Dagen idag

Att få gå in i ett Heligt rum. Känna en atmosfär av himlen. Gudsnärvaro en söndagseftermiddag när det snöar lätt ute, hundarna sover och allt är tystnad och stillhet. När jag får vara i ett Heligt rum känner jag en djup frid omkring mej och i hjärtat. Det Heliga rummet här hos mej. I mitt hus. Med ett tänt ljus och några rader ur en psalm från Psaltaren
” Du omsluter mej på alla sidor och håller mej i din hand” Ps 139:5
skapas en plats för mej att närma mej Gud och han mej.

Som många andra försöker jag samla tankarna kring julen som snart är här.  Behovet av att den ska bli fin tränger sej på lite extra. Fin för oss.
Fin för alla utspridda människor som inte kan träffa sin familj som man brukar.  Nu måste vi tänka om, tänka till. Vara kloka. Så, en plan ligger klar och ska genomföras. En plan, nånting att förhålla sej till. Det är så här det får bli. I år är vi utspridda.
Kassar med paket som ska skickas iväg står i vardagsrummet. Stjärnan lyser. I granen glittrar bollarna. En hyacint är på väg att slå ut. En matlista ligger på köksbordet. Men tankarna går till stunden när familjen brukar ramla in. Från olika håll kommer de, med hundar och kattor och paket och matkassar och julglädje. Tanken går till matlagning och trängsel, en snabb kopp kaffe på stående fot och en godisbit bara för att man inte kan låta bli.  Den går till barnen och deras förväntan. Den går till lycka.

Mörkret sänker sej sakta utanför fönstret. I morgon är det en ny dag, steget närmare julen. Kanske bakar jag en chokladkaka att fika av på juldagsmorgonen. Chokladkaka till en chokladälskare, att äta med lite vispad grädde till.  Kanske blir det en tur på byn för att lämna en kasse ”julgott” till en kvinna som jag känner. Men helt säkert blir det en stund av stillhet för att orka omfatta och ”hålla ut” i den situation vi befinner oss. Stillhet i det Heliga rum som finns så nära oss om vi bara låter det skapas.

Dagen idag

Dagarna som går mejslar oss. Jo, jag tror det. Mejslar oss lite i taget. Vissa perioder mer, andra mindre. Ibland märks det inte förrän efter en tid. Nånting inombords har förändrats. Plötsligt upptäcker jag att det jag förut tyckte var svårt eller bara så viktigt har ändrat karaktär. Det har pågått en process som skapat om. En process, som när den är som bäst, får fram en bättre/rikare version av en själv. En lite mer ödmjuk och varsam person. ”Funktionen” förändras, empatin och medkänslan, förståelsen, växer. Det är inte så viktigt att ha rätt. Det är tillåtet att tycka olika. Prestigen blir till en acceptans av andra, på så sätt att man är tillåtande och öppen. Inte dömande. Ordet förlåt kan få en ny nyans och hängas fram på en synlig plats och användas oftare.

Men visst finns det också en process som letar sej igenom skalen i sökandet efter den man innerst inne är? Jag tycker det i alla fall. En process som försöker få en att skala bort det pansar man skaffat sej av de saker som man mött på livsvägen.  Skyddet. Skölden man sätter upp mot det som ev. kan göra ont. Det kan vara hårda ord nån har sagt. Känslan av att ha blivit bortvald i lekarna i skolan. I kompisgänget. Eller varför inte på jobbet när det har varit tillfällen där man skulle göra saker tillsammans.  Det finns många helt vardagliga tillfällen /sammanhang som kan ge människor stora sår. De kan ha varit en vän som med ett leende sagt nåt på skämt men att det träffade så rätt att kroken bara sitter där. Orden, men framför allt skrattet sitter där. Det kan fortfarande eka i bakgrunden efter många många år. En negativ efterhängsen personbeskrivning som blev instämplad.  Orden, minnena kan dimpa ner helt oväntat i minnet. Och direkt är känslan där. Förödmjukelsen. Jag har burit såna där bördor. Ibland har de bara funnits där.  Hängt med. Men andra gånger har de plötsligt skavt och smärtat och stängt till för mej.  Som låst fast. Jag tror att såna där ”profetior” om vem man är som andra ger en de hindrar en verkligen från att utvecklas. Det hämmar. Hämmar länge, om man bara låter det hänga kvar. Det hjälper inte alltid att man vet att det som hände eller sas inte var av ondo. Det hjälper inte att man kan sätta in det i ett perspektiv och balansera. Inte alltid. Det hjälper inte att den där kvinnan från tonåren som gjorde livet till en tuff match i vuxenlivet kommer fram och hälsar och säger att det är roligt att ses. Det sagda kan bli som en maskeradmask man fått att bära med sej och den sätter man upp framför ansiktet i mötet med andra, i klassen, på jobbet, i okända eller viktiga sammanhang……. Den osäkerhet som skapats gör att det kan vara svårt att våga bara vara tillsammans med andra.  Jag menar då att våga vara  avslappnad och visa den person man faktiskt är. Visa den som ”bor där inne”, och som det är för oss alla, har nånting att ge. En kugge i det stora maskineriet. Men dagarna mejslar. Nya människor, nya sammanhang, nya erfarenheter ger andra pusselbitar som blir till insikter. Så småningom. Det är pusselbitar med en ” annan text” än de där gamla jobbiga man fick. De nya bitarna blir som ett slippapper som jämnar ut och gör en förändrad yta.  En lite slätare, en yta som visar lite mer av det som finns där under. Skrapar fram.
En del av de där jobbiga jag burit med mej är så klart sen ungdomen. Nån vuxens kommentar, egentligen så obetydlig, men så mitt i prick punkterande att det går komma ihåg ögonblicket än i dag om jag vill. Ibland beror vidden av skadan även på vem det var som sa eller gjorde. Om det var nån man ville bli älskad och respekterad av eller inte. Nu i dag är det som trasade sönder i ungdomstiden hanterbart ” på ett vuxet förståndsmässigt sätt” och det är förlåtet från hjärtat. Tacksamt nog har mycket gått rensa ut och låta falla.


