ge förlåtelse

I ”livslådan” finns en del skräp. Lite bråte som bara fått ligga kvar. Sånt som jag tänkt är glömt men som ligger där dolt under täcket av alla år som gått. Ibland blänker de till. Minnesbilderna. Framlockade av nånting som påminner. Sen kommer jag ihåg hur det kändes. Inser att såret, eller i alla fall ärret, finns där trots allt. Ärr som andra gett mej. Ärr som jag rår för själv. Ärr är belastande. Obekväma. För de berättar nånting om mej och livet. Därför vill jag kanske helst dölja en del av dem. Vill vara starkt och klok och tänka att ” det där är glömt sen länge”, eller ” det var väl inte så farligt”. Jag vill övertyga mej själv om att det är lämnat bakom. Vill försöka rationalisera och förklara, driven av nån slags stolthet. Att berätta är så utelämnande. Det gör en så naken.
När ärr väl blottas orsakar de ofta en frågor. ” Vad har du varit med om?” ” Vad har du råkat ut för?” Så kan det bli. Jag har mött det, då när bubblan spruckit lite. För själsliga ärr/sår märks i det man säger och i det man gör. Eller, i det man inte gör. Och i en närgången situation när det bränns lite, så reagerar jag ibland reflexmässigt för att hinna ta skydd. Invant. Det vet jag. Jag vill hinna glida undan, hämta andan och se oberörd ut, klara situationen med självrespekten kvar. Vill lämna ämnet och gå vidare. Gråt får komma när ingen ser. En liten stund, medan bubblan lagas. Sen kan jag skriva om mina tankar. Ibland hjälper det mej att se. Skriva med de helt ärliga orden. Det jobbiga i alltihop är att våga inse – jag faktiskt bär på sår och de hindrar mej. Binder upp mej och jag kan aldrig riktigt bli fri förrän känslor och smärta lyfts fram i ljuset och ”skåpet blir städat”.

Under en ganska lång tid så har det dykt upp minnen då och då. Minnen som jag totalt ”glömt”. Eller säkert valt att glömma. Den Helige Ande har påmint mej om personer och händelser och jag har fått både be om förlåtelse och ge förlåtelse. Det känns som jag har fått plocka bort tyngd eftersom. Göra rent och göra plats för nånting annat. Guds tanke för oss är ett liv där man inte ska vara bunden och sitta fast i sörjan. Inte behöva bära bördor man inte borde. Bibelordet beskriver nånting annat. Det handlar om frihet, glädje, frid, trygghet, hopp, kärlek och gemenskap istället.

I den här processen som sakta rörs framåt. Som sakta tar mej in i en fördjupad relation med Gud, har jag fått lära mej nånting nytt. Att det följer så stor välsignelse med att ge förlåtelse! Viljebeslutet att ge förlåtelse till en vän, släkting eller bekant, kanske till och med utan att han/hon ber om det. Uppriktigt! Från hjärtat! Och att sen få finnas tillsammans i vardagslunken utan att små taggar av ilska eller avoghet sitter kvar och skaver. Jag har inte alltid kunnat det. Men jag tror att i min egen helandeprocess skapas nya förutsättningar. Mycket av prestige och mänskliga skydds-skrank smulas sönder när nåden får göra sitt. Därför kan jag hantera livet med hela dess brokiga innehåll och människorna runt omkring mej på ett bättre sätt. Jag har fått be om förlåtelse och blivit förlåten. Och fått känna befrielsen i att ge förlåtelse vidare. Befrielse som inte berör bara mej. Det händer nånting i relationer, både utåt och uppåt, när Den Helige Ande får verka och Gud ges möjlighet att ”laga det som är trasigt”

”Små steg i taget” predikade en präst om. ”Små steg”.

”Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder”
Mark 11:25 Levande Bibeln

eliqu i mars 2021

Lämna en kommentar