Tro

Ske Guds vilja…Så ber vi. Så har Jesus lärt oss att vi ska be. Så enkel bön. Med en enorm innebörd. Om vi bara kan vänta på Gud. Låta Gud vara den som styr. Gud, och inte jag. Jag, som kanske låter den situation jag befinner mej i förvirra mej och så får det mej att agera på ett sätt som bara komplicerar.

Vi ställs hela tiden inför beslut. Små och stora. Beslut som vi kanske tänker är obetydliga. Val som påverkar livet i ena eller andra riktningen och som hänger ihop med hur skeenden kan bli i familjen, på jobbet, eller i kyrkan för att nämna några. Det handlar om tillvaron rätt och slätt, min eller din. Mina beslut är sällan fristående och bara min egen angelägenhet. Ur det perspektivet blir valen egentligen väldigt viktiga. Många av dem i alla fall.

När jag läser i Bibeln tycker jag mej se en röd tråd. Genom alla texterna. Gud har en tydlig ordning. Den gäller och fungerar genom tiden. Han uttalar gång på gång hur han tänkt att allt ska vara och fungera. Ger oss en handlingsplan. Och jag tänker att det där med att fråga Gud, söka i Gudsordet. Läsa och begrunda texterna. Det blir ett ankare eller den ”tyngd inom mej” som hjälper mej att hålla balansen i min tillvaro. I texterna kan jag se hur Gud önskar det ska se ut i vår relation till familjen / medmänniskorna. I Samhällslivet. Och så klart i relationen till honom själv. Han talar dessutom tydligt om vad konsekvenserna av att inte lyssna till honom kan bli. Konsekvenserna av att vi går våra egna vägar och skapar egna regler vilket sällan blir så bra. Nånstans kommer man till en brytpunkt där det visar sej. Men hela tiden står Gud där. Han söker vår uppmärksamhet igen och igen. Han överger oss inte. Och det han säger är att trots vi väljer gå våra egna vägar, fast vi flyr och söker efter ”lycka och mening” överallt utom hos Gud så går allt ställa till rätta och lägga bakom sej. Det går om vi väljer att göra en aktiv handling. Gör vår del i att knyta ihop relationen med Gud igen. ”Ödmjuka er” säger Gud, ”och vänd tillbaka från era onda vägar.” Då finns han där och ser och hör oss. Det onda låter hårt. Synd kanske ännu hårdare. Vi pratar inte gärna om synd i Sverige i dag. Och det är lätt att tänka att jag har inte gjort nåt ont. Men om jag tänker i perspektivet – vad gör jag som kan skada. Skada, såra eller förstöra för människor som jag möter på livsvägen. Skada mej själv och bryta kontakten med Gud. Och hoppsan, plötsligt kommer det helt nära. Kanske inte underligt då att man med åren blivit en aning trasig, en person med ett och annat ärr i själen då. En människa som innerst inne känner att ”jag har inte hamnat rätt i livet”. Som bär på lite tomhet, inte har så stort hopp, som känner rådlöshet och kanske har sömnlösa nätter då och då. Den röda tråden är en vägvisare som vi behöver.

När vi ärligt ber ”ske din vilja” har vi ändå rätt ofta lätt att rodda i de små angelägenheterna själv efter eget huvud och tänka att jag överlåter de lite större mer övergripande åt Gud. Och så får han ta hand krissituationerna förstås där vi står maktlösa. Men för dej /mej som har en tro, eller dej som längtar efter den, så tänker jag att Gud vill vara med i de små sammanhangen, i vardagsbesluten, i det som händer en vanlig måndag på förmiddan strax efter lunch. Han vill ha hand om och vara delaktig i byggandet av helheten. Att hans vilja får ske i alla de olika perspektiven.
Att skymtar av Guds rike och härlighet får nå ut till dej/mej och förhoppningsvis även ut till vår omgivning. Grannen, släkten, vänner, tanten på bussen, den lite ytligt bekanta… Att det kan nå ut genom att vi har omtanke om. Genom att jag ser dej och du ser mej. Genom att vi har tid att lyssna på den som behöver få prata om sina funderingar. Genom att jag/du ger nån en påse bullar eller några liter lingon. Eller kanske genom att berätta om ett bönesvar och inge hopp. I vardagen strös möjligheter ut.”Ske din vilja”. Vår förebild kan vara Jesus själv. Han stod rak, var trygg i vem han var och anpassade sej inte för att smälta in. Så skapade han en bild av trovärdighet. Han ägnade mycket tid åt att be, att lyssna till Gud. Fråga efter vad Gud ville. Och han brydde sej om medmänniskorna, alla. Gjorde inte skillnad. Han hade tid att stanna upp och se kvinnor och män och barn, intresserade sej för deras liv och aktuella behov. Många gånger i ett individperspektiv. Han deltog i samhällslivet på så sätt att han fanns där människorna fanns. Han frågade efter Guds vilja och levde efter den. Så förde han ut en bit av Guds rike till de som tog emot honom. Trodde….

