För ganska många år sen såg jag en person, mest troligt en man, som hängflög över en vacker by i Alperna. Det väckte mina drömmar. Jag kände att det där vill jag pröva. Sen gick det en hel del år innan jag åkte iväg på en utbildning i hängflygning och lyckades ta certifikat ett. Det lägsta man kan ha, men det är ändå en licens som visade att jag kunde lite och hade påbörjat en resa. Nu blev det aldrig mer än certifikat ett. Men jag har prövat. Vågat och upplevt känslan. Jag vet hur det är att springa iväg över ett mindre stup och glida iväg eller bli bogserad och lyfta. Jag vet också hur man ska göra när man går in för landning. Man måste vara vänd mot vindriktningen, gå ner långsamt, glida, känna i vingen när det närmar sej själva landningen. Momentet. När man som planar ut, drar man lite fart och känner i vingen när lyftkraften tar slut. Då viker man upp vingen mot vinden, precis som fåglarna gör, bromsar in, och så landar man lugnt och fint på fötterna. Mäktig känsla är det.
Varför berättar jag det här? Ja, kanske för att det är just vad jag har gjort just nu. Gått ner för landning. Jag har upplevt att lyftkraften inte riktigt funnits där och att det är tid för en paus. Tid att stanna till så pass att jag kanske kan få svar på en del funderingar. Behöver bearbeta en längre tid inre sorg efter att ha vandrat på en snårig och stenig väg. Livet har gett mej mycket gott även passerat genom passager som varit så närgånget jobbiga Kanske tycker nån jag/vi (min man och jag) är konstiga som säjer upp vår lägenhet och inte vet vart vi ska bo sen. Konstiga som packar in allt i förråd och lever i kappsäck. Eller inte riktigt i kappsäck men i en etta i stan varvat med att jag är hos äldsta dottern ganska mycket.
Jag kan förstå frågor som uppstår hos andra. Spekulationer. Samtidigt kan jag känna en frid över att få en tid för att läka och tänka och söka Guds ledning . På ett sätt känns jag modig och stark. På ett annat står jag där full av obesvarade frågor. Det kan ibland kännas som jag står på ett gungbräde. Mitt i en konflikt-situation. Och den bor inom mej. Men när jag sitter i den grå fåtöljen, inlindad i min röda filt och med hunden sovandes bredvid mej infinner sej lugnet och förvissningen om att det kommer nåt gott framöver. Jag tror att Gud öppnar dörrar eftersom. Han är ju den som tar hand om oss om vi vågar och kan visa förtröstan och söka hans vägledning och närvaro i våra liv.
Jag kan inte förklara den process som lett till att jag /vi står här på en ”rastplats” just nu. Det är så många saker som hänt och som påverkat. Saker i familjen som gett trasighet. Sånt som hände under slutet av mitt arbetsliv när förändringsvindar blåste inom kommunen och verksamheten och personalen blev så utsatta. Men även saker i mitt andliga liv där en längtan efter ”nånting mer” finns. Men, det blir inte alltid som man gjort sej en bild av. Livet är inte alltid enkelt och våra liv kuggar in i så många andras. Påverkas och förändras på ett sätt man inte alltid är förberedd på. Och när vackra bilder reduceras ner till grus startar processer inombords. Den kamp jag känner handlar om att kunna resa sej upp och leva ut ett kristet liv som verkligen visar på respekt för Guds ord. Klara den ibland svåra balansgången som trots allt finns när inte båda parter i en relation är troende. För på nåt sätt blir det en splittring mellan familjeliv och ens kristna liv när man inte som par gör samma resa. Viktiga bitar finns inte där, som t ex ett gemensamt böneliv. Kampen handlar också om att hitta vägar för att kunna ”laga” relationer som fått djupa hack i sej och där tillit varit bristvara en lång tid. Handlar om att jobba på ett bygge som kräver tid, tid, tid och oinskränkt öppenhet.
Jag har letat förklaringar bland skärvor i mitt eget liv och försökt ta tillbaka de bästa bitarna. Det som inte gått ändra på har jag beslutat lägga åt sidan. När jag inte förstått har jag försökt tänka att tillslut kommer en förklaring. Men jag upplever ändå att allt sakta men säkert styrts mot en punkt där jag måste stanna upp och ta en del livsviktiga beslut. Inte bara för min skull, utan för tiden vi lever i nu, för Guds rike, för familjen och den livssanning/kärna som finns inom mej som måste få ta sin rätta plats. Det är ett komplicerat bygge jag står mitt i men inte omöjligt. Några ledord Herren gett tidigare är förlåtelse och överlåtelse. Om man inte kan förlåta är man bunden till skeenden och personer. Man kommer inte vidare. Överlåtelse till Herren är viktig för att hitta vägen framåt. Tankar som finns mitt i allt som rörs inombords handlar också om ett – hur? Var är början av tråden? I bön tror jag. Bön och stillhet inför Gud så jag kan urskilja och höra hans röst.
Nånting jag ofta återkommer till, och som jag nämnt tidigare, och som är en del av det som rörs inom mej nu är ju det här med att hitta rätt plats i Guds stora plan för sin församling.
Guds ord säger att man som kristen är en del i en kropp, i en församlingen. Det innebär nånting mer än att bara vara med om man läser Guds ord. Och säkert många fler än jag, som i den verklighet man står i, bär på en vetskap, eller kanske du vill kalla det inre känsla, om att det finns en uppgift, en kallelse, ett engagemang man borde leva ut men som man av skilda skäl inte gör. Lever man så, styr åt sidan, ja då blir det man bär på istället till en börda. Samtidigt som man aldrig riktigt blir hel som människa. Och ju längre tid det går, ju svårare blir det kan jag tycka. Jag känner ibland att jag skjuter före mej. Försöker ibland göra som Petrus och kliva ut på vattnet, för det tror jag Gud vill vi ska göra, men sen backar jag tillbaka. Egna tvivlen och osäkerhet har spelat in. Andra gånger har det berott på att någon närstående brutit av udden. Men även i församlingen har det hänt att jag upplever att jag ”satts på plats” , medvetet eller omedvetet. Ord sagda i all hast kanske. Ord som blir en plötslig vägspärr. Då kan det kännas svårt att ta nya tag, det blir enklare dra sej undan.