Alla de här tankarna har kommit i rullning när jag scannat in negativ med bilder från min ungdom. Att se dem och studera innehållet i dem, har på sätt vis gett mej fler nyanser av den tiden. I alla fall ett perspektiv. Jag ser nånting i bilderna framför mej, nånting som jag inte alltid känt inom mej. Och nu handlar det här om mej, bara mej. Men det är en ny bild. En med färg om man ska ha fotoperspektivet.  En bild i färg, inte en svartvit. Och nu får allt det här stanna inom mej. Inte delas, för vem skulle begripa. Kanske skulle jag få ett leende till svar och det skulle bli så fel. Det är bara för mej det är viktigt. Men det här är som att få byta kofta. Ta på en annan. En mjuk och varm.  Med vackra knappar och fickor att ha skatterna i.

Och när jag ändå rör mej i de sagda ordens värld och tankarna fladdrar hamnar jag osökt hos de ogenomtänkta utströdda ord och tankar jag lämnat efter mej till andra under åren. Och en slags själslig kramp drabbar mej.  Jag tror ingen innerst vill skada, väl medvetna om vad det innebär, men av nån anledning gör vi det ändå. Ordens påverkan är kraftfull. Ord som kanske bara var en kommentar utan egentlig mening. Ord som sagts i sammanhang där man bara står och tycker utan att ha hela bilden klar för sej och ha belägg för det man säger. Ord sagda i affekt och ilska. Eller varför inte , de som kanske är de värsta, de klumpiga katastrofala skämten.  Måtte det finnas förlåtelse och salva till alla skador.  Och måtte vi lära oss säja orden som bygger upp och tillför. Plocka fram alla de osagda goda orden vi bär på och av nån konstig anledning allt för sällan använder. Orden om att nån faktiskt betyder mycket för en, eller är saknad, eller gör en glad.

Eliqu i december 2020

Tro

Att be kan kännas ganska svårt och främmande. Om man inte har gjort det så ofta eller sen länge. Det gjorde det för mej på de första bönemötena jag var med på för nu ganska många år sen. Att rikta sej till Gud med egna ord.  Inte Gud som haver utan egna ord. Gud, som jag då inte visste så mycket mer om än vad jag hört i söndagsskolan och på de gudstjänster jag varit på då och då. Då, där i början, kändes ok att låta böneorden komma tyst inombords men att säja ut orden högt blev till en prestation.  Inte på långa vägar bekvämt eller avslappat. Det strandade ibland i känslan att jag inte kunde. Det kändes som allt blev fel och orden snubblade. Jag kunde inte ”fackorden” som jag trodde man behövde använda. Det var lite kämpigt, för behovet och längtan efter att be och säja ut allt det där som fanns inombords kolliderade med prestationsångest tills att jag insåg att det handlade om Gud och mej.  Jag hade kämpat i onödan. Det var vårt samtal det handlade om. Jag kunde bortse från de personer som fanns bredvid mej. Och Gud förstod mina hackande meningar och omständliga formuleringar. Det vet jag, för jag fick svar på många av mina böner. En trygghet är att Bibeln säger att Gud vet allt om oss ( Psaltaren 139). Han vet allt det som finns inom mej, vad jag tänker och vad jag brottas med. Och då tänker jag att han också visste vad jag ville be om, vad jag innerst menade, även om jag inte tyckte att jag fick till det så bra. Gud ser till hjärtat, inte hur vältalig man är och det är jag glad för. Filipperbrevet 4:6  säger att ” Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse”.  Åkallan innebär att man vänder sej till Gud. En uppmaning ”Vänd dej till Gud”! Gud som vill ha en dialog och visar mej/dej att han faktiskt är intresserad.  Jag känner att det är svårt att ha en levande relation utan en dialog. Utan en plats där man kan mötas och tron får näring till att växa.  Bönen är en rikedom. Den är närhet till Gud där man verkligen får ge uttryck för hur det är att vara människa och att leva i samhället i dag. Hur det är, både när dagarna är bra och funkar, hur det är under sorgsna dagar och när det krisar eller man står där med en handfull svåra val..