Tro

En helt vanlig dag för ganska många år sen. En dag som var ganska lik alla andra satt jag vid köksbordet i huset där jag bodde då. Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske drack jag en kopp kaffe. Kanske hade vi nyss ätit lunch. Kanske. De två större barnen var i skolan. De två mindre ute och lekte. Men så hände nåt märkligt. För mej i alla fall. Jag fick en text i huvudet. Och inte bara en text utan en melodi också. Det bara flöt fram. Rad efter rad. Jag förstod att det här måste jag skriva ner direkt för jag kommer inte att kunna minnas annars. Jag hämtade snabbt papper och penna från köksbänken och skrev ner texten allt eftersom orden kom strömmande.
Det var en lovsång. En lovsång. Melodin var enkel så det gick lätt att minnas den. Och den passade perfekt till orden. När det här hände hade jag varit en kristen i bara ett par år. Eller frälst, räddad. Jag hade vänt om. Vänt mej rätt i förhållande till Gud. Min tro var så omedelbar, så öppen om jag så säger. Jag hade fått uppleva en djup förändring när jag sa mitt ja till Jesus. Så djup. Men när jag på mötet den där torsdagskvällen på senhösten och bad efter pastorn Gustaf inne i kapellet. Bad bönen med de ord som Gustaf sa före mej. Bad efter, för jag hade inga egna böneord. Visste inte hur jag skulle säja, den gången då kände jag bara förvirring. Tyckte att inget av det jag hade förväntat mej skulle hända hände. Alla andra var glada och jag var bara full av frågor. Men, visst hade nånting hänt för när jag kom ut på kapellbacken, helt ensam i mörkret under stjärnhimlen, då lossnade en kork och hela min varelse fylldes av en sån enorm glädje att det går inte förklara. Det bara bubblade inombords. Glädje, glädje och befrielse. Den natten sov jag inte många timmar för det var helt enkelt omöjligt.

Utan hans kärlek, vad vore jag då
Utan hans närhet, hans frid
Ensam i världen jag då finge stå
Vilsen osäker alltid

Jesus han ger mej en mening med allt
Förklaring på mina problem
Modet att leva när det blir svårt
Hopp om ett evigt hem

Inget är större än tjäna min Gud
Vara i hans viljas lag
Veta han leder, och jämnar min stig
Vänder natt till dag

Jag vågade visa texten och melodin som jag sjungit in på band för Josef som var äldstebroder i församlingen och även den som ansvarade för att spela och för kören. Min käraste broder Josef som var en av dem som med mild hand hjälpte mej på mina stapplande steg där i början. Han skrev ner noter och så fick kören lära sej sången och då och då sjöng vi den på nån gudstjänst. Texten ligger inlagd i min gamla bibel, 1917-års, som jag tillsist bytt ut mot Folkbibeln och Handbok för Livet. En märklig upplevelse mitt i vardagen var det. Ett Gudsmöte vid köksbordet.

Tro

Snart brer den ut sej. Stillheten. Naturen går in för vintervila. Och vi kurar ihop oss i väntan på ljuset som kommer tillbaka nån gång fram mot mars.

Man landar så sakta efter sommaren hoppfulla ljusa dagar och höstens arbete med alla förberedelserna som ska göras innan snön kommer.