Men det är ju aldrig för sent kliva ut på vattnet igen. Vi säger ofta så, aldrig försent, fast utan att kanske utan att tro på innebörden av det vi säger. Men Gud ångrar inte sina gåvor till oss. Och en ”vilande” kallelse kan blåsas liv i. När jag brottas med tvivelstankar brukar jag läsa i Bibeln om de människor Gud använde och finna tröst. Försöka se dem och deras vardag. Vanliga, försiktiga eller kanske bråkiga, vidlyftiga, bångstyriga människor. En del unga men faktiskt ganska många äldre som fick gå Guds ärenden. Som fick vara en pusselbit i det stora pussel Gud lägger och där han på sätt och vis gjort sej beroende av att nån vill och gör. Många gånger var ganska ”enkla” uppgifter som Gud ville nån skulle göra, avgörande för ett stort skeende. Jag tror inte Gud kräver mer av oss än vi klarar men han har samtidigt lovat kraft. Kraft som jag tror kommer när man tar klivet framåt.
De personer man kan läsa om i Bibeln fick möta både ett och annat och man kan se att det inte alltid var enkelt. Och jag tänker att kanske den största svårigheten var att göra det Gud ville utan att i förväg få veta helheten / vad det man fick i uppdrag att göra skulle leda till. Men, man kan också se den förvandling de var med om i sitt möte med Gud och hur starkt det präglade deras liv sen. Där nånstans ligger min längtan – att bli så uppfylld av Anden, så förvandlad, så nära Gud. De Bibeln berättar om ägde en djup inre övertygelse som bar dem. En pärla i ett skal. De hade mött Herren som är större än allt annat. De hade ödmjukat sej och gått in under Guds vilja. Gjort vägval, ändrat riktning. Man kan även se hur Gud ser till hjärtat. Deras, ditt och mitt. Bibeln säger att människan ser det som är för ögonen men Gud ser till hjärtat. Han ser vad som finns där inne. Det gör mej glad. Det är något att vara tacksam för när jag känner mej otillräcklig och inte bra/lyckad nog. Jag tror Gud tänkt oss i ett sammanhang där han vill vi ska vara. En länk i en kedja. Ett kugghjul i en klocka. En lem/del i en kropp. En av händerna som håller i ett långt bönerep och drar. En liten person som tillsammans med andra skapar ett större sammanhang.
Mitt resonemang kanske verkar oklart. Jag pratar ju som hit och dit. Men nånstans handlar det om hur man hanterar frågan som uppstår i konflikten mellan det man innerst inne vet, mot det man får sej serverat i ett utifrånperspektiv att man borde, kryddat med det pågående livet.
Det handlar om att vara sann mot sin tro och inre övertygelse. Eller låta sej i huvudsak påverkas och styras av olika krav och vindar som blåser utifrån. Eller, kanske som ytterligare ett alternativ, vara en person som sveper koftan om sej och förblir anonym, ställer sej på sidan och slipper undan, att vara ett ”ingenting”. Det handlar om livet och påfrestningar men också om längtan efter nånting mera både andligt och mellanmänskligt. Det handlar om snåriga vägar och röjda plogade vägar. Om att gå i skogen eller få nåden att få nya vingfjädrar så man kan lyfta och få ett vidare perspektiv. Min vilja eller Guds vilja. Helhet eller kompromiss.
Psaltaren 25 är min bön just nu. Läs den och låt den sjunka in.
ethel 2023 26/1
Som ett avslut som jag vill dela;
I går kväll när jag påbörjat texten här ovanför men inte gjort den klar, blev jag så starkt påmind om en djup andlig upplevelse jag hade som alldeles nyfrälst. En händelse jag bara berättat för ett par personer som jag länt stort förtroende för. Det grep tag i mej. Och jag ber i mina böner att den gåva Herren gav mej ska få komma i bruk igen. Jag vill inte ha ”slarvat bort” den. Kanske har jag behövt ett helt långt liv, tillbringa en lång tid i ”öknen” med att vandra runt runt, och en ganska stor portion av svårigheter för att tillslut kunna ödmjuka mej och säja att ” Gud, det får kosta vad det vill, – använd mej som du hade tänkt”. Det är kanske nu först när jag är äldre som jag helt och fullt insett hur stort mitt behov av Gud är. När jag var yngre kände jag mej väldigt välsignad och tog Guds närvaro för given. Jag brukade säja att – ” Om Gud älskar nån, då jag det jag”, så barnsligt lycklig var jag i min tro. Men nu har vikten av dialogen och samtalet, sökandet efter Guds rike och hans rättfärdighet sjunkit in med ett annat allvar. Jag är behovets barn. Jag behöver en öppen kanal. Att livet varit svårt i perioder beror inte på att Gud sänt svårigheter och elände över mej utan jag tänker/vet, att jag gjort felaktiga val och kompromissat istället för att leva som jag borde ha gjort och det kan aldrig bli lyckat. Så nu idag står jag på en landningsplats och vet inte än vart vägen pekar, Men jag väntar och vilar ( så gott jag kan) i mitt ”bråttomland”. Och jag håller fast vid att Herren har sagt ” håll dej i strömmen ska jag visa dej vart jag vill du ska vara” och det är väl löfte nog.