Dagen idag

blommor hemmavid

Ända sen barnsben har jag älskat dem. Blommorna hemmavid. Smörblommorna, prästkragarna, rödklövern och den rosa gamla slitna rosenbusken som fick hela takraset över sej varje vinter. Den vackert ljusrosa blommande nyponbusken som fick kämpa för sin överlevnad bredvid den gamla rönnen. Blåklockorna som stolta stod där på sina skira stänglar och nickade i vinden. Kanske borde de få heta blåplingor precis som barnbarnen brukade kalla dem. Alla små mjukt blå violer som gömde sej i gräset vid diket där mamma brukade kyla rabarberkrämen. En och annan svårupptäckt förgätmejej som man kunde hitta ibland i långgräset bakom lagårn. Intensivt ljusblå sträckte de sej upp mot ljuset och ville få ses. Och så naturligtvis den blomma som ligger allra närmast hjärtat, styvmorsviolen. Den finns i lika många färgvariationer som det finns människor. Jo, jag tror det. Den är individuell. Har sin egen karaktär. Den är liten men färgstark, där den får kämpa bland växter som är mycket högre och mer ”platskrävande”. Varje år plockade jag en bukett till tant Elida uppe i byn i hopp om att hon skulle uppskatta det. En bukett som blev som en blå symfoni av vår som går mot sommar.
Jag har alltid plockat blommor. Plockat, plockat, plockat

Jag har koll på dem fortfarande, blommorna. Tittar om de kommit. Tittar om de blommar. Vissa år finns det massor. Andra år verkar det som allt bara vilar och hämtar kraft för att riktigt blomma ut nästa år. Blommor gör mej glad. De lyser upp. Sprider glädje. Drar till sej fjärilar och allehanda skorvar. Skorvar som kan vara både vackra och kusliga. Och humlor, intensivt arbetande humlor. Jag ( och även mina barn ) ger blommorna utrymme. Arvet från ”mormor”. Klipper inte hela gräsmattan utan låter smörblommorna vid dikeskanten blomma lääänge. Ängsblommorna får bre ut sej, leva växa, blomma, fröa sej och leva vidare. De hör till. Fanns där säkert långt långt före mej. Har sin plats där. Det har också kattfötterna. Tänk, jag glömde kattfötterna.
Vackrast är de djupt röda.

Tro

Livsvägen  går ju verkligen över toppar, genom lugnare partier och längs sträckor där det tar ordentligt på krafterna.  Den  går även genom tider då man kan bära ett stort varför. Inte riktigt fatta skeenden och bära många blandade tankar. Kanske inte riktigt orka med. När man är mitt på en slitsam sträcka kan man känna sej ensam och näst intill isolerad från Gud och hans närvaro och stöd. Isolerad på så sätt att man slår en missmodets mur omkring sej, går omedvetet in i sej själv och sitt eget och ägnar tid åt att ”värna om” omöjlighetstanken och ensamhetskänslan. Isolerad för man lyfter inte blicken utan tittar ner på fötterna och den allra närmaste halvmetern av vägen framför. Eller , kanske ännu värre, tittar bakåt och längtar till det som varit. Till det som var bra och gott när man fick vara på höjderna. Och så glömmer man bort det man så väl vet, att det finns så mycket mer i beredskap. Man är bara inte där ännu. En förändring kan en sån gång tyckas vara väldigt avlägsen. Det kan till och med kännas enklare att fortsätta se bakåt. Ibland lockar det faktiskt att rätt och slätt slå sej ner på en sten och ägna sej åt att ”minnas”. Det, kan kännas enklare än att använda kartan och kompassen för att hålla riktningen och komma framåt mot det mål som man satt ut för och så gärna vill nå.
Nu ett tag har Gud påmint om att han kan göra något nytt. Han säger det med ett utropstecken efter! Han säger ” märker ni det inte redan”? Gud kan förändra situationer. Rakt av. Han är inte beroende av några mänskliga villkor. Han kan bort skadliga tankar som binder fast oss i ett förflutet. Det där som kanske blev en aning galet. Det där som man kan känna, att det här blir jag aldrig av med. Saker som kan bli ett hinder i gemenskapen med honom som Är. Gud vill befria oss från den ”Hacke Hackspett” som pickar oss på axeln och försöker förstöra. Han kan ta bort rädslor och lasta av bördor. Han påminner om att det förbund han slutit kommer han inte att bryta om vi är ödmjuka och respekterar hans ord. Gud finns med i snårskogen och i uppförsbackar. I skuggiga partier och utefter den knaggliga stigen. Han försöker säja att snart ska vi få se nya vyer som är oändliga. Det mörka skogspartiet kommer att ta slut. Gud kan ge kraft att klara den tunga stigningen. Ge öron som hör och uppfattar ledning och tilltal. Ögon som hittar till vattnen. Och som upptäcker stigen ut ur det täta björkriset när allt ser ut som ett ogenomträngligt virrvarr.  Gud finns där.