Hand i hand med stillheten går tiden. Jag kan ibland tycka att jag har hur mycket av tiden som helst. Tidsmiljonär. Jag rår själv min dag och styr över innehållet. Ändå vet man egentligen ingenting med säkerhet. Inte ens om dagen som kommer i morgon. Den kanske inte är min. Den här dagen kan ju faktiskt vara den sista. Här i jordelivet. Det säger man ibland i samtalen med andra. Men lika snabbt skakar man av sej orden och är tillbaka i planerandet med att fylla många många år med innehåll. Men vi har inga löften att det blir så. Inga garantier. Så det gäller väl att förvalta tiden. Använda den på ett bra sätt. Det där vet vi också. Innerligt väl. Det är välbekant traggel. Saker vi säger och försöker låta kloka. Saker jag säger och faktiskt menar. Men samtidigt blir jag ibland överväldigad av allt brus omkring mej och dras med i den här ”jakten” i tillvaron. Hinna göra. ”Måste ha”. Jag låter uppmärksamheten falla på det där som jag vid närmare eftertanke känner är bara utfyllnad. Halkar ikull, tills jag inser att jag gör en massa onödiga saker faktiskt. Men jag jobbar på saken. Försöker. För även om jag lever ”här och nu” i en vardag tillsammans med nära och kära så finns det evighetsperspektiv. Inte bara världen som jag ser den utanför fönstret. Det finns ett Gudsrike. Det finns ett evangelium. Det finns ett hopp för precis alla. Finns ett ord som kan kännas svårbegripligt, kanske till och med omodernt men som är högst aktuellt- nåd. Det finns ett nytt liv som behöver vårdas. Därför behöver jag vaksamt prioritera. Ha blicken klar.
Så jag söker mej till bönesamlingarna. Läser Gudsordet. Försöker låta orden sjunka in. Försöker få bilden klar hur Gud tänker. Se hans sätt att ”arbeta”. Se hur man kan överföra de mångtusenåriga berättelserna från Bibeln till dagens vardagsliv. Omfatta direktiven, de gudomliga principerna från Gud. Gud som är densamme genom alla tider. Följaktligen är hans lagar/bud/ordningar också desamma. Inse att Gud har sin tid. Han för skeenden framåt utifrån sin tid. Jag ber att den Helige Ande ska lysa in och hjälpa mej förstå. Hjälpa mej hålla fast tryggheten i att de uttalade orden är av evighet. Göra det i alla väder. Under alla omständigheter och skeenden. Hålla fast. Vid det som är viktigt i ett evighetsperspektiv. Vill låta Gud påverka min vardag, förändra dess innehåll.

eliqu 2020 i september

Tro

Så sitter jag då i en grå fåtölj och andas. Jo, just precis det där utslitna uttrycket – andas. Men i dag är det nödvändigt och helt befogat att kalla det just andas. Här, på lite avstånd från den vanliga vardagen finns glimtar av ro. Ute är björkarna gula och de skickar iväg kaskader av löv med den ganska intensiva blåsten. Just nu orkar jag inte tänka. Bara låta allting vara. Sjunka till botten precis som kaffesumpen gör det om man inte rör om hela tiden. Kanske det klarnar om jag väntar tillräckligt länge. Kanske.

Bönerna blir bara suckar. Orden är skickade mot himlen så många gånger att idag finns bara suckar. Antagligen för att jag inte har tid att vänta på svaret från Gud. Hans tid stämmer inte med min tid. Jag har för bråttom. Ser inte hela bilden. Kedjan av sammanhang som ska länkas samman. Guds inkluderande plan. Och där jag sitter inser jag att just den här kampen, denna septemberdags vånda, ligger på det mänskliga planet. Här har jag växlat förbi Gud. Det kanske är där tröttheten ligger och kraftlösheten. Jag ser inte källorna. Hittar inte vattnen. Har ingen stav att slå på klippan så att jag får vatten. Jag har satt mej ner i den grå fåtöljen, mitt på vägen genom tåredalen. Ja, nästan bosatt mej där. Just nu är jag inte på väg igenom dalen. Jag har glömt att gå. Att jag skulle färdas. Glömt att Herren finns i eldstoden och visar vägen på natten och molnstoden om dagen. (2 Mos 13) . Han går före. Herren som visar vägen. Herren som har sett till att det finns källor av friskt vatten längs vägen där jag kan dricka och hämta kraft. Han finns ju där. Faktiskt helt nära, medan jag stirrar mot mot horisonten efter svaren.