Bönen hör nära i hop med mitt liv med Gud. Den har blivit en drivkugge. Mer och mer eftersom. Ett nästan hela tiden pågående samtal inombords. Låter det jobbigt och omöjligt att verkställa?  För mej känns det inte så. I det dagliga, under tiden allt görs som ska göras, så går tanken/bönen ofta till Gud. Den kan handla om så många saker men bönen finns där. En öppen kanal. Aldrig upptaget. Ett sätt för mej att lära känna Gud närmare, för han deltar ju i samtalet också, ger mej tankar. Och han vill delta i tystnaden och när jag tar tillfällena till stillhet. När jag bara stannar till vid ett bibelord och låter den Helige Ande visa mej vad som var tanken med det. Vad vill det här ordet lära mej? Hur passar det in vardagslivet? Vad ville Gud jag skulle bli uppmärksam på?  En del av bönerna handlar ju om mina egna behov, så är det. Men det är inte där fokus ligger. De flesta bönerna handlar om annat. Jag tycker bönen får en annan dimension när man börjar be ”utanför sitt eget”. Jag menar när man ber för familjen, vänner och arbetskamrater. När bönen handlar om platsen där man bor, arbets-tillfällen, kommunen, eller vårt land som idag är i gungning pga av som rörs i samhället. Eller när är jag ber för situationen ska förändras för nån eller några som riktigt kört fast osv.

Under den period i mitt liv när jag haltade i min tro och inte levde ett kristet liv på ett särskilt bra sätt, eller egentligen inte alls, så fanns bönen ändå där hela tiden. Jag kunde inte be som jag önskade,orden fanns inte. Det var mer förtvivlan och medvetenhet om läget som fyllde mej. Sorgsenhet över att trots att jag fått så mycket av Gud, så tillät jag mej ändå ”tappa kontrollen” . Jag trodde mej kunna balansera ett mittemellanliv och i det klara att hålla kontakten med Gud intakt. Trodde mej kunna nånting som är omöjligt. Men jag suckade ett ”Tack Jesus”, ett ”Tack, att du ser mej”. Och ett ”jag älskar dej, Jesus ofta ofta. En tunn tunn bönelina fanns där. En livlina som jag aldrig släppte taget om. Och jag tror att Gud sakta sakta drog mej tillbaka till tron, drog mej hem igen, med den linan. Drog mej till sej, till den dag jag kände att jag inte kunde kompromissa längre. Jag stod mitt i vägkorsningen och måste välja. Det var upp till mej.

eliqu i november 2020

Tro

Psaltaren 61 så säger David bland annat: ” Du är min tillflykt, ett högt torn där mina fiender inte kan nå mej”. Han vet att nära Gud finns det en plats där han kan vara trygg och känna hur Gud har omsorg om honom. Ett torn. Han liknar Gud vid ett högt torn. Och visst kan man beskriva trygghet så.
I tornet är man mer onåbar. Kommer lite på avstånd. Man kan kura ihop sej och bli osynlig bakom den sarg som oftast omger tornet. När man är i tornet får man också bättre uppsikt över omgivningen. Man ser helheten. Får en klarare uppfattning om ”det som finns där ute”. Även det där som är ganska långt bort. Man kan se vad som rör sej. Det går se en annalkande fara i god tid. Få en varning och ha tiden att hinna agera. Men man får även hjälp att ta ut den riktning man bör gå i för att komma till vattnet där långt borta. Man kan bedöma om det finns några häftiga hinder längs vägen. Man kan se och bedöma vilken väg som är den bästa. Så, jag har gått och tänkt på det där med torn några dagar.
Bibeln pratar även om andra höjder. Klippan. Berget. Ställen för skydd. Ställen för att möta Gud. Men man kan även läsa om ett träd. Ja, egentligen om många olika träd, men jag tänker på ett speciellt. Ett träd som fick spela roll. Lukasevangeliet 19 . Trädet som Sackeus klättrade upp i för att vara säker på att han skulle få se Jesus. Sackeus var liten till växten och det ställde till problem. Det var en helt vanlig dag, den där dagen han gick iväg. Troligen från jobbet. Gick iväg lite tidigare för att slippa tränga sej genom den nyfikna folkmassa som börjat samlas för man hade hört att Jesus var på väg. En dag, kanske som den här, fanns Jesus där i deras samhälle. Och för Sackeus som ville ta tillfället, gällde det att hitta ett träd som stod nära vägen och sen klättra upp i det och vänta. Han måste upp ur folkmassan för att kunna se. Han ville försäkra sej. Han ville vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Han var nyfiken som så många andra. Han hade nog gått och grunnat på vem Jesus verkligen var för han hade hört hur det pratades om honom. Så Sackeus tog ett beslut. Han ville vara på plats och skapa sej en egen uppfattning. Inte bara nöja sej med att veta att Jesus fanns på byn och skulle passera förbi.
Den som läst om det här i Bibeln vet att Jesus stannade vid Sackeus träd och bjöd honom kliva ner och senare på dan gästade Jesus hans hem. Jesus såg den enskilda människan i den stora folkmassan. Det blev ett möte mellan dem. Säkert både överraskande och kanske innerst även efterlängtat. Nånting hos Sackeus öppnades upp och Sackeus fick lära känna Jesus på ett nytt sätt. Personligen. Det förändrade både den dagen och framtiden för Sackeus.