eliqu i augusti 2020

Jesaja 43:19

Tro

Tankar rörs och jag har gått och tänkt på hur man kan se genom hela Bibeln hur Gud valde ut och ville använda den vanliga enkla ”vardagsmänniskan”. Det gällde små och stora uppdrag/uppgifter men allihopa var betydelsefulla i ett skeende, i en tanke Gud hade, i hans planering. Alla dessa vanliga människor, som vi möter i deras vardagliga situationer och som vi faktiskt kan identifiera oss med. Dom fick betyda mycket för att sprida Guds tankar och evangeliet till sin omgivning. Glädjen, upplevelsen och erfarenheten av ett Gudsmöte som gjort livet nytt för dem.
Jag själv känner att ibland törs jag inte, tvekar, eller väntar till det är för sent med att säja det där som jag uppfattar att jag nog borde berätta för ” Lisa” eller ”grannen”. Eller väntar med att skicka ett sms med en hälsning till nån fast jag påminns om att jag borde flera gånger.  Eller bry mej om med en kopp kaffe eller så. Men när jag vågar så känns det som att komma till ”en öppen plats”, en plats förberedd för den där lilla stunden av ”himmel” här och nu.  Kraft har vi fått löfte om av Herren och den klickar in precis när jag behöver den. 

Psaltaren 105:1-4


Dagen idag

Vissa dagar känns jag inte som en av de heliga. De heliga. Det är ett ofattbart ord. Ändå säger Bibeln så om de som tror. Vissa dagar känns jag som ett dammigt, slitet, uppgivet människobarn på väg genom livet.Ett människobarn som är vilset och undrar. Undrar över så många saker. Saker som jag egentligen inte kan påverka men de snurrar runt i huvudet och jag klarar inte att överlåta dem åt Gud. Nej. För ibland har jag behovet av omedelbara svar. Att få riktningen utpekad. Tydligt och övertydligt.  Svar! Jag har inte ork att vänta på Guds tid. Har inte ork att låta Gud, som har koll på allt, hålla i styret och bara följa med, trygg. Vissa dagar är det så.  Inte så många dagar kanske, men de kommer. Då och då och de tär. De tar ifrån mej friden. Sopar bort värmen. Och plötsligt huttrar jag i draget från tvivlen som rullar in över tröskeln. Såna dagar känns jag inte som en av de heliga utan som en högst vanlig sårbar kvinna som tappat fokus. En kvinna som har låtit blicken flytta sej från målet för att istället titta på metrarna just framför fötterna.  En kvinna som kanske har varit slarvig i bönen och med bibelläsandet. Lite för upptagen av nånting annat. Har ryckts med av bara farten och skördar frukten av det. Gnaget av oro får fäste. Synfältet krymper och jag vet inte vart vägen går. Men så uppfattar jag att Jesus manar inom mej, – ”Sätt dej ner med Bibelboken och se vad Gud säger om dej! Han tänker inte som du gör! Han ser inte det du ser!  Han har helheten!”  ”Sitt en stund med Bibelboken”! Hur kunde jag glömma det! Hur kunde jag glömma att bromsa in och lyssna? Öppna Boken? Och där finns de, Orden. Guds tilltal som lyfts upp från textraderna och tar plats inom mej. Orden som läker och påminner. Löften som är bergfasta och går genom tiden. Den utsträckta handen som finns där om jag vill, märk väl vill, vända om. Jag får säga ett förlåt. Förlåt att jag tvivlade. Tvivlade på det jag vet. ”Glömde” det jag känt mej så trygg i. Inte värnade om relationen med Gud utan lät honom komma en bit ner på listan. Medan allt rinner av mej, stilla tårar tar bort stressen, så sänker sej Guds närvaro ner dit jag är. Stunden är helig. Precis som Gud är.  Gud som bor på en hög och helig plats men som också finns hos mej.  För Gud säger, i Jesaja 57:15, ” Jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som är ångerfyllda”. Och lite längre fram i samma kapitel står det att Gud säger ”Jag ska leda och trösta dem och hjälpa dem när de sörjer och bekänner sina synder. Frid ska jag låta komma över dem, både nära och fjärran. Jag ska hela dem alla!” Orden får sjunka in. Jag läser dem högt, högt för mej själv. 

