! Viljebeslutet att ge förlåtelse till en vän, släkting eller bekant, kanske till och med utan att han/hon ber om det. Uppriktigt! Från hjärtat! Och att sen få finnas tillsammans i vardagslunken utan att små taggar av ilska eller avoghet sitter kvar och skaver. Jag har inte alltid kunnat det. Men jag tror att i min egen helandeprocess skapas nya förutsättningar. Mycket av prestige och mänskliga skydds-skrank smulas sönder när nåden får göra sitt. Därför kan jag hantera livet med hela dess brokiga innehåll och människorna runt omkring mej på ett bättre sätt. Jag har fått be om förlåtelse och blivit förlåten. Och fått känna befrielsen i att ge förlåtelse vidare. Befrielse som inte berör bara mej. Det händer nånting i relationer, både utåt och uppåt, när Den Helige Ande får verka och Gud ges möjlighet att ”laga det som är trasigt”

”Små steg i taget” predikade en präst om. ”Små steg”.

”Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder”
Mark 11:25 Levande Bibeln

eliqu i mars 2021

Tro

Just när jag öppnade dörren och gick in i hallen så hörde jag som en versrad inom mej.  ” Jag omsluter dej på alla sidor,  och jag bär dej i min hand ”.  Orden sjöng inom mej igen och igen en stund. Det var som några veckors bördor lyftes bort.  Som när man tar av sej en tung ryggsäck och får sätta sej och vila när man är på fjället på vandring. Coronabördor. Oro. Saknad.  Allt det som grävt sej in i mej och verkligen skapat en inre stress stillades .  ”Jag bär dej i min hand” .  Det kändes som Herren tittade på mej och log och sa; ”Hur kunde du glömma att jag finns här hela tiden”?  ”Hela tiden”!
Jag satte mej i min blå fåtölj och bara kände Tacksamhet en stund. Vilade.

De ursprungliga raderna finns i Psaltaren 139:5 och som en körsång. Det kom jag ihåg efter en stund. Orden i psalmen är inte exakt lika som de som sjöng inom mej. Men de ord som kom till mej, tror jag var en ännu lite mer personlig hälsning från Herren till mej just idag; – Jag omsluter dej….och jag bär dej…….

Senare på eftermiddan letade jag reda på psalmen och läste alla orden. Alla orden om att Gud vet allt om mej. Utan och innan. Det har Han gjort hela tiden. Och det står att man aldrig kan gömma sej för honom även om man vill. Den platsen finns inte. Den maskeringen finns inte. Ibland går det nästan inte fatta. Att Gud har intresse för mej som enskild individ mitt i corona-vardan en gråmulen dag i februari. Att Han tänkte på att jag är lite trött och sliten och tycker att det är mer uppförs än enkelt just nu. Men så fanns Han bara där och omslöt hela mej med värme och frid och lugn.
                                    ”och jag bär dej i min hand” !

Tro

Funderingar utan absoluta svar… Det kan ta tid att sortera tankarna som kommer och känna att de landar, lägger sej till rätta och kanske blir användbara i varjedagslivet…..

Jag har tänkt på det här med kyrka ganska länge. Kyrka, inte bara som byggnad där vi samlas , lyssnar på predikan och får känna att vi hör ihop med andra kristna. Utan kyrka som att den följer med varje person som har en tro ut i vars och ens varjedagsliv. Att jag genom det jag gör och är och säger kan ge nånting från Gud vidare till olika sammanhang och arenor. I all enkelhet. Att det får fungera så, att genom de kvinnor och män och unga som upplevt Gud i sina liv blir Gudsnärvaron utspridd överallt. Gud kanske blir lite möjligare att nå när det finns små ljus överallt som visar att det finns en alternativ väg.

Det finns ett ord i Amos 8:11-12
Den dag ska verkligen komma”, säger Herren, ”när jag ska sända hungersnöd över landet, inte en hunger efter bröd och vatten, utan en längtan efter att få höra mitt ord. 12 Man ska vandra omkring från norr till söder och från öster till väster sökande efter Herrens ord utan att finna det.

Det här bibelordet har jag kommit tillbaka till då och då nu ett tag. I min Folkbibel 2015 använder man ordet hunger, ” jag ska sända en hunger”.
En hunger. Och det kan låta positivt, för det pekar mot att det ska finnas en längtan. Som kristen är det självklart nånting jag ber ska hända. Ber att kvinnor och män och unga, familjen och vänner, grannar och människor i byn, ska börja längta efter att höra Guds ord. Att de ska fundera på det där med evigheten. Reflektera över sin egen relation med Gud. Fundera med ett evighetsperspektiv. Kanske bestämma nånting, inte låta allt hänga löst. Nån eller flera gånger i livet ställs man inför stora livsfrågor. Tro är en sån fråga. Men när det kommer till ett är beslut översköljs man av många känslor , både av övertygelse och tvivel. Det handlar om att ta ett steg i total ovisshet. På ett sätt är det lite så. Bilder av det precisa tillfället, ögonblick, stunden, övergången fladdrar runt i huvudet. Känslan av att ” jag ingenting vet”. Och så byggs det upp höga hinder. Helt mänskligt att känna. Ganska vanligt att ha en broms mot det som man inte prövat. De allra flesta har nån gång gått på ett möte. Hört nån berätta om sin egen Gudsupplevelse. Har diskuterat livsfrågor då och då. Men det går inte riktigt veta vad som kommer att hända. Det där som händer inom en människa som med ett ärligt hjärta säger till Jesus ” här är jag, nu överlämnar jag mitt liv i dina händer”. Det ögonblicket är högst personligt. Jag är jag. Du är du. Finns ingen mall. Det är ett ”lita på-val”. Klivet. Ja-et. Bytet av framtid.

