Snön virvlade mot ansiktet och en envist kylig vind underströk att våren är en bit bort ännu. Jag gick den vanliga slingan. Den dagliga hundpromenaden. Lagom lång. Lagom med möjlighet att springa lös för hunden. Nysnön som kommit under gårdagen och natten var vitare än vit och nästan stack i ögonen. Och som vanligt så kom känslan av lugn när man får gå i naturen. Gå och låta intrycken och tankarna bara komma mot en. Många eller få. Osorterade.
Den här dagen går det inte skaka sej fri från kvinnan från Ukraina. Kvinnan, yngre än mej, kanske mamma. En vanlig kvinna som jag tror bara ville få leva ett vanligt liv. Hon blev intervjuad i Nyheterna och berättade om de ryska soldaterna som kom till hennes hem och letade efter nazisterna. När hon och hennes man försökte förklara att det inte fanns några, fick mannen klä av sej och böja knä ute där på gården. Så gick en soldat dit och sköt honom, i tinningen. Hans tröja låg kvar i snön där kvinnan stod.
Den kvinnan och hennes förtvivlan har följ mej idag. En hophållen, djup, oerhörd förtvivlan. Hon grät. En chockad, nästan bedövad kvinna som säkert inte ännu kunde släppa fram sorgen helt. En kvinna som säkert varit rädd många dagar innan detta hemska händer och redan var mentalt utpumpad. Hon grät. Jag grät.
Så här ser kriget ut, sa ett svensk befäl som fanns med i Tv-studion sen. Det är så här det ser ut……….kanske bra vara medveten om……
Jag ber för Ukraina. Varje dag. Precis som så många andra. Ropar till Gud som är den som har makten att förändra situationer och påverka människors tankar och handlingar. Till vem annan skulle jag gå med all maktlöshet och förtvivlan jag känner? För jag vill bidra på det sätt jag kan, just nu med fokus på Ukraina. Bidra, precis som så många andra. Med pengar till att täcka de behov som finns av förnödenheter, mediciner och möjlighet att sätta sej i säkerhet. Med förbön för situationen där nere tillsammans med andra kristna. Men kanske också den dag flyktingar från kriget kommer till oss här, med hjälp på det sätt jag kan beroende på vad som behövs mera praktiskt. Jag kommer att bära kvinnan från Ukraina med mej känns det som — det kunde ha varit jag som stått där ifall kriget drabbat oss.
Gud, hör vår gråt
och deras
Hör böneorden
som ur mångas hjärtan
och på olika språk
stiger upp mot
din himmel varje dag
Gud, hör
” Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt
mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta den bedjandes suckar går”
Psalmboken 212:3
ethel l 20220407