”O Israel! Håll dej borta från avgudar! Jag lever och är stark! Jag ska se efter dig och ta hand om dig. Jag är som ett grönskande träd med frukt året om. Min nåd ska aldrig svika dig. Den som är förståndig tar vara på detta. Den som är klok lyssnar till dessa ord. Herrens vägar är sanna och rätta, och den rättfärdige väljer att vandra på dem. Men den upproriske snavar och faller” Ur Handbok för Livet.
Jag har sugit åt mej orden i de här verserna. Att Gud är stark och levande och att han lovar att se efter mej och ta hand om mej. Att han aldrig sviker. Han finns där, oavsett hur den situation jag befinner mej i ser ut om jag väljer Honom. Gud vill att jag/vi ska lita på Honom helt och hållet. Precis som Abraham som blev lovad en son fast han var gammal och det egentligen var omöjligt. Han är bara ett exempel. Det finns så många många fler som satt sitt hopp till Gud och fått se att han håller vad han lovat. Gud är helig och bor i det höga. Men han är också en nära Gud som vill finnas med. Han bor i oss säger Bibeln. Guds Ande bor i oss om vi väljer tro på vad Jesus gjorde för oss när han dog på korset.
När vi läser Nya Testamentet om Jesu vandring här på jorden så handlar det väldigt mycket om att han var närvarande i vanliga människors liv. I vardagen. I det som hände hemma hos olika personer. I det som hände på byn. Jesus rörde sej bland folket på ett nära sätt. Ibland blev en del provocerade av att han tog sej an personer som var lite vid sidan om samhället. Man ifrågasatte hur han kunde göra så. Men det han gjorde pekar väl tydligt på allas lika värde och att hans omsorg och kärlekserbjudande var till för alla som ville ta emot det i tro.
Ibland när Jesus mötte någon människa kunde det hända att han frågade -” Vad vill du jag ska göra för dej”? Han ställde frågan fast det för både honom och alla andra var ganska så tydligt vad behovet var. Som med mannen som inte hade någon syn. ”Vad vill du jag ska göra för dej”? Jag har också fått den frågan. ”Vad………” Den går djupt i mej. Det finns ett hav av behov mänskligt sett. Så kan det kännas först. Behov för hela vår familj. För samhället jag bor i och människor jag möter. För allt elände i världen med krig och våld och en människosyn som skrämmer mej. Det borde väl vara uppenbart för Gud vad jag/ vi behöver hjälp med. Både för min egen räkning och för andras. Ändå vill han att vi ska tala om. ”Göra våra önskningar kunniga för Honom”. Och så klart är det ju en del i dialogen mellan mej och Gud. Att förmedla information mellan varann. Att jag med ord riktade till Gud uttalar det jag manas att be om. Så påminns jag om texten i Bibeln om Marta och Maria. Där säger Bibeln att bara ett är nödvändigt. Bara ett. Ur det perspektivet är allt enkelt. Men när man står där hemma i köket, mitt i en pandemi. Mitt i oro kring det vardagsslit som barnen har att tampas med. Med vissa dagar när ekonomisk oro och kroppsliga krämpor gör sej påminda. Med böneämnen som berör människor i svåra situationer. Med nöd för vårt land och situationen här. Då, finns det många svar på frågan – ” Vad vill du att jag hjälper dej med”?
I texten om Marta och Maria valde Marta att lägga hela sitt fokus på allt praktiskt arbete som hon tyckte behövde göras så att alla som fanns i huset skulle få mat. Hon servade och fixade. Maria däremot tog tillfället och satte sej nära Jesus och lyssnade på vad han talade om. När Marta visade irritation över det sa Jesus just de orden till henne ” bara ett är nödvändigt”. Maria hade valt det som var nödvändigt.
I min bönegrupp på kyrkan är det en kvinna som ofta citerar ordet från Matteus 6:33 ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Det var Gudsriket Jesus kom för att berätta för människorna om. Det var det Maria ville höra om. Hon som valde den nödvändiga delen. Hon valde det som är svaret på frågan. Det som måste få komma först. Sök Gud. Hör vad han vill säja till dej, vandra med Honom. Då finns löftet om all Guds omsorg och underbara löften där. Allt. I livets alla situationer.
Så, jag får omfamna orden att Gud ska se efter mej och ta hand om mej. Att Nåden räcker. Jag får ta fasta på att Gud ser hela den röra jag står i och hjälper mej hantera den om jag väljer lita på Honom. Han vet om familjen, grannarna, vännerna. Han vet om vårat samhälle. Han vet om böneämnena som finns där hela tiden. Gud har kontrollen oavsett vad man ibland kan tänka. Jag behöver lära mej, träna mej varje dag, att ännu mer lyssna in vad Gud vill säja och visa mej genom den Helige Ande. Den Helige Ande som är vår ”väglots”, vårt stöd och kraftkälla hela tiden, alla dagar, om vi väljer/tillåter honom vara det.
Gud som är trofast och som håller sina löften vill att vi ska se hur pusslet sakta läggs och omständigheter läggs till rätta och allt förs framåt. För om man är uppmärksam kanske man plötsligt ser en förändring hos nån person. Eller hör nån berätta om att saker har löst sej. Eller att det där som var så svårt att få till ett samarbete kring gick lösa. Nån kanske mår bättre. En annan fick det där jobbet. Det pågår. Ibland kommer bönesvaren och lösningarna på ett radikalt och helt omvandlande sätt. Men ofta är det pusselbitssvar vi får. En bit + en bit + en bit läggs, men tillsist ligger svaret där färdigt. Sammanhang läggs till rätta och saker löser sej. Så här, där jag sitter med alla mina funderingar, känns det som att det tryggaste jag gör är hålla kommunikationen med Gud levande och i så fullständig tillit som jag kan, vandra vägen fram i vetskapen om att Han har omsorg om alla oss enligt vad han sagt.
Tro, är en bergfast övertygelse som inte rubbas på grund av omständigheter. Tron är den bro som tar mej över djupa vatten. Den karbidhake som håller och ger mej trygghet. Tron är den kraft som hjälper mej att lyfta så jag får nya perspektiv. Tron kan också stavas Hopp.