Är det så att vi behöver ”klättra upp i trädet” ? Slita oss från folkmassan. Gå lite på sidan av allt det där som tar upp tiden i vår vardag. På jobbet. Hemma. I vänkretsen. Få komma lite på avstånd från bruset för att se Jesus tydligare? För att få veta mer om vem Jesus är. Jag tänker att det behovet kan finnas både för den som redan är kristen likväl som för den som inte hunnit dit än eller som tycker att Gud har jag då inget behov av just nu. Borde det inte bo en nyfikenhet inom oss? En nyfikenhet efter att lära känna mer. En nyfikenhet efter att börja lära känna. Upplever du ibland en tomhet som du inte riktigt kan precisera i ord? Det gnager, men du lägger locket på. Så gjorde jag ganska länge innan jag förstod att det var mitt Gudsbehov som drog i mej. Eller jag skulle vilja kalla känslan jag fick för nånting som oroade mej. Jag smet undan gång på gång, men det där fröet som jag bar inombords fortsatte att göra sej påmint. Kanske har du också valt bort det där med tro och Gud nån gång när du ställt inför valet, för livet har ju varit ganska ok ändå. Livet som flyter på. Inga riktigt höga toppar men inga avgrunder heller. Kanhända nån som läser tänker att ” det där pratet har jag hört så många gånger”. Så många. Den där eviga uttjatade frågan som stör. Frågan som vi inte alltid vill ha. Men det här med evigheten är en av våra stora frågor. Den har en helt annan tyngd. Den frågan undviker oss inte, den konfronterar oss.
Den flyter upp då och då eller ofta. Evigheten är inplanterad i oss, därför jag säger att jag bar på ett frö. En frökapsel som skramlade och påminde om sin existens. ”Du har nånting här inom dej!”
Sackeus tampades med sin kortväxthet. Vi tampas också. Jag tampades länge. Skälen att välja att försvinna i folkmassan kan vara många. Men om jag väljer ”trädet”. Sätta mej i trädet. Så är det så att när Jesus kommer längs vägen , om vi nu använder den bilden, så vet han var jag sitter. Om du väljer trädet så vet han vart du sitter. Han kommer att stanna upp. Han kommer att räcka dej handen så att du tryggt kan kliva ner och få träffa/möta honom öga mot öga. Som du. Inte som någon ansiktslös person i en folkmassa. Han vet hur du har fått ”armbåga dej fram” genom en massa frågeställningar innan du tog beslutet att försöka ta dej på sidan av ”folkhopen” för att nå trädet. Han vet att du slitit för att kunna komma dej upp i det. Han vet att du egentligen, trots din nyfikenhet, kanske innerst bara har för avsikt att få kika lite försiktigt medan du samtidigt håller dej gömd bland löven. Det är som ditt säkra kort. Nödutgången. Jesus vet att du, trots att du sökt dej till en plats på lite närmare avstånd till honom, ändå inte är riktigt säker på om du vågar kliva ner till honom och stå jämte honom på vägen.

Eliqu i november 2020

Dagen idag

Har gjort en tidsresa under några dagar.  50-60 år bakåt i tiden. Gått igenom min brors gamla bilder. Eller rättare sagt scannat in negativ  som jag fått låna av min brorsdotter. Jag har länge önskat få låna dem men min bror har sagt nej. ” Nää,” har han sagt,  ”hä ä sä ogrejdigt alltihop sä hä gå int.” Men så ringde hans dotter helt plötsligt en dag och sa att hon kunde skicka dem till mej. Så där en 35 år efter att jag frågat min bror första gången. Plötsligt fick jag en ovärderlig gåva. När min bror dog 2007 så kändes det som att nu stängdes möjligheten att nångång få se dem. Men mitt under en helt vanlig dag, i somras, när solen sken och vi var på Loppis så ringde dottern och erbjöd sej att skicka traven till mej. Så här sitter jag nu med nånstans runt 1000 svartvita bilder där livet rullas upp framför mej på skärmen. Ibland har jag skrattat. Ibland gråtit. Det är svårt att omfatta och ta in bara så där. För där finns barnaåren. Bilder från ”det dagliga livet” då. Bilder på mina syskon som jag aldrig sett tidigare. Eftersom jag är ganska mycket yngre än dem, född allra sist, så det är helt underbart att få se bilder på dem i tonåren och tidig vuxenålder. Kläderna och frisyrerna,välklädda och snygga, när de skulle ut på dans eller hälsa på hos nån. Se bilderna på deras upptåg med kompisarna, värmen. Pappa och mamma mitt i allt slit, och ”släkta” och grannarna. Kossorna i lagårn, elaka Ebba, och ”pärgrävninga”. Några bilder från byn, från flottningen och nåt kalas. Brorsans gamla Austin som han kallade ”lomägget” och hans HD från fyrtiotalet. Vindskyddet pappa satte upp vid skogskanten så jag skulle få elda på ett säkert ställe. Grållen. Bildbevis på att jag brukade bada medan timret ännu var i ån och ån var stor på vårsommaren.  Tavlan med en prinsessa på, utskuren i trä och målad i klara färger.  Det finns många bilder på mej och mina syskonbarn som ganska små och när jag ser dem känner jag att jag har haft en bra barndomstid. Enkel men lycklig.

 I dag är det Allhelgona, en minnesdag. Och behovet just nu är ensamhet, tystnad och en plats för mej själv att låta allt jag sett på skärmen framför mej röras inom mej och landa. En liten släng av vemod och ensamhet kommer över mej för så många av dem jag ser på bilderna är borta. Jag ville de vore här. Här. Kunde de inte få vara här nu. En stund?

