Daggregn

Tankar -medan jag är här!

Så fick jag en tanke ; om ingen märker genom det jag är eller genom det jag gör, att jag är en kristen, om jag håller munnen stängd och inte berättar – har jag då gömt den gåva/guldpeng jag fått av Gud i jorden, precis som en av förvaltarna i Matteus 25:18

Det känns som att Gud under några år har velat visa mej på saker som han vill att jag ska ta till mej. Det är tankar som återkommer. Dom släpper inte taget. Texter i Bibeln som pekar. Predikningar som fyller på. Herren skakar lite i mej och säger vakna! Se dej omkring! Det är allvar nu! Eller i alla fall början på allvaret. Gud säger – ”ta vara på tiden”.
Bibeln visar tydligt skillnaden på att lyssna på Gud och att inte göra det.

Man kan läsa om andra som varit i liknande situationer som jag ibland hamnat i och hur det sen blev beroende på deras val. Därför har jag försökt sakta ner farten för att skaffa mej överblick. Först titta på mitt eget liv, min vardag. Men lika mycket intressera mej för det som händer i omvärlden. Det är lite som när man kör bil, inte titta en meter framför bilen utan titta längre fram och utåt mot skogen. Gå över med blicken. Hur ser det ut ?
Det tar tid att söka svar men sakta läggs bit till bit. Under tiden dyker det upp frågor jag måste väga mot bibeltexterna. Ordet ger mej saker att tänka över. Vad lägger jag tiden på? Den där tiden som är så fullproppad med allt. Påverkan från media, floder av nya intryck, bilder på allt elände i samhället. Det kommer nya rön. En liberalare syn på Bibeln smyger sej på. Det är mycket fokus på jaget idag. Vi ställs inför livsfrågor man måste ta ställning till. Tryck från influensers – en stark kraft idag. En virvel av förändringar där jag inte hinner med och har svårt ibland att sovra och vara nykter. Ja, Bibeln säger ju vi ska vara nyktra/vakna för att inte bli bedragna och luras bort från sanningen. Så, var ligger mina prioriteringar? Slösar jag bort mina dagar? Står jag mitt i blåsten och all energi förbrukas på att bara hålla sej kvar? Säkert i alla fall under perioder. Brottas jag med saker som jag inte kan påverka? Är det är därför jag inte orkar med alltid? Ser jag bara den absolut närmaste omgivningen, min egen lilla värld och dess utmaningar, och ”bryr ” mej inte om att ha koll på läget i övrigt. Om jag synar mej själv, följer jag Jesus eller tror jag bara på honom? Porlar det en glädje och lever hopp inom mej? Är mitt böneliv lika naturligt och pågående som min andning? Lutar jag mej mot den djupa förvissningen om Guds närvaro? Är jag rakryggad även om det skulle svida nån gång? Vänder jag om när jag inser att något blivit fel? Kompromissar jag ibland för att mitt liv ute i samhället ska flyta smidigt? Tiger jag, när Bibeln säger berätta! Guds ord säger att alla dagar spelar roll. Vad jag ger dem för innehåll.Tiden som rinner förbi spelar roll!

Att vänta kan i sej vara nånting passivt, men ändå inte. Inte om läser berättelsen om förvaltarna i Matteus 25. Deras herre skulle resa bort en tid och då fick förvaltarna lite olika mycket guldmynt att förvalta åt sin herre medan han var borta. Den berättelsen säger en del om att tiden är viktig. Att göra ”under tiden”. Att förvaltarskapet är nånting pågående. Två av förvaltarna gjorde rätt men den tredje gömde det han fått. Han grävde ner mynten, dolde dem väl, för att ingen skulle ta dem medan hans herre var borta. Han var rädd för sin herre och ville kunna lämna tillbaka mynten när hans herre kom tillbaka från sin resa. Det blev inget mer-resultat av hans förvaltarskap. Inget hände med mynten, det blev + – noll.
Och jag fick som en förnyad känsla av vad Jesus ville ha sagt. Just att det handlar om tiden. Och vad jag gör med den. Hur förvaltar jag min del av det uppdrag Jesus överlämnade till mej/oss kristna? Mitt mynt? Gud har lagt ner gåvor i mej och dej och dej och…. Olika gåvor för att användandet av dem ska bilda en helhet tillsammans. Ingen kan allt , men tillsammans…… Gud vill att det ska bli nånting mer av det han gett mej/oss. Inte att vi gömmer det. Kanske inte av rädsla för Gud då, men av rädsla för att göra fel inför andra. Av bundenhet – inte kan väl jag. Av brist på tillit till Gud fast han alltid står bakom sitt ord. Eller är kanske för att man inte uppfattar, att det där man kan eller en egenskap man har, att du är du och jag är jag, är just gåvan Gud gett en förvalta. Använda. Inte krångla till det. Kan jag säja vardagslivsgåvor – bruksgåvor, (jag hittar inget bättre ord) från Gud som möter vardagslivsbehov hos människor? Välsignade underbara gåvor för att det goda Gud har tänkt för oss ska få bli synligt.

