Jeremia 32:27 ” Jag är Herren, allt levandes Gud – finns det något som är omöjligt för mej”?
I dag är en tyst och stilla dag. Kanske en dag att vara nära Gud. Lite extra. Kanske har jag slarvat med det ett par veckor. Bönerna har funnits där hela tiden. Som ständiga små suckar. Men jag har känt en litenhet. Känt mej nästan utelämnad. Tiden har varit fylld av frågor och funderingar runt vart vägen egentligen går. Jag har brottats med oro och ängslan för familj och vänner. Tyckt att tiden stått stilla och allt bara stampat på, dag efter dag efter dag. Ibland har jag tänkt ” hur kan Gud som ser och vet allt vänta med att ingripa”? Men en präst på en utbildning jag nyligen var med på sa till mej att ”Guds tidtabell är inte alltid lätt att förstå. Ibland är det tid att gå. Ibland är det tid att stå”. Det här med Guds tid har jag blivit påmind om tidigare också. Det återkommer då och då. Och nu ett tag har det känts som ”tid att stå”. Att stå. Sakta in. Möjligen vandra runt på stället. Invänta bönesvaren. Invänta den tid när det är dags att återigen gå. Göra det som är det svåraste av allt. Överlåta åt Gud som har allt i sin hand och låta honom styra över situationen. Att låta bli att hela tiden komma med förslag och lösningar och försöka gå händelserna i förväg. Bibeln säger att om vi är stilla och förlita oss på Herren så ska vi få se hur han är med oss och hjälper. Se hur han på ett smidigt sätt, med lösningar som vi kanske inte förväntat oss, för saker och ting framåt. Ha tillit till den Gud som vävt oss samman i moderlivet och redan då visste vilka vi är och hur vi fungerar. Den Gud som öppnade havet för Israels folk så de kunde gå över oskadda är även vår Gud. Han är med oss även om vi måste gå genom djupa vatten eller genom eld. Han bevarar och skyddar oss. Han är densamme nu i dag den här måndagen i juni 2021.
Under den här ”ståtiden” har bönerna till slut nästan bara innehållit orden ”Hjälp mej”! ”Hjälp oss”! ”Hjälp, du som vet hur allt är tänkt att vara och vet vägen dit”! Allt det där med lösningar har fått falla åt sidan. Jag vet ju ändå inte vad som är bäst. Ordet ”hjälp” har fått innehålla alla önskningar om lösningar. Alla önskningar om att förhållandena ska förändras och dörrar öppnas. Har fått innehålla och omsluta all nöd och oro som gör att hjärtat krampar vissa dagar. ”Hjälp!” Och faktiskt, nån av de här dagarna började ett lugn bre ut sej inom mej. Lite av otålighetsångesten släppte. Nån av dagarna när jag satt där i min blå fåtölj för att ha en stilla stund nära Gud hände något. Nånting inombords skiktades i ett rättare läge. Den där glädjetonen som jag nog inte hört på ett tag kom tillbaka. Tron och vissheten! Och mitt i den trötthet som en lång tid av krampaktigt eget kämpande gett mej, kunde jag en gång till lägga allt i Guds hand. Jag kan inte annat än hålla fast vid löftena jag läst i Guds Ordet. Hur skulle jag kunna göra nåt annat? Jag vet ju!
ethel i juni 2021