Tro

Att läsa Bibeln tycker jag ibland är som när man i skolan (för väldigt länge sen) gjorde en del prov. Prov som skulle rättas genom att man la en skiva med hål på över svaren man kryssat i och så fick man se om man hade gjort rätt. Hade man gjort rätt så syntes krysset, annars inte.  Nu menar jag inte att jag rättar mitt liv efter Bibeln på det sättet utan mer att jag tycker att man kan lägga texterna och berättelserna från Bibeln över den här dagen, över nuet, över den här måndagseftermiddan. Lägga dem över och leta efter paralleller och likheter.  Hur har min dag sett ut. Vad har jag mött? Hur såg Marias dag ut? Vad hände när Elisa mötte änkan som trodde hon skulle måsta lämna sitt hem för att hon inte kunde betala sina skulder? Visst är vi människor ganska lika genom århundradena?  I det vi är med om och hur vi tänker? Kärlek, ilska, dålig självkänsla, godhet, omtänksamhet, avundsjuka, längtan, sorg, oro, tjurighet , egensinne, välvilja, göra eller inte göra…..  Jag kan ganska väl känna igen mej och se likheterna mellan vardagen för dem jag läser om och min. Mellan mina tankar och deras tankar. Min längtan och deras längtan. Davids vånda och ensamhetskänsla och min egen. Davids lycka över att få uppleva Guds närvaro och min egen.  Deras kamp/val när det gällde att göra vad Gud ville och min.  Känna igen balansgången mellan att varje dag försöka följa Jesus så gott man kan och att samtidigt  klara  att handskas med ”världen” som på sitt vis slukar mej med allt sitt mediabrus, ständiga förändringar och nya sätt att tänka i den outtröttlig jakten efter nånting mera. Så mycket luckras upp hela tiden och normer och regler blir förändrade. Ibland känner jag att jag orkar inte hänga med.  Det känns mer angeläget hitta stabilitet.

Nu några dagar har jag läst om Josafat i Krönikeböckerna. Flera kapitel. Kapitel som man kan läsa och begrunda mer än en gång.  Läs gärna i Bibeln och se orden. Andra Krönikeboken kapitel 17 till och med 20. Helt kort handlar det om :

Josafat som blir kung efter sin  far.
Han ville verkligen leva för Gud och skaffade bort avgudar och asherapålar
Gud var med honom och det visar texterna på flera ställen
Josafat var stolt över att han gick Herrens vägar
Men
Han ingick en mindre bra allians med Ahab. Han tillät sin son gifta sej med Ahabs dotter
Gud ogillade detta
Ahab ville Josafat skulle gå ut i krig tillsammans med honom
Josafat sa ja. ”Jag som du och mitt folk som ditt folk” svarade han Ahab
Men Josafat ville rådfråga Gud innan de drog ut i krig
Han ville inte lyssna till Ahabs falska profeter utan till en Herrens profet
Profeten Mika tillkallades. Han sa att det skulle gå illa för dem. Men Ahab,
som inte tyckte om Mika för han profeterade oftast olycka, bestämde att de skulle kriga ändå
Det höll på att gå illa för Josafat. Omringad av fiender ropade han till Herren och blev räddad
Ahab däremot sårades av en slumpmässigt avlossad pil och dog innan
kvällen
När Josafat återkom till Jerusalem blev han ifrågasatt av Jehu
för att han hade gett sej i lag med Ahab som hatade Herren
Josafat lyssnade och han ”förde sitt folk tillbaka till Gud”.
Men snart hotade moabiterna och ammoniterna Josafat med krig
Han vände sej till Herren och bad om hjälp för han visste att ingen annan än Gud hade makten att gripa in och vara med dem och bevara dem i nödens stund. Hela folket fastade och bad.
Inför fiendernas anfall fick Josafat och hans folk en hälsning från Gud att striden inte var deras utan Guds. De skulle bara stiga fram och bli stilla, och så skulle de få se Guds frälsning.
Josafat satte en grupp sångare framför sin här. Sångare som sjöng och lovade Herren
Och Gud grep in, fiendehären utsattes för ett anfall bakifrån som gjorde att
de började angripa varann istället för Josafat och så utplånade de varann
Så gav Gud Josafat och hans folk ro i landet. Lugn på alla sidor
Här kunde det ha slutat
Men Josafat ingick lite senare ytterligare en oövertänkt överenskommelse. Då med Ahasja, en ogudaktig kung.
De skulle bygga skepp som skulle gå till Tarsis
Gud stödde inte heller detta så företaget gick om intet och skeppen sjönk

Om jag lägger den här texten om Josafat över mitt liv hur kan det då se ut? Jag tycker bilden blir hyfsat tydlig. Tro, god vilja och övertygelse,  kontra tillfällen av obalans, obetänksamhet och skadliga/dåliga allianser. Är det inte så det kan se ut? Är det inte så vissa vägsträckor kan bli?  Josafat vände sej i de flesta lägen till Gud. Ibland blev det ändå helt galet. Kanske kom välgång, slentrian eller  impulsivitet in och fick styra. Lite för mycket. Fast Josafat höll sej ändå i grunden till Gud , trots att han vid ett par tillfällen gjorde ganska vidlyftiga avsteg från det han visste var Guds vilja. Den första alliansen som Gud inte ställde sej bakom  gällde ett giftermål. Tillåtelse att  Josafats son skulle få gifta sej med Ahabs dotter. Ganska mänsklig sak.  Ett giftermål är väl nånting fint? Nånting gott.  Nånting bra.  Kan hända Joafat blev bländad av ev fördelar med sonens äktenskap. Såg han en möjlighet att skapa sej mer makt? En säkerhet inför framtiden. En stark allierad. Jag kan bara gissa vad som styrde hans val. Nästa förbund gällde en affärsöverenskommelse.  Josafat och Ahasja skulle bygga skepp tillsammans. I det projektet såg Josafat säkert också fördelar som kan ha lurat omdömet eller tilltalat egot. Överenskommelsen kan ha gett ekonomiska fördelar.  Samarbetet skulle säkert gynna deras maktposition.  Trodde Josafat i båda de här fallen att Gud kunde se på hans förbund med blida ögon för att tanken i grunden var god? Tanken var ”ofarlig” och skulle inte störa Guds planer. Eller kunde det vara så att Josafat ville ha en ”egen liten verksamhet” vid sidan om. En flisa av nånting eget att styra över, han var ju trots allt kung.

