mellanmänskligt

Nyanserna var ton i ton. En fläkt av samma inre liv och tankesätt. En annan person men det kunde ha varit hon! En annan person som var så nära hennes eget jag, den hon var, när hon inte spelade roller. De där rollerna – som hon fått eller tagit.

En helt vanlig dag, mitt i morgonbestyren, med George Michael sjungandes Careless Whisper i bakgrunden, eller om det var vid kaffepausen lite senare, så kom tanken och igenkännandet singlande ner som guldstoff. Och landade! I medvetandet.. Svepte inte bara förbi! Det var som att ta emot en skatt! Svepte in som en ljum vind och inneslöt hennes i en slags trygghet.

Nån som var som hon – hon som var som nån

Plötsligt dök människan bara upp. Levde, rördes, passerade omgivningarna och gränslanden till hennes vardag. I en sliten jeansskjorta, urblekta jeans och oftast med bara fötter. Fri att vara social eller gå sin väg i tystnad och ensamhet. Upptagen i tanken och med passionen nedstoppad i fickan som ständig följeslagare. Passionen för livet. En frihet som hon kände att hon också ägde när hon vågade. ”Baravara-friheten” som hon ibland hängde runt axlarna som en vacker sjal, och så gick hon ut i nuet, i dagen, och älskade livet. En stund.

Nu hade hon fått stanna upp. Reflektera. Blivit påmind om att man inte kunde stänga in den som bor innerst, djupast bakom sköldar – för då skulle livet dö. Eller i alla fall skrumpna och torka ut, blekna. Hon insåg att hon nog handskats ovarsamt med sej själv. Mycket hade bara matat på. Blivit en vana. Mycket hade bara fått bero. Skjutits åt sidan, när det här blir klart så…Pelargonen med många vissna blad, skrangliga stjälkar och rötter som febrilt letade efter näring och vatten.

Nånstans handlade det om en tufsig självkänsla som snabbt hackade på axeln och sa ” hör du du”. Hon som många andra, hade de där gamla såren som hur det än var värkte ibland. Trista bemötanden och lösryckta ord som hakat sej fast. Adderats och skapat en snedbild som skuggade och skymde. En spegelbild som hon aldrig skrapat av ordentligt för att kunna se hur det faktiskt förhöll sej.

Men så korsades vägen av den som bara genom sitt väsen hade överlämnat bekräftelse till henne i present. En som hade andats lite ånga över den suddiga spegelbilden.

Den ljumma vinden svepte kring henne oftare numera. Mejslade och slipade. Nån som var som hon – acceptans. Det var som att få ta av den där skavande skjortan, eller sluta ha den svarta koftan. Lite i taget, det fick bli lite i taget, och ändå kändes det som snösmältningen. På våren. Det bara händer för livets skull