Daggregn

Tankar -medan jag är här!

I söndags for jag till Norsjö. Till pingstkyrkan för att gå på gudstjänst. Veckan innan hade jag bett och sagt till Gud att på söndag vill jag veta vad jag ska göra. Hur vill du använda mej? Konkret! Jag hade frågat Gud om han skulle kunna tala om det. Jag ville veta.

Pastorn läste Apostlagärningarna 26, Paulus försvarstal inför kung Agrippa där Paulus berättade om sitt gamla liv, sitt möte med Jesus och om sitt nya förvandlade liv. Paulus berättade om vad han hade upplevt, om sin tro. Rakryggad och trygg.

Och där fanns budskapet. Till mej. Och andra kristna. Samma budskap som Jesus gav lärjungarna. Och oss alla. Det alla som fick möta Jesus medan han verkade här på jorden sen gjorde. Berätta om din tro för andra! Där du är, i det du gör, lev din tro! Om du vill leva ett spännande kristet liv, välj att låta din tro forma ditt liv, våga sticka ut, våga följa Jesus oavsett vad andra tycker.

Pastorns beskrivning av motsatsen var att man även kan välja att leva ett ”vanligt liv som alla andra” ett kristet liv som inte märks utåt, ett liv som man kan illustrera som ett långt rakt streck. Ett liv utan motstånd.

Att följa Jesus är både enkelt och svårt. Så känner jag. Svårt i vissa situationer i alla fall. Det kräver nånting av mej, men ger så mycket mer tillbaka. En kristen som verkligen vill följa Jesus blir utsatt för motstånd. Det kan man se i Bibeln. Men i paketet ligger och löften om att få kraft för dagen. Och glädje och en inre ro trots att vissa dagar och perioder kan gnissla och skava. Kanske nån tycker om mej som Festus gjorde om Paulus i bibeltexten – du är från vettet, Paulus. Men det bekymrade inte Paulus alls. Han visste vem han hade mött där på Damaskusvägen tidigare. Han var övertygad. Själv känner jag , att när tron blivit införlivad i mej, blivit en del av mej, gått från min längtan efter kontakt Gud och en nyfikenhet på vem Jesus är till en personlig erfarenhet som bara bubblade ut i en enorm frihet och glädje på kapellbacken i Gargnäs då vet jag att det finns en klippa att stå på oavsett hur hårt det stormar och när flodvågor sköljer över en. Det blir nånting helt annat, än när det där med tro, är en tankeprodukt eller en tradition, ett trevligt engagemang i en gemenskap.

På morronen när du vaknar, ber du den Helige Ande vara med under dagen som kommer och guida dej rätt. Hur många av er gör så, frågade pastorn under gudstjänsten. ” ”Gör det, ta det för vana, sa han, ge dagen den bästa starten” . Sen berättade han några egna erfaren-heter av att bli ledd av den Helige Ande i vardagen och vad det kan få betyda för någon”.

För mej personligen är att känna den Helige Andes närvaro är en sak. Den känner jag tydligt. Inom mej eller i en situation eller i kyrkan på en guds-tjänst eller vid en stilla stund hemma. Lika väl kan jag känna frånvaron och när det som stängs. Men det där med att få ett tilltal, en sak att göra, förstå att det här kommer till mej genom den Helige Ande, det tycker jag är lite svårare.
Är det jag hör/känner starkt, mina egna tankar ? Eller är det från Gud? Därför försöker jag jobba med – att inte ”vara så upptagen” så jag verkligen kan höra. Omsorgen om allt annat runt omkring, vardagsbestyren, är en tidstjuv och en energitjuv så jag försöker gallra lite. Jag känner också att jag behöver vara disciplinerad med bibelläsning och bön. Bestämma mej för. Vara noga med den där viktiga rutinen så jag får vara i stillhet och lyssna och hämta kraft. Men samtidigt tänker jag, att det får inte bli ”en lag”, en stelbenhet, ett måstemåstemåste, för då byggs ett kravberg upp som till slut kan bli jobbigt ta sej upp på. Den dagliga kommunikationen med Herren ska inte kännas sån.