I mitt liv kan jag inte ingå några ”stora” förbund som det Josafat gjorde. Men visst kan jag ” göra gemensam sak med”. Kan ha felaktiga förhållningssätt. En för godtycklig acceptans.  Jag kan ge mej in i sånt som påverkar min och andras tillvaro på ett sätt jag inte kunde förutse för jag hade hoppats på nåt annat.  Jag kan också vända på det, tänka att det handlar om att jag låter bli att välja bort. Avstå från det där Gud i Ordet visar att han ogillar/avråder från för han vet att det skadar. Jag kan faktiskt själv välja att öppna upp för påverkan från det som på olika sätt låser fast mej och hindrar min Gudsrelation.  Jag kan tillåta mej befinna mej i sammanhang där jag av olika skäl låter bli att stå för min Gudstro.  Jag ”anpassar mej” istället. Lurad att tro att det är till fördel. Smälta in får gå före tydlighet.  Nu går jag inte och funderar på allt som kan bli fel hela tiden. Eller menar att livet med Gud är mera svårt än välsignat. Men utifrån vad Bibeln säger och det jag läser om Josafat kan jag tänka att det finns skäl att vara observant.  Vaken och medveten. För Livet pågår. Gudsrelationen är färskvara. En planta att vårda och sköta så den får växa sej stark. Ambitionen är att hålla relationen ”aktuell” och levande, men ibland kan jag verkligen känna mej för lite rustad när det plötsligt händer nåt som ruskar om  mej. Då kan det svaja och jag kryper in i skalet och blir högst mänskligt och sårbar och ”glömmer” allt jag har i Herren och löftena och tappar hoppet. För stunden. Ändå tror jag inte att kristiderna är de tider när jag lättast kan vara ”slarvig” med mina handlingar och beslut. Likna Josafat. Mer troligt händer det under perioder när allt går sin gilla gång. Då det flyter på och allt är som bra. När man är avslappnad och tillbakalutad och kanske mera tillgänglig för div ”erbjudanden”/lockelser som man verkligen borde avstå ifrån. Tillfällen när jag inte har riktigt klara ögon.
Om jag då till slut sammanfattar det jag läst om Josafat så tycker jag att det är både trösterikt och samtidigt en varning. Det jag läser visar att det är inte kört. Det kanske kostar men det är inte kört. Och i andra änden läser jag – var vaksam ! Det är lätt att snurra in sej i obekväma lojaliteter som tar mer än de ger. Josafat hade kunnat göra andra val i vissa lägen.

Valen vi gör kan forma oss, lära oss, hindra oss, förbereda oss,
få oss tappa taget , få oss växa djupare in i tron
bli den tunga ryggsäcken vi bär på eller vår styrka
Herren övergav aldrig Josafat.

ethel i okt 2020

Tro

Ske Guds vilja…Så ber vi. Så har Jesus lärt oss att vi ska be. Så enkel bön. Med en enorm innebörd. Om vi bara kan vänta på Gud. Låta Gud vara den som styr. Gud, och inte jag. Jag, som kanske låter den situation jag befinner mej i förvirra mej och så får det mej att agera på ett sätt som bara komplicerar.

Vi ställs hela tiden inför beslut. Små och stora. Beslut som vi kanske tänker är obetydliga. Val som påverkar livet i ena eller andra riktningen och som hänger ihop med hur skeenden kan bli i familjen, på jobbet, eller i kyrkan för att nämna några. Det handlar om tillvaron rätt och slätt, min eller din. Mina beslut är sällan fristående och bara min egen angelägenhet. Ur det perspektivet blir valen egentligen väldigt viktiga. Många av dem i alla fall.