Men för att gå tillbaka till Amos 8:12 igen, så läste jag verserna i en annan översättning också, Handbok för Livet. Det är den texten jag kopierat in. Där står det inte ”hunger” utan ”hungersnöd”. Gud ska sända en hungersnöd, en längtan. Först tänkte jag inte så ingående på det. Men sen slog det mej att hungersnöd borde innebära att det finns en brist. Vill texten verkligen säja att det ska bli så att det kommer att vara en brist på Guds ord! Hur kan det vara brist? Det känns nästan omöjligt. Vårt land har mängder av kyrkor, församlingar, många troende. Hur kan det vara brist? Varje kristen har ju som uppgift, säger Bibeln, att ge vidare det man fått av Gud. Tron ska färga av sej i det man är och gör och säger. Man pratar visserligen om att Sverige som land är så sekulariserat men ändå! Det borde människor med en gudstro i varje liten by!
Eller kan det vara så att det att det blir en hungersnöd eftersom människor söker sej till olika andra ”andliga sammanhang” som inte är från Gud? Och att man blir inte ”mätt ” av det man hittar där utan söker vidare och vidare. Det man hittat hittills har inte tillfört det man innerst ville sökte efter.
Hungern finns kvar. Och att man hittar så mycket annan än det man söker beror det på ”informationsbrist”? Alltså att budskapet från Gud inte hörs och syns i ute i samhällslivet idag? Inte skiljer ut sej så det märks?

En annan tanke som kommer när jag reflekterar över hungersnöd;
kan kyrkans / kristnas sätt att berätta om Gud vara så specialiserat med sitt delsvis ” kristna fackspråk” att den som ovan höra det språket inte kan ta till sej det? Lite så kände jag i alla fall när jag började vara med i pingst. Jag förstod inte alla nya orden vars innebörd var så självklar för de som varit med länge. För att nå fram till varann, människa till människa, oavsett vad det gäller, så funkar det allra bäst när man möts ”i jämnhöjd” med varann. Talar samma språk, når fram till varann med ord som båda parter förstår.


Här i världen skapas hungersnöd av att förhållanden förändras. Det kan komma en svår torka. Det kan komma en ovanlig kyla som gör att det blir missväxt. Det kan komma skadeinsekter, oerhörda mängder gräshoppor, som förstör stora skördar osv. Och då tänker jag; – kan orsaken till att man inte hittar Gud skapas på samma sätt. Att den här hungersnöden som talas om i texten kommer av att det har skett en förändring i ”kyrkans” sätt att leva och finnas ute i samhället. Det behöver inte vara så överallt , absolut inte. Men den smyger på oss. Anpassningen i hopp om att nå ut på ett bättre sätt. Det kristna budskapet har fått tunnas ut och anpassas till vårt 20-hundratal. Det har nog många gånger gjorts med enbart goda avsikter men med ett inte självklart lyckat resultat. Vi anpassar det som står i bibeltexterna efter oss själva och samhällsförändringar och strömningar i tiden istället för att vi tar till oss det vi läser och lever efter det. Det har gjort att klangen har blivit annorlunda, den ursprungliga skärpan och tydligheten har fått stryka på foten lite. Bibeln säjer att Gud förändras inte över tid och samma är det med Ordet. Det går lita på för det står fast. Det kommer att finnas för all tid. Det ska inte ändras, innebörden ska inte ändras. Fast jag kan tycka att en nyare översättning av Bibeln är bra, men bara så länge den noga följer grundtexten och inte tar bort eller byter ut. En del av attraktionen med Guds levande Ord är väl att där kan man som andligt hungrig och i en sökprocess hitta själva kärnan, livet, det som med dagens språk är hållbart och av evighet.


Sen på lite mer individplan kommer naturligtvis frågan, min fråga till mej själv; – är det så jag som kristen som bär på Guds rike inom mej inte sprider nånting vidare, eller alldeles för lite, fast jag bär det med mej? Har jag murat in det och sparat det åt bara mej? Uppstår det en brist i min närmiljö för att jag är för tyst? Eller för att jag inte alltid vågar stå rakryggad för min tro? Hur som helst, i texten är det ju uppenbart att människor söker och längtar efter att höra Guds ord men man hittar inte det man söker trots att man verkligen försöker. Det står ju faktiskt att de letade överallt. Och hittade ingenting. Men jag hoppas, att det även i det här sammanhanget fungerar som det gör i våran värld, i Malå, Sorsele och Norsjö. Att om det blir kris och hungersnöd och andra lider brist så mobiliseras det och människor ger och gör vad man kan för att hjälpa så att situationen för de drabbade förändras. Måtte det fungera så även när det gäller kristenheten och Guds rike. Först måste jag kanske fatta att det finns människor som söker. Ser jag dem? Tar jag mej tid och läser av och förstår rörelsen i tiden och uppfattar behoven. Inser att jag som kristen, på individnivå, kan bidra till en förändring tillsammans med andra som inser samma sak. Vaknar jag upp och verkligen omfamnar uppmaningen att dra mitt strå still stacken. För det borde väl inte få vara så att det får finnas en hungersnöd efter Guds ord som vi inte bemöter genom att, med Guds vägledning, i varjedagslivet försöka ge vidare av allt det goda vi fått. I handling, med våra ord, med värme, omtanke och generositet men även med sanning och trovärdighet.