Tro

De där dagarna när livet gnisslar. När det skaver. De där dagarna när tankarna mal och mal. De dagarna har varit många sista åren. Tiderna när det bara hopar sej. Tätnar av frågor. Tiderna när problembildningarna poppar upp i och runt  hela familjekonstellationen. Det bara avlöser varann. Ingen slipper undan. Det kan kännas som att allt ska rivas ner. Brytas sönder. Nån drabbas och som ringarna på vattnet berör det så småningom hela familjebilden. Skakar om. Människor som tillhört kanske ”försvinner”. Ohälsa som måste accepteras och hanteras kanske kliver in på banan. Nånting händer som man tidigare inte trodde fanns på världskartan. Plötsligt gungar livet av frågeställningar. Man behöver hitta ett omformat sätt att möta vardagen. Det som varit innötta bekväma rutiner krackelerar plötsligt. Det gäller att hitta alternativ som fungerar. Ta in, omfatta.  Förhållningssätt förändras. Trygghet blir utbytt mot obalans ett tag. En icke förväntad, och troligen oönskad ny vardag knackar på.
De där dagarna när livet gnisslar ville vi slippa. Samtidigt lär vi oss nånting. Om oss själva och om andra. Om livet som nyckfullt och oförutsägbart. Och helt säkert är det, att nånting händer med oss när vi går där i stormens öga.

Och där och då, kan jag ändå inte annat än lyfta blicken och tro att Herren har allt i sin hand.  Trots allt. Jag måste hålla fast vid min Gudstro. För vem skulle jag annars sätta hoppet till? Gud säger ju att vad vi än ska gå igenom, om det så är eld, djupa vatten,vad vi än möter så ska han vara med oss. Han ska bevara och skydda oss. Om vi vänder om till honom och sätter vår tilltro till honom. Han erbjuder detta. Ett löfte. Kanske låter det för enkelt. Till och med banalt att tro på det. Men jag tror att Gud är med oss i de här skeendena. Faktiskt. Under de svåra tiderna då man inget fattar. Han är med även om jag inte får svar på mina frågor och med bästa vilja i världen inte förstår varför det som händer ska behöva ske. Gud är ändå som flytvästen. Han för oss igenom ”havet”, öppnar en väg och ger oss sitt skydd. Jag får lägga allt i böneskålen och veta att Gud har hört. Gud kan skapa nytt.  Göra saker vi kanske tror är omöjliga. Men i min gnisslande vardag kanske jag inte ser tillfällen där Gud har styrt skeendena till det bättre. Inte förrän jag kommit en bit länge fram på vägen och har tid att sitta ner och reflektera under några andetag. Det är många gånger komplexa frågor vi bär på om livet, prövningarna, och Gudsnärvaron. Man kan tänka att för honom vore det enkelt att se till att allt är fint och harmoniskt och bra. Friktionsfritt och perfekt. Men så finns ju fler faktorer med i spelet. Jag, den här människan som fått möjligheten att  själv välja väg. Människan som så gärna går egna vägar. Människan som (oftast) vet vad som gäller men som inte alltid frågar efter Gud fastän alla vi har evigheten nedlagd i oss. ”Evigheten” som gör sej påmind på olika sätt och ”stör” oss och vill ha kontakt.  Drar i oss. Dessutom finns en ”fiende”, ( om vi nu tror att det finns en ”fiende”), som gör allt för att locka oss med att framgång,  mycket pengar och makt är lyckan. En ”fiende” som kanske vill få oss att tro att Gud är enbart god och snäll. Vi behöver inte alls vara oroliga för att vi inte lyssnar till honom och väljer att respektera det vi förstår är Guds tankar och hans vilja. Vi kan strula på, det är lugnt. I Bibeln finns många berättelser om människor i vardagen och när man läser om deras liv och vad de var med om så ser man att de var ganska lika oss. Människor med en ibland strulig vardag. Problem och funderingar och vägval. Mitt i alltihopa fanns Gud med sina tankar för dem/oss. Mitt i alltihopa, precis som här. Nu.