När jag läser i Bibeln tycker jag mej se en röd tråd. Genom alla texterna. Gud har en tydlig ordning. Den gäller och fungerar genom tiden. Han uttalar gång på gång hur han tänkt att allt ska vara och fungera. Ger oss en handlingsplan. Och jag tänker att det där med att fråga Gud, söka i Gudsordet. Läsa och begrunda texterna. Det blir ett ankare eller den ”tyngd inom mej” som hjälper mej att hålla balansen i min tillvaro. I texterna kan jag se hur Gud önskar det ska se ut i vår relation till familjen / medmänniskorna. I Samhällslivet. Och så klart i relationen till honom själv. Han talar dessutom tydligt om vad konsekvenserna av att inte lyssna till honom kan bli. Konsekvenserna av att vi går våra egna vägar och skapar egna regler vilket sällan blir så bra. Nånstans kommer man till en brytpunkt där det visar sej. Men hela tiden står Gud där. Han söker vår uppmärksamhet igen och igen. Han överger oss inte. Och det han säger är att trots vi väljer gå våra egna vägar, fast vi flyr och söker efter ”lycka och mening” överallt utom hos Gud så går allt ställa till rätta och lägga bakom sej. Det går om vi väljer att göra en aktiv handling. Gör vår del i att knyta ihop relationen med Gud igen. ”Ödmjuka er” säger Gud, ”och vänd tillbaka från era onda vägar.” Då finns han där och ser och hör oss. Det onda låter hårt. Synd kanske ännu hårdare. Vi pratar inte gärna om synd i Sverige i dag. Och det är lätt att tänka att jag har inte gjort nåt ont. Men om jag tänker i perspektivet – vad gör jag som kan skada. Skada, såra eller förstöra för människor som jag möter på livsvägen. Skada mej själv och bryta kontakten med Gud. Och hoppsan, plötsligt kommer det helt nära. Kanske inte underligt då att man med åren blivit en aning trasig, en person med ett och annat ärr i själen då. En människa som innerst inne känner att ”jag har inte hamnat rätt i livet”. Som bär på lite tomhet, inte har så stort hopp, som känner rådlöshet och kanske har sömnlösa nätter då och då. Den röda tråden är en vägvisare som vi behöver.

När vi ärligt ber ”ske din vilja” har vi ändå rätt ofta lätt att rodda i de små angelägenheterna själv efter eget huvud och tänka att jag överlåter de lite större mer övergripande åt Gud. Och så får han ta hand krissituationerna förstås där vi står maktlösa. Men för dej /mej som har en tro, eller dej som längtar efter den, så tänker jag att Gud vill vara med i de små sammanhangen, i vardagsbesluten, i det som händer en vanlig måndag på förmiddan strax efter lunch. Han vill ha hand om och vara delaktig i byggandet av helheten. Att hans vilja får ske i alla de olika perspektiven.
Att skymtar av Guds rike och härlighet får nå ut till dej/mej och förhoppningsvis även ut till vår omgivning. Grannen, släkten, vänner, tanten på bussen, den lite ytligt bekanta… Att det kan nå ut genom att vi har omtanke om. Genom att jag ser dej och du ser mej. Genom att vi har tid att lyssna på den som behöver få prata om sina funderingar. Genom att jag/du ger nån en påse bullar eller några liter lingon. Eller kanske genom att berätta om ett bönesvar och inge hopp. I vardagen strös möjligheter ut.”Ske din vilja”. Vår förebild kan vara Jesus själv. Han stod rak, var trygg i vem han var och anpassade sej inte för att smälta in. Så skapade han en bild av trovärdighet. Han ägnade mycket tid åt att be, att lyssna till Gud. Fråga efter vad Gud ville. Och han brydde sej om medmänniskorna, alla. Gjorde inte skillnad. Han hade tid att stanna upp och se kvinnor och män och barn, intresserade sej för deras liv och aktuella behov. Många gånger i ett individperspektiv. Han deltog i samhällslivet på så sätt att han fanns där människorna fanns. Han frågade efter Guds vilja och levde efter den. Så förde han ut en bit av Guds rike till de som tog emot honom. Trodde….

Tro

En helt vanlig dag för ganska många år sen. En dag som var ganska lik alla andra satt jag vid köksbordet i huset där jag bodde då. Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske drack jag en kopp kaffe. Kanske hade vi nyss ätit lunch. Kanske. De två större barnen var i skolan. De två mindre ute och lekte. Men så hände nåt märkligt. För mej i alla fall. Jag fick en text i huvudet. Och inte bara en text utan en melodi också. Det bara flöt fram. Rad efter rad. Jag förstod att det här måste jag skriva ner direkt för jag kommer inte att kunna minnas annars. Jag hämtade snabbt papper och penna från köksbänken och skrev ner texten allt eftersom orden kom strömmande.
Det var en lovsång. En lovsång. Melodin var enkel så det gick lätt att minnas den. Och den passade perfekt till orden. När det här hände hade jag varit en kristen i bara ett par år. Eller frälst, räddad. Jag hade vänt om. Vänt mej rätt i förhållande till Gud. Min tro var så omedelbar, så öppen om jag så säger. Jag hade fått uppleva en djup förändring när jag sa mitt ja till Jesus. Så djup. Men när jag på mötet den där torsdagskvällen på senhösten och bad efter pastorn Gustaf inne i kapellet. Bad bönen med de ord som Gustaf sa före mej. Bad efter, för jag hade inga egna böneord. Visste inte hur jag skulle säja, den gången då kände jag bara förvirring. Tyckte att inget av det jag hade förväntat mej skulle hända hände. Alla andra var glada och jag var bara full av frågor. Men, visst hade nånting hänt för när jag kom ut på kapellbacken, helt ensam i mörkret under stjärnhimlen, då lossnade en kork och hela min varelse fylldes av en sån enorm glädje att det går inte förklara. Det bara bubblade inombords. Glädje, glädje och befrielse. Den natten sov jag inte många timmar för det var helt enkelt omöjligt.