Jag vet inte hur du känner kring bibeltexten från Amos. Men det är en text att be och fundera kring tycker jag. Sen så här till slut måste jag erkänna att jag är inte världsbäst på att vara förmedlare av Guds rike utåt trots att jag ofta både tänker på och pratar om hur viktigt det är. Men jag vill försöka mer och mer. Vill försöka. Lite mer eftersom. Inte vara osynlig. Försöka för jag tror att det gör skillnad. Försöka för det står i Guds ord att det är en av de uppgifter en kristen har att göra. Du och jag och du och du och du och……… kan vara med och förändra samhället om Guds rike får finnas överallt. Om jag får använda en klyscha, så är det faktiskt så att det bidrar till en bättre värld här och nu. Tänker också att det handlar om hopp i slutändan. Att peka på att det finns hopp. Ett alternativ som är hållbart ända in i evigheten. Ingen som söker och letar borde behöva göra det förgäves.

Ethel i februari 2021


Tro

Att be kan kännas ganska svårt och främmande. Om man inte har gjort det så ofta eller sen länge. Det gjorde det för mej på de första bönemötena jag var med på för nu ganska många år sen. Att rikta sej till Gud med egna ord.  Inte Gud som haver utan egna ord. Gud, som jag då inte visste så mycket mer om än vad jag hört i söndagsskolan och på de gudstjänster jag varit på då och då. Då, där i början, kändes ok att låta böneorden komma tyst inombords men att säja ut orden högt blev till en prestation.  Inte på långa vägar bekvämt eller avslappat. Det strandade ibland i känslan att jag inte kunde. Det kändes som allt blev fel och orden snubblade. Jag kunde inte ”fackorden” som jag trodde man behövde använda. Det var lite kämpigt, för behovet och längtan efter att be och säja ut allt det där som fanns inombords kolliderade med prestationsångest tills att jag insåg att det handlade om Gud och mej.  Jag hade kämpat i onödan. Det var vårt samtal det handlade om. Jag kunde bortse från de personer som fanns bredvid mej. Och Gud förstod mina hackande meningar och omständliga formuleringar. Det vet jag, för jag fick svar på många av mina böner. En trygghet är att Bibeln säger att Gud vet allt om oss ( Psaltaren 139). Han vet allt det som finns inom mej, vad jag tänker och vad jag brottas med. Och då tänker jag att han också visste vad jag ville be om, vad jag innerst menade, även om jag inte tyckte att jag fick till det så bra. Gud ser till hjärtat, inte hur vältalig man är och det är jag glad för. Filipperbrevet 4:6  säger att ” Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse”.  Åkallan innebär att man vänder sej till Gud. En uppmaning ”Vänd dej till Gud”! Gud som vill ha en dialog och visar mej/dej att han faktiskt är intresserad.  Jag känner att det är svårt att ha en levande relation utan en dialog. Utan en plats där man kan mötas och tron får näring till att växa.  Bönen är en rikedom. Den är närhet till Gud där man verkligen får ge uttryck för hur det är att vara människa och att leva i samhället i dag. Hur det är, både när dagarna är bra och funkar, hur det är under sorgsna dagar och när det krisar eller man står där med en handfull svåra val..

Bönen hör nära i hop med mitt liv med Gud. Den har blivit en drivkugge. Mer och mer eftersom. Ett nästan hela tiden pågående samtal inombords. Låter det jobbigt och omöjligt att verkställa?  För mej känns det inte så. I det dagliga, under tiden allt görs som ska göras, så går tanken/bönen ofta till Gud. Den kan handla om så många saker men bönen finns där. En öppen kanal. Aldrig upptaget. Ett sätt för mej att lära känna Gud närmare, för han deltar ju i samtalet också, ger mej tankar. Och han vill delta i tystnaden och när jag tar tillfällena till stillhet. När jag bara stannar till vid ett bibelord och låter den Helige Ande visa mej vad som var tanken med det. Vad vill det här ordet lära mej? Hur passar det in vardagslivet? Vad ville Gud jag skulle bli uppmärksam på?  En del av bönerna handlar ju om mina egna behov, så är det. Men det är inte där fokus ligger. De flesta bönerna handlar om annat. Jag tycker bönen får en annan dimension när man börjar be ”utanför sitt eget”. Jag menar när man ber för familjen, vänner och arbetskamrater. När bönen handlar om platsen där man bor, arbets-tillfällen, kommunen, eller vårt land som idag är i gungning pga av som rörs i samhället. Eller när är jag ber för situationen ska förändras för nån eller några som riktigt kört fast osv.