eliqu augusti 2020

Tro

Livsvägen  går ju verkligen över toppar, genom lugnare partier och längs sträckor där det tar ordentligt på krafterna.  Den  går även genom tider då man kan bära ett stort varför. Inte riktigt fatta skeenden och bära många blandade tankar. Kanske inte riktigt orka med. När man är mitt på en slitsam sträcka kan man känna sej ensam och näst intill isolerad från Gud och hans närvaro och stöd. Isolerad på så sätt att man slår en missmodets mur omkring sej, går omedvetet in i sej själv och sitt eget och ägnar tid åt att ”värna om” omöjlighetstanken och ensamhetskänslan. Isolerad för man lyfter inte blicken utan tittar ner på fötterna och den allra närmaste halvmetern av vägen framför. Eller , kanske ännu värre, tittar bakåt och längtar till det som varit. Till det som var bra och gott när man fick vara på höjderna. Och så glömmer man bort det man så väl vet, att det finns så mycket mer i beredskap. Man är bara inte där ännu. En förändring kan en sån gång tyckas vara väldigt avlägsen. Det kan till och med kännas enklare att fortsätta se bakåt. Ibland lockar det faktiskt att rätt och slätt slå sej ner på en sten och ägna sej åt att ”minnas”. Det, kan kännas enklare än att använda kartan och kompassen för att hålla riktningen och komma framåt mot det mål som man satt ut för och så gärna vill nå.
Nu ett tag har Gud påmint om att han kan göra något nytt. Han säger det med ett utropstecken efter! Han säger ” märker ni det inte redan”? Gud kan förändra situationer. Rakt av. Han är inte beroende av några mänskliga villkor. Han kan bort skadliga tankar som binder fast oss i ett förflutet. Det där som kanske blev en aning galet. Det där som man kan känna, att det här blir jag aldrig av med. Saker som kan bli ett hinder i gemenskapen med honom som Är. Gud vill befria oss från den ”Hacke Hackspett” som pickar oss på axeln och försöker förstöra. Han kan ta bort rädslor och lasta av bördor. Han påminner om att det förbund han slutit kommer han inte att bryta om vi är ödmjuka och respekterar hans ord. Gud finns med i snårskogen och i uppförsbackar. I skuggiga partier och utefter den knaggliga stigen. Han försöker säja att snart ska vi få se nya vyer som är oändliga. Det mörka skogspartiet kommer att ta slut. Gud kan ge kraft att klara den tunga stigningen. Ge öron som hör och uppfattar ledning och tilltal. Ögon som hittar till vattnen. Och som upptäcker stigen ut ur det täta björkriset när allt ser ut som ett ogenomträngligt virrvarr.  Gud finns där.

eliqu i augusti 2020

Jesaja 43:19

Tro

Tankar rörs och jag har gått och tänkt på hur man kan se genom hela Bibeln hur Gud valde ut och ville använda den vanliga enkla ”vardagsmänniskan”. Det gällde små och stora uppdrag/uppgifter men allihopa var betydelsefulla i ett skeende, i en tanke Gud hade, i hans planering. Alla dessa vanliga människor, som vi möter i deras vardagliga situationer och som vi faktiskt kan identifiera oss med. Dom fick betyda mycket för att sprida Guds tankar och evangeliet till sin omgivning. Glädjen, upplevelsen och erfarenheten av ett Gudsmöte som gjort livet nytt för dem.
Jag själv känner att ibland törs jag inte, tvekar, eller väntar till det är för sent med att säja det där som jag uppfattar att jag nog borde berätta för ” Lisa” eller ”grannen”. Eller väntar med att skicka ett sms med en hälsning till nån fast jag påminns om att jag borde flera gånger.  Eller bry mej om med en kopp kaffe eller så. Men när jag vågar så känns det som att komma till ”en öppen plats”, en plats förberedd för den där lilla stunden av ”himmel” här och nu.  Kraft har vi fått löfte om av Herren och den klickar in precis när jag behöver den. 

Psaltaren 105:1-4


Tro

”Herren ska leda dej, han mättar dej i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar.”
Jesaja 58:11

Så många gånger hittar jag tillbaka till Jesaja och den här underbara versen. Den känns som ett löfte till mej. Ett löfte om nånting så stort. En vattenrik trädgård. När jag känns frusen och sliten och långt borta från Gud är den här versen som ett stänk från en frisk källa, ett vatten som tvättar bort negativa tankar och ger mej hopp. Gud vill ge mej det bästa om jag vänder mej mot honom och lyssnar på det han vill säja mej.