Utan hans kärlek, vad vore jag då
Utan hans närhet, hans frid
Ensam i världen jag då finge stå
Vilsen osäker alltid

Jesus han ger mej en mening med allt
Förklaring på mina problem
Modet att leva när det blir svårt
Hopp om ett evigt hem

Inget är större än tjäna min Gud
Vara i hans viljas lag
Veta han leder, och jämnar min stig
Vänder natt till dag

Jag vågade visa texten och melodin som jag sjungit in på band för Josef som var äldstebroder i församlingen och även den som ansvarade för att spela och för kören. Min käraste broder Josef som var en av dem som med mild hand hjälpte mej på mina stapplande steg där i början. Han skrev ner noter och så fick kören lära sej sången och då och då sjöng vi den på nån gudstjänst. Texten ligger inlagd i min gamla bibel, 1917-års, som jag tillsist bytt ut mot Folkbibeln och Handbok för Livet. En märklig upplevelse mitt i vardagen var det. Ett Gudsmöte vid köksbordet.

Tro

Snart brer den ut sej. Stillheten. Naturen går in för vintervila. Och vi kurar ihop oss i väntan på ljuset som kommer tillbaka nån gång fram mot mars.

Man landar så sakta efter sommaren hoppfulla ljusa dagar och höstens arbete med alla förberedelserna som ska göras innan snön kommer.

Hand i hand med stillheten går tiden. Jag kan ibland tycka att jag har hur mycket av tiden som helst. Tidsmiljonär. Jag rår själv min dag och styr över innehållet. Ändå vet man egentligen ingenting med säkerhet. Inte ens om dagen som kommer i morgon. Den kanske inte är min. Den här dagen kan ju faktiskt vara den sista. Här i jordelivet. Det säger man ibland i samtalen med andra. Men lika snabbt skakar man av sej orden och är tillbaka i planerandet med att fylla många många år med innehåll. Men vi har inga löften att det blir så. Inga garantier. Så det gäller väl att förvalta tiden. Använda den på ett bra sätt. Det där vet vi också. Innerligt väl. Det är välbekant traggel. Saker vi säger och försöker låta kloka. Saker jag säger och faktiskt menar. Men samtidigt blir jag ibland överväldigad av allt brus omkring mej och dras med i den här ”jakten” i tillvaron. Hinna göra. ”Måste ha”. Jag låter uppmärksamheten falla på det där som jag vid närmare eftertanke känner är bara utfyllnad. Halkar ikull, tills jag inser att jag gör en massa onödiga saker faktiskt. Men jag jobbar på saken. Försöker. För även om jag lever ”här och nu” i en vardag tillsammans med nära och kära så finns det evighetsperspektiv. Inte bara världen som jag ser den utanför fönstret. Det finns ett Gudsrike. Det finns ett evangelium. Det finns ett hopp för precis alla. Finns ett ord som kan kännas svårbegripligt, kanske till och med omodernt men som är högst aktuellt- nåd. Det finns ett nytt liv som behöver vårdas. Därför behöver jag vaksamt prioritera. Ha blicken klar.
Så jag söker mej till bönesamlingarna. Läser Gudsordet. Försöker låta orden sjunka in. Försöker få bilden klar hur Gud tänker. Se hans sätt att ”arbeta”. Se hur man kan överföra de mångtusenåriga berättelserna från Bibeln till dagens vardagsliv. Omfatta direktiven, de gudomliga principerna från Gud. Gud som är densamme genom alla tider. Följaktligen är hans lagar/bud/ordningar också desamma. Inse att Gud har sin tid. Han för skeenden framåt utifrån sin tid. Jag ber att den Helige Ande ska lysa in och hjälpa mej förstå. Hjälpa mej hålla fast tryggheten i att de uttalade orden är av evighet. Göra det i alla väder. Under alla omständigheter och skeenden. Hålla fast. Vid det som är viktigt i ett evighetsperspektiv. Vill låta Gud påverka min vardag, förändra dess innehåll.

eliqu 2020 i september

Tro

Så sitter jag då i en grå fåtölj och andas. Jo, just precis det där utslitna uttrycket – andas. Men i dag är det nödvändigt och helt befogat att kalla det just andas. Här, på lite avstånd från den vanliga vardagen finns glimtar av ro. Ute är björkarna gula och de skickar iväg kaskader av löv med den ganska intensiva blåsten. Just nu orkar jag inte tänka. Bara låta allting vara. Sjunka till botten precis som kaffesumpen gör det om man inte rör om hela tiden. Kanske det klarnar om jag väntar tillräckligt länge. Kanske.

Bönerna blir bara suckar. Orden är skickade mot himlen så många gånger att idag finns bara suckar. Antagligen för att jag inte har tid att vänta på svaret från Gud. Hans tid stämmer inte med min tid. Jag har för bråttom. Ser inte hela bilden. Kedjan av sammanhang som ska länkas samman. Guds inkluderande plan. Och där jag sitter inser jag att just den här kampen, denna septemberdags vånda, ligger på det mänskliga planet. Här har jag växlat förbi Gud. Det kanske är där tröttheten ligger och kraftlösheten. Jag ser inte källorna. Hittar inte vattnen. Har ingen stav att slå på klippan så att jag får vatten. Jag har satt mej ner i den grå fåtöljen, mitt på vägen genom tåredalen. Ja, nästan bosatt mej där. Just nu är jag inte på väg igenom dalen. Jag har glömt att gå. Att jag skulle färdas. Glömt att Herren finns i eldstoden och visar vägen på natten och molnstoden om dagen. (2 Mos 13) . Han går före. Herren som visar vägen. Herren som har sett till att det finns källor av friskt vatten längs vägen där jag kan dricka och hämta kraft. Han finns ju där. Faktiskt helt nära, medan jag stirrar mot mot horisonten efter svaren.