Under den period i mitt liv när jag haltade i min tro och inte levde ett kristet liv på ett särskilt bra sätt, eller egentligen inte alls, så fanns bönen ändå där hela tiden. Jag kunde inte be som jag önskade,orden fanns inte. Det var mer förtvivlan och medvetenhet om läget som fyllde mej. Sorgsenhet över att trots att jag fått så mycket av Gud, så tillät jag mej ändå ”tappa kontrollen” . Jag trodde mej kunna balansera ett mittemellanliv och i det klara att hålla kontakten med Gud intakt. Trodde mej kunna nånting som är omöjligt. Men jag suckade ett ”Tack Jesus”, ett ”Tack, att du ser mej”. Och ett ”jag älskar dej, Jesus ofta ofta. En tunn tunn bönelina fanns där. En livlina som jag aldrig släppte taget om. Och jag tror att Gud sakta sakta drog mej tillbaka till tron, drog mej hem igen, med den linan. Drog mej till sej, till den dag jag kände att jag inte kunde kompromissa längre. Jag stod mitt i vägkorsningen och måste välja. Det var upp till mej.

eliqu i november 2020

Tro

Psaltaren 61 så säger David bland annat: ” Du är min tillflykt, ett högt torn där mina fiender inte kan nå mej”. Han vet att nära Gud finns det en plats där han kan vara trygg och känna hur Gud har omsorg om honom. Ett torn. Han liknar Gud vid ett högt torn. Och visst kan man beskriva trygghet så.
I tornet är man mer onåbar. Kommer lite på avstånd. Man kan kura ihop sej och bli osynlig bakom den sarg som oftast omger tornet. När man är i tornet får man också bättre uppsikt över omgivningen. Man ser helheten. Får en klarare uppfattning om ”det som finns där ute”. Även det där som är ganska långt bort. Man kan se vad som rör sej. Det går se en annalkande fara i god tid. Få en varning och ha tiden att hinna agera. Men man får även hjälp att ta ut den riktning man bör gå i för att komma till vattnet där långt borta. Man kan bedöma om det finns några häftiga hinder längs vägen. Man kan se och bedöma vilken väg som är den bästa. Så, jag har gått och tänkt på det där med torn några dagar.
Bibeln pratar även om andra höjder. Klippan. Berget. Ställen för skydd. Ställen för att möta Gud. Men man kan även läsa om ett träd. Ja, egentligen om många olika träd, men jag tänker på ett speciellt. Ett träd som fick spela roll. Lukasevangeliet 19 . Trädet som Sackeus klättrade upp i för att vara säker på att han skulle få se Jesus. Sackeus var liten till växten och det ställde till problem. Det var en helt vanlig dag, den där dagen han gick iväg. Troligen från jobbet. Gick iväg lite tidigare för att slippa tränga sej genom den nyfikna folkmassa som börjat samlas för man hade hört att Jesus var på väg. En dag, kanske som den här, fanns Jesus där i deras samhälle. Och för Sackeus som ville ta tillfället, gällde det att hitta ett träd som stod nära vägen och sen klättra upp i det och vänta. Han måste upp ur folkmassan för att kunna se. Han ville försäkra sej. Han ville vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Han var nyfiken som så många andra. Han hade nog gått och grunnat på vem Jesus verkligen var för han hade hört hur det pratades om honom. Så Sackeus tog ett beslut. Han ville vara på plats och skapa sej en egen uppfattning. Inte bara nöja sej med att veta att Jesus fanns på byn och skulle passera förbi.
Den som läst om det här i Bibeln vet att Jesus stannade vid Sackeus träd och bjöd honom kliva ner och senare på dan gästade Jesus hans hem. Jesus såg den enskilda människan i den stora folkmassan. Det blev ett möte mellan dem. Säkert både överraskande och kanske innerst även efterlängtat. Nånting hos Sackeus öppnades upp och Sackeus fick lära känna Jesus på ett nytt sätt. Personligen. Det förändrade både den dagen och framtiden för Sackeus.

Är det så att vi behöver ”klättra upp i trädet” ? Slita oss från folkmassan. Gå lite på sidan av allt det där som tar upp tiden i vår vardag. På jobbet. Hemma. I vänkretsen. Få komma lite på avstånd från bruset för att se Jesus tydligare? För att få veta mer om vem Jesus är. Jag tänker att det behovet kan finnas både för den som redan är kristen likväl som för den som inte hunnit dit än eller som tycker att Gud har jag då inget behov av just nu. Borde det inte bo en nyfikenhet inom oss? En nyfikenhet efter att lära känna mer. En nyfikenhet efter att börja lära känna. Upplever du ibland en tomhet som du inte riktigt kan precisera i ord? Det gnager, men du lägger locket på. Så gjorde jag ganska länge innan jag förstod att det var mitt Gudsbehov som drog i mej. Eller jag skulle vilja kalla känslan jag fick för nånting som oroade mej. Jag smet undan gång på gång, men det där fröet som jag bar inombords fortsatte att göra sej påmint. Kanske har du också valt bort det där med tro och Gud nån gång när du ställt inför valet, för livet har ju varit ganska ok ändå. Livet som flyter på. Inga riktigt höga toppar men inga avgrunder heller. Kanhända nån som läser tänker att ” det där pratet har jag hört så många gånger”. Så många. Den där eviga uttjatade frågan som stör. Frågan som vi inte alltid vill ha. Men det här med evigheten är en av våra stora frågor. Den har en helt annan tyngd. Den frågan undviker oss inte, den konfronterar oss.
Den flyter upp då och då eller ofta. Evigheten är inplanterad i oss, därför jag säger att jag bar på ett frö. En frökapsel som skramlade och påminde om sin existens. ”Du har nånting här inom dej!”
Sackeus tampades med sin kortväxthet. Vi tampas också. Jag tampades länge. Skälen att välja att försvinna i folkmassan kan vara många. Men om jag väljer ”trädet”. Sätta mej i trädet. Så är det så att när Jesus kommer längs vägen , om vi nu använder den bilden, så vet han var jag sitter. Om du väljer trädet så vet han vart du sitter. Han kommer att stanna upp. Han kommer att räcka dej handen så att du tryggt kan kliva ner och få träffa/möta honom öga mot öga. Som du. Inte som någon ansiktslös person i en folkmassa. Han vet hur du har fått ”armbåga dej fram” genom en massa frågeställningar innan du tog beslutet att försöka ta dej på sidan av ”folkhopen” för att nå trädet. Han vet att du slitit för att kunna komma dej upp i det. Han vet att du egentligen, trots din nyfikenhet, kanske innerst bara har för avsikt att få kika lite försiktigt medan du samtidigt håller dej gömd bland löven. Det är som ditt säkra kort. Nödutgången. Jesus vet att du, trots att du sökt dej till en plats på lite närmare avstånd till honom, ändå inte är riktigt säker på om du vågar kliva ner till honom och stå jämte honom på vägen.

