Tvära kast. Så är livet. Efter en dryg vecka av stor känslomässig utmaning , eller kanske man kan säja själslig påfrestning, växlingar mellan hopp och förtvivlan längtar jag efter ljus för att kunna se vägen ut ur det ”mörker” och vemod som råder just nu.
För ett par veckor sen när jag tillsammans med en god vän var på en själavårdshelg pratade en av ledarna om att ” när man når till botten av sej själv, sitt eget jag ”, då måste man kapitulera och inse att man inte klarar att lösa allt på egen hand. Då måste man inse sitt behov av Gud och öppna upp för Honom att träda in. Han som vet allt om oss och vill vara delaktig i våra liv. Och nu står jag där. Jag som tyckt att jag hade nått botten av mitt eget jag tidigare i livet och var på väg framåt har fått inse att det fanns en bit kvar ner till det absoluta djupet trots allt. Det ligger saker i källarvalven som jag fortfarande inte har velat bearbeta i tron att de inte skulle spela så stor roll längre. Istället har jag tänkt att jag har läget under kontroll. Allt är så mycket bättre nu. Jag har tagit lärdom. Nu kan jag hantera det som är kvar av den osörjda sorg som jag är så starkt medveten om finns. Den är där. Nånstans i hjärtedjupet. Och den stör mej då och då. Men jag klarar lägga locket på. Det gör jag. Hålla allt på plats. Krislösningen har varit att jag i min ensamhet kunnat låta det sippra ut lite nångång då och då om det krävts. Samtidigt medveten om att mitt sätt att handla faktiskt kunnat skapa en ”hårdhet” istället för skapa förutsättningar för befrielse från bördan. Gråta och skaka av mej. Nu förstår jag att jag inte orkat släppa fram djupet av min sorg ännu. Inte vågat inse hur resterna av den låser livet för mej. Så nu sitter jag här. Jag har fällt krokben på mej själv. Det är paus i livet nu för att sen så småningom ta ut riktningen igen, då när jag lämnat en tom hink kvar vid vägkanten….där sorgen fått rinna ut. Och jag inser, – jag måste öppna dörren mot Gud. Låta det bli som när man öppnar fönstret eller dörren ut mot våren och värmen och hör småfåglarnas glada kvitter. Jag måste öppna dörren mot Gud så jag kan höra/hitta toner av lovsången, hoppet och tron och låta den överrösta allt annat jag känner just nu. För Han är ju där, ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, för att hjälpa dej/mej i nöden är Han där” sjunger man i en sång av Einar Ekberg. Jag blev påmind om den mitt i allt som varit
ethel l 20220517