På bilden här uppe ser du en balja, kvarglömd vid kanten av åkern. Det är tidig morgon och solen har börjat leta sej upp över björktopparna. På det tunna skira gräsen sitter miljoner daggdroppar, miljoner, miljoner. Och när solstrålarna faller mot dem glänser de som diamanter. Som tusentals små solar, ljuskällor , som för vidare solljuset. I sej själva kan inte daggdropparna lysa, men när solen får träffa dem blir effekten fantastisk. De har fått förutsättningar för att kunna reflektera ljus, de är formade såna.
Och när jag står där och ser alla glänsande droppar så kommer kören ”Villigt kommer Ditt folk, när du samlar din här, liksom daggen kommer ur morgonrodnaden” i mitt huvud och Gud påminner om att jag kan få vara en daggdroppe som reflekterar nånting från himlen i min vardag. Tanken är överväldigande och jag blir stående och bara begrundar. En lysande daggdroppe tillsammans med tusen, kanske miljoner andra kvinnor och män och barn som upptäckt vem Jesus är och lärt känna honom.


Tro

Jag tänkt rätt mycket på Eva och val man gör. Eva som hade ”allt”.  På sätt vis hade hon faktiskt det, och ändå! ville hon dessutom ha det enda som hon och Adam inte skulle få ta av.  Frukten på Kunskapens träd. Nu säger man ju att hon blev lurad av ormen. Men hon blev ju som inte lurad rakt av. Ormen sådde in tvivel i hennes tankar. Tvivel som jag tror vi ärvt. På gott och ont. I  bibelöversättningen Folkbibeln 2015  är ormens ord till Eva :
-” Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i lustgården”?  Har Gud verkligen sagt! ….Hos Eva satte orden säkert igång en tankeprocess där hon tänkte på hur god Gud är och generös med allt. Hon tänkte kanske på ifall det verkligen skulle spela så stor roll om hon och Adam bara smakade av frukten. Skulle det märkas? Hon tänkte kanske att Gud skulle ha överseende ändå och bara bli lite upprörd. Kanske kändes det också riktigt riktigt lockande att få pröva. Spännande. Eva vägde säkert argument både hit och dit. Men ormen matade på och lyckades ”övertyga” Eva om att det var riskfritt och ingenting som skulle skada varken henne eller Adam.  Tvärtom. Så Eva smakade av frukten på Kunskapens träd och hon gav Adam, som också smakade, med katastrofala konsekvenser som följd.
Och visst kan jag kännas som Eva ibland. Mitt i vardagen i vår värld som brusar av intryck och har ett utbud som är enormt. En utveckling som skapar nya måsten för oss. Måsten att ha och att göra. En uppluckring av normer och mycket blir bara så väldigt flytande. Vad är det som gäller? Är det jag själv som lägger ribban? Kan det vara så? Att det är ok i det samhälle som blir mer och mer normlöst? Jag definierar reglerna? Ramarna är så difusa. Så visst känns jag ibland som Eva. Eva som lockas av det som kan vara/ bli skadligt. Det där som kanske inte är förbjudet som med frukten från Kunskapens träd, men som är olämpligt och oförenligt om man vill leva för Gud. Är det svaghet? Eller ett anpassningsförsök så jag passar in i alla sammanhang?  Är det att jag inte är observant och inser konsekvensen? Kan det vara att jag inte vågar vara rakryggad? Eller är det en effekt av ett antal kompromissanden som gör att det blir lättare och lättare att tänja på samvetet? Eller, i värsta fall, har relationen med Gud svalnat och gått in i viloläge? Den skymtar i bakgrunden. Finns där som en trygghetsflagg?
En brottningskamp är det i alla fall. Jag/vi utsätts för en pågående rad av möten och situationer, tillfällen där man måste val. Stå upp för sin tro, sina värderingar, sin övertygelse. Bra val, tvivelaktiga val. Val som leder framåt. Val man kan leva med och stå för. Val som kanske sargar och ger ärr. Val som skadar fast man inte ville det.  Lite nonchalanta ogenomtänkta val som sen slår tillbaka mot en själv och får som följd att jag/man måste repareras både inåt och utåt. Variationerna är oändliga. Eva stod där ensam med ormen. Ensam beslutsfattare. Hon kunde faktiskt ha ropat på Gud och frågat efter hans hjälp. Men Eva överlade med sej själv och en motståndare som var svår att argumentera mot. Hon ropade inte ens på Adam (medvandrare) för uppbackning.
Jag då, ja, jag vill göra rätta val. Det blir hela tiden mer och mer viktigt. Vill känna att valen är ”grundade”, kan man säja så, och backas upp av en övertygelse.  Jag har märkt, att ju närmare Gud jag är i bibelläsning och bön, ju enklare är det att välja/göra rätt. Det går inte på räls men det blir på ett annat sätt. Tillvaron behöver inte svaja som ett vasstrå, hit och dit hur länge som helst, utan det byggs upp en stadga inombords, en inre kompass som hjälper.  I Gudsordet hittar jag nånting fast att stå på, riktlinjer, vägledning. Jag möter andra personer där som också kämpat på och slitit med tillvaron och hittat vägar. Och det är som att Ordet bottnar långt ner i mellangärdet och bildar en samklang som gör nånting med mej som jag inte riktigt kan sätta ord på. Övertygelse, kanske är ett användbart ord, men det går egentligen ännu så mycket djupare. 
Val som görs spelar roll. För mej och för mitt växande i min tro.  För andra som påverkas av mina val. Spelar roll för det där med trovärdighet och respekt, för vissa val kan påverka oss/andra livslångt. Men visst kan man ibland tänka, precis som Eva säkert tänkte att ” en frukt, en tugga, en smakbit kan väl inte betyda så mycket”,  men oj så fel hon hade. Det är kanske då , när man står där med de ”banala valen” , de där ”små oskyldiga”, de där som ”inte kan spela nån roll”, kanske är det då det är svårast att vara vaken, omfatta situationen och sen välja medvetet/klokt. Kanske då man är som mest lätt att bli lurad av den (läs ormen) som är mot och vill att vi ska misslyckas och hamna i den där misslycksgyttjan som är så destruktiv och som man lätt fastnar i och i värsta fall blir kvar i. Kanske man till och med ger upp. Gör jag aldrig fel nu då, tänker du kanske. Misslyckas? Jo, visst gör jag det, och det ger ingen behaglig känsla. Men i den situationen finns en väg ut och det är ju att vända om/backa göra rätt igen. Jag går ju inte ensam utan Gud går med mej! Jag brukar tänka på Petrus, han gick igenom många prövningar och det gick inte alltid så bra för Petrus kan man tycka. Men han vände om / gjorde rätt och fick ju bli en klippa. Han fick ödmjuka sej, se och lära/förstå. Han gick igenom en process där han formades och växte och blev en annan människa med en djup förankrad tro. Från vasstrå till klippa. Därför jag känner att ”Tack Jesus för att du finns för oss. Dagligen. I litet som stort. Och att du hjälper och stöttar mej/oss att ta några steg i taget framåt i rätt riktning. Att vi formas och kan få bli mer och mer stabila och trygga i våran tro precis som Petrus. Vi behöver inte ta beslut på egen hand. Inte kämpa helt själva, du har lovat vara med oss intill tidens slut, och det är du verkligen.”