Eliqu i november 2020

Tro

Att läsa Bibeln tycker jag ibland är som när man i skolan (för väldigt länge sen) gjorde en del prov. Prov som skulle rättas genom att man la en skiva med hål på över svaren man kryssat i och så fick man se om man hade gjort rätt. Hade man gjort rätt så syntes krysset, annars inte.  Nu menar jag inte att jag rättar mitt liv efter Bibeln på det sättet utan mer att jag tycker att man kan lägga texterna och berättelserna från Bibeln över den här dagen, över nuet, över den här måndagseftermiddan. Lägga dem över och leta efter paralleller och likheter.  Hur har min dag sett ut. Vad har jag mött? Hur såg Marias dag ut? Vad hände när Elisa mötte änkan som trodde hon skulle måsta lämna sitt hem för att hon inte kunde betala sina skulder? Visst är vi människor ganska lika genom århundradena?  I det vi är med om och hur vi tänker? Kärlek, ilska, dålig självkänsla, godhet, omtänksamhet, avundsjuka, längtan, sorg, oro, tjurighet , egensinne, välvilja, göra eller inte göra…..  Jag kan ganska väl känna igen mej och se likheterna mellan vardagen för dem jag läser om och min. Mellan mina tankar och deras tankar. Min längtan och deras längtan. Davids vånda och ensamhetskänsla och min egen. Davids lycka över att få uppleva Guds närvaro och min egen.  Deras kamp/val när det gällde att göra vad Gud ville och min.  Känna igen balansgången mellan att varje dag försöka följa Jesus så gott man kan och att samtidigt  klara  att handskas med ”världen” som på sitt vis slukar mej med allt sitt mediabrus, ständiga förändringar och nya sätt att tänka i den outtröttlig jakten efter nånting mera. Så mycket luckras upp hela tiden och normer och regler blir förändrade. Ibland känner jag att jag orkar inte hänga med.  Det känns mer angeläget hitta stabilitet.

Nu några dagar har jag läst om Josafat i Krönikeböckerna. Flera kapitel. Kapitel som man kan läsa och begrunda mer än en gång.  Läs gärna i Bibeln och se orden. Andra Krönikeboken kapitel 17 till och med 20. Helt kort handlar det om :

Josafat som blir kung efter sin  far.
Han ville verkligen leva för Gud och skaffade bort avgudar och asherapålar
Gud var med honom och det visar texterna på flera ställen
Josafat var stolt över att han gick Herrens vägar
Men
Han ingick en mindre bra allians med Ahab. Han tillät sin son gifta sej med Ahabs dotter
Gud ogillade detta
Ahab ville Josafat skulle gå ut i krig tillsammans med honom
Josafat sa ja. ”Jag som du och mitt folk som ditt folk” svarade han Ahab
Men Josafat ville rådfråga Gud innan de drog ut i krig
Han ville inte lyssna till Ahabs falska profeter utan till en Herrens profet
Profeten Mika tillkallades. Han sa att det skulle gå illa för dem. Men Ahab,
som inte tyckte om Mika för han profeterade oftast olycka, bestämde att de skulle kriga ändå
Det höll på att gå illa för Josafat. Omringad av fiender ropade han till Herren och blev räddad
Ahab däremot sårades av en slumpmässigt avlossad pil och dog innan
kvällen
När Josafat återkom till Jerusalem blev han ifrågasatt av Jehu
för att han hade gett sej i lag med Ahab som hatade Herren
Josafat lyssnade och han ”förde sitt folk tillbaka till Gud”.
Men snart hotade moabiterna och ammoniterna Josafat med krig
Han vände sej till Herren och bad om hjälp för han visste att ingen annan än Gud hade makten att gripa in och vara med dem och bevara dem i nödens stund. Hela folket fastade och bad.
Inför fiendernas anfall fick Josafat och hans folk en hälsning från Gud att striden inte var deras utan Guds. De skulle bara stiga fram och bli stilla, och så skulle de få se Guds frälsning.
Josafat satte en grupp sångare framför sin här. Sångare som sjöng och lovade Herren
Och Gud grep in, fiendehären utsattes för ett anfall bakifrån som gjorde att
de började angripa varann istället för Josafat och så utplånade de varann
Så gav Gud Josafat och hans folk ro i landet. Lugn på alla sidor
Här kunde det ha slutat
Men Josafat ingick lite senare ytterligare en oövertänkt överenskommelse. Då med Ahasja, en ogudaktig kung.
De skulle bygga skepp som skulle gå till Tarsis
Gud stödde inte heller detta så företaget gick om intet och skeppen sjönk

