Daggregn

Tankar -medan jag är här!

Häromdan när jag satt i min ensamhet i min bönevrå och tänkte. Mest av allt på alla bönebarn. Då, där jag satt fick jag en bild i huvudet. En bild av ett vacker rött hjärta med en liten brun ”åkerlapp” i. En liten åkerlapp som låg där, kal utan växtlighet. Jorden såg torr ut och orörd. Men hjärtat var varmt och levande runt omkring åkerlappen.

Så kom tankarna att i åkern ligger ett frö. Det gör det. Ett frö! Det har legat där länge. Kanske sått när hjärtats bärare var ung. Men fröet är inte dött utan det väntar. Jag upplever det så eftersom hjärtat runt omkring fröet är levande. Kanske skyddas det av bönerna. Det är inget stenhjärta utan det kan öppnas helt och fullt för Herren när tiden är rätt. För det här himmelska fröet fungerar precis som frön gör i naturen där de kan ligga gömda i jorden långa tider utan att slå rot och växa. Utan att förstöras. Det väntar.
En del frön naturen är beroende av att händer något. Att det kommer en skogsbrand som ger hetta eller att marken där det ligger grävs om, plöjs om. Då händer nåt även med fröet — det börjar gro! Förutsättningar för att en växt ska kunna börja spira fanns där inne i skalet även efter en lång tid av ”ingenting”. Så kan det vara med hjärtats frö, kanske sått i en söndagsskola för åratal sen. Eller medan man ännu hade morgonbön i skolan och lärde sej psalmer utantill. Det kan ha varit i konfirmandundervisningen eller genom nån kristen kamrat. Var eller hur är oväsentligt men nånstans på livsvägen hamnade ett frö, en frökapsel, i hjärtats åkerlapp. Kanske väcks den till liv just nu. Kanhända oro för världsläget och den egna säkerheten kan riva upp jorden så fröet kan gro. Kanske kommer en eld som rör om inombords. Jag vet inte men som svar på bön kommer Gud genom sin Ande att beröra bönebarnen på ett eller annat sätt och en process kommer att sätta igång! Gud har sin tid och han svarar när den kommer. Så för mej känns bilden som ett löfte. Ett nytt liv kan börja spira, en ny planta given av Gud