Maj har varit som en lång paus. Dagarna har gått. Men tiden har cirkulerat runt att vårda Tovan. Vår lilla gamla hund som varit sjuk och till sist
orkade inte hennes kropp med längre. En pausmånad som slutade i en oväntat djupgående sorg. Sorg efter henne som vi delat vardagen tillsammans med i fyra år.
Det känns som att det är en brytningens tid nu. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara. Kanske spelar tröttheten efter pandemiåret in. Kanske beror det på alla ensamma dagar som tillslut övergått i hoppet om att det kan bli en förändring snart. Eller beror det på att året som gått tydliggjort en del saker. Gjort klart hur mycket vi behöver varann. Visat att vi kanske inte kan ödsla tid på konflikter och mata sårade känslor. Gjort klart att helt plötsligt kan vi hamna i en livssituation där vi blir låsta restriktioner och nästan ingenting är som vanligt. Det, som vi inte trott var möjligt hände.
Idag, i solen, under en nästan helt blå himmel infann sej ett mod och en livsvilja. En tanke om att sålla bort oväsentligheter dammades av.
En längtan efter att kunna leva så att jag bidrar till nånting bättre för nån. Den här känslan av att vi har bara nu, stannade inte i ”Fånga dagen” utan i ”låt den här dagen få bli det den var tänkt att bli”. Att jag hör den inre maningen när den kommer. Ring ”Lisa”. Hjälp ”Olle” med hämta varor på affären. Stanna upp och prata med ”Nora”.
Brytningens tid kanske är öppningens tid.
ethel i maj 2021