Om jag lägger den här texten om Josafat över mitt liv hur kan det då se ut? Jag tycker bilden blir hyfsat tydlig. Tro, god vilja och övertygelse,  kontra tillfällen av obalans, obetänksamhet och skadliga/dåliga allianser. Är det inte så det kan se ut? Är det inte så vissa vägsträckor kan bli?  Josafat vände sej i de flesta lägen till Gud. Ibland blev det ändå helt galet. Kanske kom välgång, slentrian eller  impulsivitet in och fick styra. Lite för mycket. Fast Josafat höll sej ändå i grunden till Gud , trots att han vid ett par tillfällen gjorde ganska vidlyftiga avsteg från det han visste var Guds vilja. Den första alliansen som Gud inte ställde sej bakom  gällde ett giftermål. Tillåtelse att  Josafats son skulle få gifta sej med Ahabs dotter. Ganska mänsklig sak.  Ett giftermål är väl nånting fint? Nånting gott.  Nånting bra.  Kan hända Joafat blev bländad av ev fördelar med sonens äktenskap. Såg han en möjlighet att skapa sej mer makt? En säkerhet inför framtiden. En stark allierad. Jag kan bara gissa vad som styrde hans val. Nästa förbund gällde en affärsöverenskommelse.  Josafat och Ahasja skulle bygga skepp tillsammans. I det projektet såg Josafat säkert också fördelar som kan ha lurat omdömet eller tilltalat egot. Överenskommelsen kan ha gett ekonomiska fördelar.  Samarbetet skulle säkert gynna deras maktposition.  Trodde Josafat i båda de här fallen att Gud kunde se på hans förbund med blida ögon för att tanken i grunden var god? Tanken var ”ofarlig” och skulle inte störa Guds planer. Eller kunde det vara så att Josafat ville ha en ”egen liten verksamhet” vid sidan om. En flisa av nånting eget att styra över, han var ju trots allt kung.

I mitt liv kan jag inte ingå några ”stora” förbund som det Josafat gjorde. Men visst kan jag ” göra gemensam sak med”. Kan ha felaktiga förhållningssätt. En för godtycklig acceptans.  Jag kan ge mej in i sånt som påverkar min och andras tillvaro på ett sätt jag inte kunde förutse för jag hade hoppats på nåt annat.  Jag kan också vända på det, tänka att det handlar om att jag låter bli att välja bort. Avstå från det där Gud i Ordet visar att han ogillar/avråder från för han vet att det skadar. Jag kan faktiskt själv välja att öppna upp för påverkan från det som på olika sätt låser fast mej och hindrar min Gudsrelation.  Jag kan tillåta mej befinna mej i sammanhang där jag av olika skäl låter bli att stå för min Gudstro.  Jag ”anpassar mej” istället. Lurad att tro att det är till fördel. Smälta in får gå före tydlighet.  Nu går jag inte och funderar på allt som kan bli fel hela tiden. Eller menar att livet med Gud är mera svårt än välsignat. Men utifrån vad Bibeln säger och det jag läser om Josafat kan jag tänka att det finns skäl att vara observant.  Vaken och medveten. För Livet pågår. Gudsrelationen är färskvara. En planta att vårda och sköta så den får växa sej stark. Ambitionen är att hålla relationen ”aktuell” och levande, men ibland kan jag verkligen känna mej för lite rustad när det plötsligt händer nåt som ruskar om  mej. Då kan det svaja och jag kryper in i skalet och blir högst mänskligt och sårbar och ”glömmer” allt jag har i Herren och löftena och tappar hoppet. För stunden. Ändå tror jag inte att kristiderna är de tider när jag lättast kan vara ”slarvig” med mina handlingar och beslut. Likna Josafat. Mer troligt händer det under perioder när allt går sin gilla gång. Då det flyter på och allt är som bra. När man är avslappnad och tillbakalutad och kanske mera tillgänglig för div ”erbjudanden”/lockelser som man verkligen borde avstå ifrån. Tillfällen när jag inte har riktigt klara ögon.
Om jag då till slut sammanfattar det jag läst om Josafat så tycker jag att det är både trösterikt och samtidigt en varning. Det jag läser visar att det är inte kört. Det kanske kostar men det är inte kört. Och i andra änden läser jag – var vaksam ! Det är lätt att snurra in sej i obekväma lojaliteter som tar mer än de ger. Josafat hade kunnat göra andra val i vissa lägen.

Valen vi gör kan forma oss, lära oss, hindra oss, förbereda oss,
få oss tappa taget , få oss växa djupare in i tron
bli den tunga ryggsäcken vi bär på eller vår styrka
Herren övergav aldrig Josafat.

ethel i okt 2020

Tro

Ske Guds vilja…Så ber vi. Så har Jesus lärt oss att vi ska be. Så enkel bön. Med en enorm innebörd. Om vi bara kan vänta på Gud. Låta Gud vara den som styr. Gud, och inte jag. Jag, som kanske låter den situation jag befinner mej i förvirra mej och så får det mej att agera på ett sätt som bara komplicerar.