Så, jag känner att Herren säger till mej – Upp på muren och titta – SE! Upp på muren och bilda dej en uppfattning om dagen som är. På muren blir överblicken en annan. Faror blir synliga. Det går bättre urskilja vart vägen mot målet går.

Tiden kommer in i fler sammanhang också. Jesus säger i Matteus 24 att vi ska se. Titta, efter tecknen. Då pratar han om tecken på att han ska komma tillbaka till jorden igen. Och att tecknen ska visa sej på några olika ställen, De ska visa sej i församlingen, i samhället lokalt nära oss men även ute i världen olika länder emellan och i naturen med olika naturkatastrofer! När vi ser, då vet vi. Visst känner jag att jag inte har den rätta fulla överblicken men många saker händer nu. Här nära oss. I vårt land. I andra länder nära Sverige, oroligheter och spänt läge. I församlingarna finns ett nytänk, sanningar ifrågasätts. Det kommer nya stora frågor att ta ställning till. Normer förändras. Politiker har svårt att hitta fungerande lösningar. Dessutom ser vi jordskalv, översvämningar, skakningar i naturens funktion. Allt har ökat i omfattning. Därför vill jag nånting mer med mitt kristna liv. Komma längre, eller jag vill vara i strömmen som Bibeln pratar om, så att Gud kan ”skicka” mej dit där han vill att jag ska vara.

I de här tankarna vill berätta om en dröm jag haft. En dröm jag drömde för ca tre år sen. Vissa delar av den kändes enkla att förstå. Andra har jag bett och funderat över länge. Den är som i två delar och jag tänkte berätta om del två först. Jag vet inte hur du väljer att ta emot den. Som en dröm eller som en dröm där Gud vill visa på nånting. Men oavsett så upplever jag att den har ett budskap, kanske värd att ägna en tanke eller två.

Jag stod vid Ica-affären och Rusksele och såg Jesu huvud, hans ansikte uppe på himlen. Det for ganska snabbt över samhället. Tittade ner på mej men jag blev kvar! Å andra sidan såg jag inga andra bli upptagna heller. Jesu ansikte passerade rakt över platsen där jag stod och for i väg mot Enebacken hållet.
Jag blev i panik och skrek ”Varför blev jag lämnad”, ” Varför blev jag kvar här” Då blev jag flyttad som genom ett vindlande rör, i mycket snabb fart.
Tänk dej en vattenruschbana som är överbyggd och blir som ett rör.
Plötsligt utslängd ur röret och landade framför en jordvall. På kanten av jordvallen fanns ett trasigt staket. Ingen hade lagt arbete på att underhålla staketet. Det var lämnat åt sitt öde. Kanske tänkte de som bodde innanför staketet att ” det är stadigt” , ” det håller”, ”vi behöver inte oroa oss”. Eller så kände ingen ansvar för att hålla efter det. Brädorna hade fallit ner och grinden var trasig. Skyddet runt stan var inget vidare.
Där innanför staketet fanns det hus, jag klev över det trasiga staketet och gick mot husen. Det var en stad som låg där. Ganska modern. Höga hus som nådde så högt att man såg inte särskilt mycket av himlen. Det var ganska mörkt inne i staden. Det fanns folk där. Människor gående, ett par i armkrok , nåt barn. Jag kände mej ganska förvirrad och undrade var jag hade hamnat och varför.
Jag så ett skyltfönster i en affär och gick fram dit. Det var en smal ganska trång bro upp till dörren på affären. Jag gick inte in men tittade i fönstret. Det låg några böcker där. En avvek från de andra. Den var lite större andra och mörk i färgen. På fönstret och på brädan framför fönstret, eller egentligen överallt, låg ett orange pulver. Jag strök med handen och det såg ut som rost. Orange. Sen kände jag en stor obehagskänsla. Fanns det nån i stan som jag kände, bodde nån anhörig eller vän där? Var det så då måste jag söka efter dem! Hitta dem! Sen rusade jag iväg längre in i stan för att leta.
Jag har bett över drömmen och funderat ganska mycket vad den ville säja men som inte fått klart för mej innebörden. Särskilt undrat vad var det för ställe jag kom till och vad betydde rosten. Men så har jag börjat läsa Gamla Testamentet mera grundligt igen. En bok i taget. Och hamnade till slut på Hesekiel. Där hittade jag det jag tror att Gud ville visa mej.

I Hesekiel kan man läsa att Gud hade ju varnat sitt folk länge men de lyssnade inte. De höll på med en massa saker Gud inte tyckte om. Och så i kapitel 24 som handlar om Jerusalem som en kokande gryta, en gryta som behöver bli upphettad så att all orenhet försvinner och även all rost. I Handbok för livet säger texten att rosten är folkets orena begär att tillbe avgudar trots alla de varningar de hade fått.
Folket inne i staden i drömmen levde på som vanligt. Man var ute och gick, gjorde ärenden, levde i lugn och ro. Bekymrade sej inte för hur det såg ut i stan alls. Det hade blivit ett mörker och rost låg överallt. Man hade eftersom vant sej vid mörkret och rosten och gjorde inget åt det. Det hade blivit normaltillstånd. Man levde vidare. Hade inget tanke eller behov att förändra. Precis som man kan läsa i Hesekiels bok. Folket oroade sej inte för varningar man fått utan fortsatte i samma destruktiva hjulspår som tidigare där både människor och samhälle bröts ner. De verkade inte tro att Gud skulle verkställa sitt ord.