Att göra när jag fått höra handlar lite det om att våga. Kan jag ?
Törs jag? Det handlar om tillit. Tillit, trots att det är Gud som är uppdragsgivaren konstigt nog. Gud som vet allt, kan göra vad som helst och kan vara överallt. Gud som känner mej och vart jag brister. Därför behöver jag inte oroa mej, men gör det ändå. Nån gång mer, en annan gång bara lite.
Ibland ligger den där tanken/rösten/måste göra-känslan där och gnager ett tag innan jag vågar ta steget. Men så märker jag att verkar det vara så, att om det är från den Helige Ande, så kommer maningen tillbaka och påminner. Hälsa på Anna. Ringa till nån. Be för den där kompisen. Ge bort nånting till nån. Erbjud din hjälp med praktiska saker till den där kvinnan. Fråga Elsa om hon vill plocka vinbär hemma hos dej. Fråga den här personen om hen vill följa med till kyrkan. Kanske är den person jag frågar en som inom sej längtat att gå dit men inte vill göra det ensam och tackar ja. Små detaljer i en människas liv kan betyda så mycket och vara en hälsning från himlen samtidigt.

Jag har också märkt att det kan en vara ”en varning” jag får, – gör inte det där du planerat utan avvakta, och om jag respekterar varningen, förstår jag ofta lite senare varför jag skulle vänta. Det kanske inte var rätt tid helt enkelt.
Ett annan exempel är när min syster blev akut sjuk. Då fick jag en väldigt stark känsla/tanke, att jag skulle kliva av bussen jag åkte med på väg till Umeå. Vi stod precis då på busstationen i Lycksele när jag kände att jag MÅSTE fara till henne. Jag skulle inte åka vidare. Nu gjorde jag det ändå. Jag tänkte mänskligt rationellt, vägde och vägde, och åkte vidare. Med vånda. Sen visade det sej att hade jag klivit av och farit till hennes hem, hade hon inte varit därför hon var inlagd på lasarettet redan. Men jag tog kontakt pga av oron och fick veta vad som hänt och kunde hälsa på henne på lasarettet sen.
När jag vågar göra efter de tankar jag får, så visar det sej ju om jag ”hört rätt” eller om det var mina egna tankar jag gick på. Hur mycket jag än vill, får jag inte resultatet förrän jag gjort, det jag fick en maning om att göra. Just det faktumet är också, för mej i alla fall, en knut att tampas med. Men när jag då hör, som i söndags i predikan, att de allra konstigaste uppdrag man kan få mänskligt sett, var avsett för att hjälpa och glädja två personer som upplevde sej ensamma och bortglömda av hela världen , då fick då jag i alla fall en vägvisare som pekar på att det är värt att våga.

Mina tankar kring ledning av den Helige Ande är att vi behöver den i allt vi gör. Att jag låter den Helige Ande vara delaktig i mitt vardagsliv. Lika viktigt som att vi andas, det handlar om liv och ett ”som det var tänkt att vara”-liv. Det har för mej iallafall, tidigare varit så lätt, att allt för ofta bara mata på. Kung i mitt eget liv. Be lagom, läsa Bibeln lagom och sen verkligen ropa på Guds hjälp och fråga efter ” hur gör jag nu” när jag varit trängd av livet. Men turligt nog kan saker förändras. Behovet av Gudsnärvaron i mitt liv, insikten om vikten av den har vuxit. En orkid´é att vårda eller kanske lära sej vårda för det går inte bara av sej själv att få ett gott resultat.
Det går inte heller att skilja på andligt och världsligt. Tänka att vi liksom rör oss mellan två skilda världar. Vardagsliv med jobb och familj och vänner och hobbies å ena sidan. Församlingen, gudstjänsten, böneliv, på den andra. Jag kan inte gå mellan två olika roller. För allt är andligt om man är kristen. Guds tanke, som vi kan se i Ordet, är att vi ska vara hans budbärare hans kanal utåt mot andra människor och det i alla sammanhang.
Ibland med ord, ibland genom att vara, ibland genom att göra.
En ingrediens, som tillför helheten nånting gott.
Mitt liv hänger ihop med många andra människors liv och jag tror att med Guds hjälp kan allt fungera så mycket bättre om vi är lyhörd för vad han vill. Han har en helt annan överblick än vad vi har.

Genom den Helige Andes ledning tror jag även att Gud vill skydda oss när det behövs. Och hjälpa oss att växa och komma framåt som person, andligt och mellanmänskligt. Han vill visa oss sin omsorg.