Vi ställs hela tiden inför beslut. Små och stora. Beslut som vi kanske tänker är obetydliga. Val som påverkar livet i ena eller andra riktningen och som hänger ihop med hur skeenden kan bli i familjen, på jobbet, eller i kyrkan för att nämna några. Det handlar om tillvaron rätt och slätt, min eller din. Mina beslut är sällan fristående och bara min egen angelägenhet. Ur det perspektivet blir valen egentligen väldigt viktiga. Många av dem i alla fall.

När jag läser i Bibeln tycker jag mej se en röd tråd. Genom alla texterna. Gud har en tydlig ordning. Den gäller och fungerar genom tiden. Han uttalar gång på gång hur han tänkt att allt ska vara och fungera. Ger oss en handlingsplan. Och jag tänker att det där med att fråga Gud, söka i Gudsordet. Läsa och begrunda texterna. Det blir ett ankare eller den ”tyngd inom mej” som hjälper mej att hålla balansen i min tillvaro. I texterna kan jag se hur Gud önskar det ska se ut i vår relation till familjen / medmänniskorna. I Samhällslivet. Och så klart i relationen till honom själv. Han talar dessutom tydligt om vad konsekvenserna av att inte lyssna till honom kan bli. Konsekvenserna av att vi går våra egna vägar och skapar egna regler vilket sällan blir så bra. Nånstans kommer man till en brytpunkt där det visar sej. Men hela tiden står Gud där. Han söker vår uppmärksamhet igen och igen. Han överger oss inte. Och det han säger är att trots vi väljer gå våra egna vägar, fast vi flyr och söker efter ”lycka och mening” överallt utom hos Gud så går allt ställa till rätta och lägga bakom sej. Det går om vi väljer att göra en aktiv handling. Gör vår del i att knyta ihop relationen med Gud igen. ”Ödmjuka er” säger Gud, ”och vänd tillbaka från era onda vägar.” Då finns han där och ser och hör oss. Det onda låter hårt. Synd kanske ännu hårdare. Vi pratar inte gärna om synd i Sverige i dag. Och det är lätt att tänka att jag har inte gjort nåt ont. Men om jag tänker i perspektivet – vad gör jag som kan skada. Skada, såra eller förstöra för människor som jag möter på livsvägen. Skada mej själv och bryta kontakten med Gud. Och hoppsan, plötsligt kommer det helt nära. Kanske inte underligt då att man med åren blivit en aning trasig, en person med ett och annat ärr i själen då. En människa som innerst inne känner att ”jag har inte hamnat rätt i livet”. Som bär på lite tomhet, inte har så stort hopp, som känner rådlöshet och kanske har sömnlösa nätter då och då. Den röda tråden är en vägvisare som vi behöver.

När vi ärligt ber ”ske din vilja” har vi ändå rätt ofta lätt att rodda i de små angelägenheterna själv efter eget huvud och tänka att jag överlåter de lite större mer övergripande åt Gud. Och så får han ta hand krissituationerna förstås där vi står maktlösa. Men för dej /mej som har en tro, eller dej som längtar efter den, så tänker jag att Gud vill vara med i de små sammanhangen, i vardagsbesluten, i det som händer en vanlig måndag på förmiddan strax efter lunch. Han vill ha hand om och vara delaktig i byggandet av helheten. Att hans vilja får ske i alla de olika perspektiven.
Att skymtar av Guds rike och härlighet får nå ut till dej/mej och förhoppningsvis även ut till vår omgivning. Grannen, släkten, vänner, tanten på bussen, den lite ytligt bekanta… Att det kan nå ut genom att vi har omtanke om. Genom att jag ser dej och du ser mej. Genom att vi har tid att lyssna på den som behöver få prata om sina funderingar. Genom att jag/du ger nån en påse bullar eller några liter lingon. Eller kanske genom att berätta om ett bönesvar och inge hopp. I vardagen strös möjligheter ut.”Ske din vilja”. Vår förebild kan vara Jesus själv. Han stod rak, var trygg i vem han var och anpassade sej inte för att smälta in. Så skapade han en bild av trovärdighet. Han ägnade mycket tid åt att be, att lyssna till Gud. Fråga efter vad Gud ville. Och han brydde sej om medmänniskorna, alla. Gjorde inte skillnad. Han hade tid att stanna upp och se kvinnor och män och barn, intresserade sej för deras liv och aktuella behov. Många gånger i ett individperspektiv. Han deltog i samhällslivet på så sätt att han fanns där människorna fanns. Han frågade efter Guds vilja och levde efter den. Så förde han ut en bit av Guds rike till de som tog emot honom. Trodde….