Boken som skilde ut sej i fönstret kan jag känna att det är Bibeln. Och att det kanske handlar om att hitta tillbaka till Bibeln ännu mycket mer. Guds ord fanns här mitt i allt det rostiga. Men det krävdes en aktiv handling för att få del av det. Boken finns nu också. Ordet finns, vi har tillgång till det. Men man inte låta det vara bakom en glasruta. Konstatera dess existens och sen låta Bibeln ligga där. Man måste gå in och hämta den, göra den till din egen.

Vad hade Gud skickat Hesekiel att säja till sitt folk, vad ville han de skulle förändra? Ja, sluta be till avgudar. Respektera sabbaten. Respektera sina föräldrar, de äldre. Inte förtrycka och behandla andra människor illa. Inte sprida falska anklagelser, vara opålitliga eller i huvudsak låta sej styras av sina egna begär. Inte vara ockrare, utpressare och till och med använda sej av lejda mördare. Men Gud pratade även om de falska profeterna som också fanns med i bilden. I en bibelöversättning använder man ordet vitkalkare för de sa inte sanningen till folket. De varnade inte utan slätade över. Det berättas om prästerna som inte skilde på heligt och oheligt, på rent och orent. Bilden man får i huvudet av hur läget var liknar ganska mycket vår tid och vårt samhälle.

Om jag nu berättat första delen av drömmen bör jag även ta med den första. Jesu ansikte for ju över byn. Vad sökte han? Nån rättfärdig? En församling som följer honom? Ville han se läget i Landet i stort? Ville han varna? Ville han visa den här staden dit jag kom efter att ha flyttats genom röret, visa hur det såg ut där? Ville han att jag (och andra) ska vakna? För jag ska säga att jag blev rejält omskakad.

Hela drömmen började med att jag var i sommarstugan. En vanlig dag. Stökade på med allt möjligt. Det var riktigt dåligt väder, regn. Och mitt i allt jag höll på med så märkte jag att jag behövde fara till Rusksele och handla. Jag körde dit. Och när jag klev ur bilen såg jag att det hade blivit helt klart. Inget mera regn utan molnfri himmel och sol. Jag tyckte att väderomslaget hade gått väldigt fort så jag tittade mej omkring.
Det går en ganska lång raksträcka genom byn Rusksele och längst ner mot Idbäckenhållet såg jag ett stort moln. Det var vitt längst ut på varje sida, sen blev det blått efter det rött och mot mitten guld. Majestätiskt moln. Så bländande vackert. Inget vanligt moln. Och jag förstod direkt vad det innebar – Jesus kommer tillbaka! NU! Mitt i vardagen där jag stod i jeans och jobbarkofta, ganska stressad på väg in för att köpa mat.
Molnet stannade kvar där åt Idbäckenhållet och Jesu ansikte kom som sagt farande över himlen. Att molnet stannade, tänker jag nu idag , kanske betyder Jesu tillkommelse är ganska nära, – fast inte riktigt än. Jag kunde se molnet så tydligt och direkt förstå vad det betydde. Jesus har sagt att vi ska vara ”nyktra” och observanta när vi tittar efter tecken. Och visst kan vi se att tiden går mot den dag när Jesus kommer tillbaka. Inte än men snart! En bit bort, men vi kan se. Det finns anledning att förbereda sej. Jesus sa ”Följ mej” så ska jag göra er till människofiskare”. Gå med mej. Var i rörelse, andligt och ”kroppsligt”. Apostlarnas liv visar att det gick inte spikrakt, åtminstone inte till en början. En tröst och en lärdom.Troslivet var en process, höra, göra, pröva, erfara. Steg för steg. För att dom ville. För att dom hade hittat nåt. De hade upplevt nåt som hade sopat undan det gamla livet, eller egentligen de hade begravt det i dopet. Sköljt bort det. Det nya hade kommit och en process hade satts igång. Följ! Jag tänker på den fördjupade insikt de fick när de fått ta emot den Helige Ande och verkligen bottnade, ankrade i allt vad Gud sagt och vem Jesus är. Då förstod dom var som var viktigast.

Kanske känner du att mina tankar rört sej hit och dit och undrar vart jag ville komma. Ja, det är nog att jag har längtan efter mer, djup, och det där livet i Gud som i Bibeln liknas vid att bli en vattenrik trädgård. Kanske har jag fått lite mer insikt om att det faktiskt är en orolig tid vi lever i präglad av sönderfall och oro och att det faktiskt spelar roll hur vi lever och använder vår tid.