Läste i Lukas evangelium här om dagen. Läste kapitlet där Jesus b la pratar om såningsmannen. Om hur kornen kan hamna i olika jordmån och vad resultatet kan bli. Lite varierande kan man väl säja. Inte alltid helt lyckat heller. Den där liknelsen jag läst ett antal gånger och även hört predikningar om. Men nu när jag läste fick jag som en ny infallsvinkel. En ny tanke om just det där med tistlarna kontra den goda jorden. Tistlarna som kvävde kornet så att det helt enkelt dog eller som gjorde att kornet inte fick tillräckligt livsutrymme och näring för att bli det som det var tänkt att vara. Så klart är det så att tistlarna kan slå rot även i den goda jorden och sakta börja bre ut sej. Blanda sej bland kornen. Tistlarna som vid första anblicken (om man ser dem lite på avstånd) är nästan vackra och kan verka vara en enkel ofarlig växt. Kanske just därför görs det inte heller så mycket för att få bort dem i första skedet. Men det är ett ogräs. En stickig, dominant svårutrotad växt. En växt som helt plötsligt kan ”äga” ett helt potatisland, vilket hände i mitt föräldrahem. Tisteln blir då en kraftfull konkurrent till potatisplantorna eller morötterna som man planterat på kortsidan av landet. Men hur kunde tistlarna hamna i den goda jorden? Ja så kan det faktiskt bli när man söker ny näring / ny extra jord för att göra sin åkerplätt bättre /bördigare. När man hämtar gödsel från en källa man inte vet så mycket om. Det kan vara resultatet av att man inte är observant nog och ser till att det man tillför sin åker är av god kvalitet. Man kanske glömt kolla att det man hämtar inte kommer från ett ställe där jorden/gödseln innehåller frön av tistlar eller annat aggressivt ogräs som kan rota sej i den goda jorden och ställa till det. Angrepp man inte blir kvitt så enkelt.
Så snurrade mina tankar kring det jag läst och insikten växte fram. Insikten att även om fröna /evangeliet faller i den goda jorden , slår rot och börjar växa, så kan man aldrig med självklarhet tänka att det inte kan komma in saker i bilden som förorsakar att den växt som börjat gro istället förtvinar, kvävs eller inte kan växa som den borde. Även det korn som börjat gro på den goda jorden är ytterst sårbart. Utsatt. Minnet hemifrån av tistlarna som slagit rot och tagit över den jord som tidigare var ogräsfri och brukade ge många kilo potatis blev synlig för mej. Det blev så tydligt hur det hade gått till, – fröna hade följt med gödsellasset som köptes av bonden några kilometer bort från mitt barndomshem och plötsligt fanns de bara där. Ogräsen, tistlarna. Och minnet av flera års slit med att ”utrota” dem lyste klart. Sen gick tankarna till mitt kristna liv. Här och nu. Här i en värld som är så fullmatad med intryck. Som har ett sånt flödande utbud av precis allt. En värld där normer ifrågasätts. En värld där mycket nagelfars och ventileras på nätet och långt ifrån allt är gott. Så, varifrån hämtar jag näring? Vad fyller jag på med för ”gödsel”? Vad är det som lockar mej? Villar jag bort mej i en mycket mänsklig längtan efter att vara omtyckt och passa in och bli accepterad? Har jag vaggat in mej i omöjlighetstanken att jag inte kan trassla till det för mej? Att jag är helt vaken och har allt under kontroll? Blir jag lite blind av det som kan se ut att vara bara så ”vackert”, oskyldigt och harmlöst och så ger jag tistlarna utrymme att så sakteliga slå rot? Tistlarna som inte fanns där i början lyckas ta plats och gör vad de kan för att tävla om utrymmet. Eller helt enkelt ta över.
eliqu2020 i september