Just när jag öppnade dörren och gick in i hallen så hörde jag som en versrad inom mej. ” Jag omsluter dej på alla sidor, och jag bär dej i min hand ”. Orden sjöng inom mej igen och igen en stund. Det var som några veckors bördor lyftes bort. Som när man tar av sej en tung ryggsäck och får sätta sej och vila när man är på fjället på vandring. Coronabördor. Oro. Saknad. Allt det som grävt sej in i mej och verkligen skapat en inre stress stillades . ”Jag bär dej i min hand” . Det kändes som Herren tittade på mej och log och sa; ”Hur kunde du glömma att jag finns här hela tiden”? ”Hela tiden”!
Jag satte mej i min blå fåtölj och bara kände Tacksamhet en stund. Vilade.
De ursprungliga raderna finns i Psaltaren 139:5 och som en körsång. Det kom jag ihåg efter en stund. Orden i psalmen är inte exakt lika som de som sjöng inom mej. Men de ord som kom till mej, tror jag var en ännu lite mer personlig hälsning från Herren till mej just idag; – Jag omsluter dej….och jag bär dej…….
Senare på eftermiddan letade jag reda på psalmen och läste alla orden. Alla orden om att Gud vet allt om mej. Utan och innan. Det har Han gjort hela tiden. Och det står att man aldrig kan gömma sej för honom även om man vill. Den platsen finns inte. Den maskeringen finns inte. Ibland går det nästan inte fatta. Att Gud har intresse för mej som enskild individ mitt i corona-vardan en gråmulen dag i februari. Att Han tänkte på att jag är lite trött och sliten och tycker att det är mer uppförs än enkelt just nu. Men så fanns Han bara där och omslöt hela mej med värme och frid och lugn.
”och jag bär dej i min hand” !