eliqu vår 2020

Tro

I några dagar har jag gått och tänkt på ett par meningar ur en predikan jag lyssnade på via nätet. Det var Mika Halkola som predikade över ”Att få nåd att bestå sållningen”. I den predikan pratade han b.la om Petrus och hur Petrus fick gå igenom olika saker för att förberedas/växa/formas inför den uppgift han skulle ha.

I predikan tog Halkola upp tillfället när Jesus mötte b la Petrus nere på stranden, där efter uppståndelsen. Petrus och några till som hade gått iväg och fiskat. Men Jesus kom ner till dem och medan de var där nere på stranden fick Petrus 3 gånger svara på frågan om han älskade Jesus. ”Älskar du mej mer än du älskar dina gamla fiskenät?” Så kunde man tydligen översätta frågan utifrån det ord som använts i den gamla grekiska bibelöversättningen.
Och det är den frågan jag gått och grunnat på. ”Älskar du mej mer än du älskar dina gamla fiskenät”? Jag har ställt mej själv frågan, har jag några ”gamla fiskenät” som är så jätteviktiga för mej att det blir ett hinder? Några ”gamla fiskenät” jag inte vill släppa. Som jag kämpar för att ha kvar. För säkerhets skull. Eller handlar det om ifall jag ska våga släppa ”näten”. Släppa det som är, för att gå vidare in i nånting annat. Lämna över och gå tillsammans med den som säger ”Följ mej”.

eliqu 2020