Tro

En helt vanlig dag för ganska många år sen. En dag som var ganska lik alla andra satt jag vid köksbordet i huset där jag bodde då. Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske drack jag en kopp kaffe. Kanske hade vi nyss ätit lunch. Kanske. De två större barnen var i skolan. De två mindre ute och lekte. Men så hände nåt märkligt. För mej i alla fall. Jag fick en text i huvudet. Och inte bara en text utan en melodi också. Det bara flöt fram. Rad efter rad. Jag förstod att det här måste jag skriva ner direkt för jag kommer inte att kunna minnas annars. Jag hämtade snabbt papper och penna från köksbänken och skrev ner texten allt eftersom orden kom strömmande.
Det var en lovsång. En lovsång. Melodin var enkel så det gick lätt att minnas den. Och den passade perfekt till orden. När det här hände hade jag varit en kristen i bara ett par år. Eller frälst, räddad. Jag hade vänt om. Vänt mej rätt i förhållande till Gud. Min tro var så omedelbar, så öppen om jag så säger. Jag hade fått uppleva en djup förändring när jag sa mitt ja till Jesus. Så djup. Men när jag på mötet den där torsdagskvällen på senhösten och bad efter pastorn Gustaf inne i kapellet. Bad bönen med de ord som Gustaf sa före mej. Bad efter, för jag hade inga egna böneord. Visste inte hur jag skulle säja, den gången då kände jag bara förvirring. Tyckte att inget av det jag hade förväntat mej skulle hända hände. Alla andra var glada och jag var bara full av frågor. Men, visst hade nånting hänt för när jag kom ut på kapellbacken, helt ensam i mörkret under stjärnhimlen, då lossnade en kork och hela min varelse fylldes av en sån enorm glädje att det går inte förklara. Det bara bubblade inombords. Glädje, glädje och befrielse. Den natten sov jag inte många timmar för det var helt enkelt omöjligt.

Utan hans kärlek, vad vore jag då
Utan hans närhet, hans frid
Ensam i världen jag då finge stå
Vilsen osäker alltid

Jesus han ger mej en mening med allt
Förklaring på mina problem
Modet att leva när det blir svårt
Hopp om ett evigt hem

Inget är större än tjäna min Gud
Vara i hans viljas lag
Veta han leder, och jämnar min stig
Vänder natt till dag

Jag vågade visa texten och melodin som jag sjungit in på band för Josef som var äldstebroder i församlingen och även den som ansvarade för att spela och för kören. Min käraste broder Josef som var en av dem som med mild hand hjälpte mej på mina stapplande steg där i början. Han skrev ner noter och så fick kören lära sej sången och då och då sjöng vi den på nån gudstjänst. Texten ligger inlagd i min gamla bibel, 1917-års, som jag tillsist bytt ut mot Folkbibeln och Handbok för Livet. En märklig upplevelse mitt i vardagen var det. Ett Gudsmöte vid köksbordet.

Tro

Snart brer den ut sej. Stillheten. Naturen går in för vintervila. Och vi kurar ihop oss i väntan på ljuset som kommer tillbaka nån gång fram mot mars.

Man landar så sakta efter sommaren hoppfulla ljusa dagar och höstens arbete med alla förberedelserna som ska göras innan snön kommer.

Hand i hand med stillheten går tiden. Jag kan ibland tycka att jag har hur mycket av tiden som helst. Tidsmiljonär. Jag rår själv min dag och styr över innehållet. Ändå vet man egentligen ingenting med säkerhet. Inte ens om dagen som kommer i morgon. Den kanske inte är min. Den här dagen kan ju faktiskt vara den sista. Här i jordelivet. Det säger man ibland i samtalen med andra. Men lika snabbt skakar man av sej orden och är tillbaka i planerandet med att fylla många många år med innehåll. Men vi har inga löften att det blir så. Inga garantier. Så det gäller väl att förvalta tiden. Använda den på ett bra sätt. Det där vet vi också. Innerligt väl. Det är välbekant traggel. Saker vi säger och försöker låta kloka. Saker jag säger och faktiskt menar. Men samtidigt blir jag ibland överväldigad av allt brus omkring mej och dras med i den här ”jakten” i tillvaron. Hinna göra. ”Måste ha”. Jag låter uppmärksamheten falla på det där som jag vid närmare eftertanke känner är bara utfyllnad. Halkar ikull, tills jag inser att jag gör en massa onödiga saker faktiskt. Men jag jobbar på saken. Försöker. För även om jag lever ”här och nu” i en vardag tillsammans med nära och kära så finns det evighetsperspektiv. Inte bara världen som jag ser den utanför fönstret. Det finns ett Gudsrike. Det finns ett evangelium. Det finns ett hopp för precis alla. Finns ett ord som kan kännas svårbegripligt, kanske till och med omodernt men som är högst aktuellt- nåd. Det finns ett nytt liv som behöver vårdas. Därför behöver jag vaksamt prioritera. Ha blicken klar.
Så jag söker mej till bönesamlingarna. Läser Gudsordet. Försöker låta orden sjunka in. Försöker få bilden klar hur Gud tänker. Se hans sätt att ”arbeta”. Se hur man kan överföra de mångtusenåriga berättelserna från Bibeln till dagens vardagsliv. Omfatta direktiven, de gudomliga principerna från Gud. Gud som är densamme genom alla tider. Följaktligen är hans lagar/bud/ordningar också desamma. Inse att Gud har sin tid. Han för skeenden framåt utifrån sin tid. Jag ber att den Helige Ande ska lysa in och hjälpa mej förstå. Hjälpa mej hålla fast tryggheten i att de uttalade orden är av evighet. Göra det i alla väder. Under alla omständigheter och skeenden. Hålla fast. Vid det som är viktigt i ett evighetsperspektiv. Vill låta Gud påverka min vardag, förändra dess innehåll.

eliqu 2020 i september