eliqu i juni 2020

Tro

”Herren ska leda dej, han mättar dej i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar.”
Jesaja 58:11

Så många gånger hittar jag tillbaka till Jesaja och den här underbara versen. Den känns som ett löfte till mej. Ett löfte om nånting så stort. En vattenrik trädgård. När jag känns frusen och sliten och långt borta från Gud är den här versen som ett stänk från en frisk källa, ett vatten som tvättar bort negativa tankar och ger mej hopp. Gud vill ge mej det bästa om jag vänder mej mot honom och lyssnar på det han vill säja mej.

På bilden här uppe ser du en balja, kvarglömd vid kanten av åkern. Det är tidig morgon och solen har börjat leta sej upp över björktopparna. På det tunna skira gräsen sitter miljoner daggdroppar, miljoner, miljoner. Och när solstrålarna faller mot dem glänser de som diamanter. Som tusentals små solar, ljuskällor , som för vidare solljuset. I sej själva kan inte daggdropparna lysa, men när solen får träffa dem blir effekten fantastisk. De har fått förutsättningar för att kunna reflektera ljus, de är formade såna.
Och när jag står där och ser alla glänsande droppar så kommer kören ”Villigt kommer Ditt folk, när du samlar din här, liksom daggen kommer ur morgonrodnaden” i mitt huvud och Gud påminner om att jag kan få vara en daggdroppe som reflekterar nånting från himlen i min vardag. Tanken är överväldigande och jag blir stående och bara begrundar. En lysande daggdroppe tillsammans med tusen, kanske miljoner andra kvinnor och män och barn som upptäckt vem Jesus är och lärt känna honom.


Bilder

Vandra i fjällen, bästa semestern. Så underbart. Det är en sån vila för själen. Att bara gå och gå. Stanna för att fylla på med lite fika. Få ta in oändligheten och storheten i naturen. Få lägga sej ner i kråkbärsris och vila. Utmana sej själv och känna att det går! Färgerna, vyerna, litenheten, den oöverskådliga volymen. Andra människor som strös ut längs stigarna som små prickar. De blågröna iskalla vattnen.
Bilder

Min plats på jorden. Moderjorden där mina bara fötter känner stigarna och vemodet blandas med tryggheten av att känna igen. Precis som Sädesärlan, som bygger sitt bo under taknocken på lagårn. Precis som hon, så kommer jag också tillbaka, år efter år, och hittar det jag söker.
Om mej

Hej, och Välkommen till min blogg. Jag heter Ethel Lundström, använder ofta ”eliqu” som signatur när jag skriver och på mina bilder. Är nybliven pensionär, bor i Västerbottens län i ett ganska litet samhälle. Har man och utflugna vuxna barn, hundar och ett gammalt slitet men ganska trevligt hus. Mitt skrivande har hängt med mej under hela livet. I perioder, ibland mycket, ibland nästan ingenting. Bloggen kommer att handla om sånt jag berörs av, reflektioner kring bibeltexter, kanske nån skröna ibland bara så där, nya upptäckter eller varför inte bara rätt och slätt lite poesi. Och så klart, nån bild då och då.

Tro

Jag tänkt rätt mycket på Eva och val man gör. Eva som hade ”allt”.  På sätt vis hade hon faktiskt det, och ändå! ville hon dessutom ha det enda som hon och Adam inte skulle få ta av.  Frukten på Kunskapens träd. Nu säger man ju att hon blev lurad av ormen. Men hon blev ju som inte lurad rakt av. Ormen sådde in tvivel i hennes tankar. Tvivel som jag tror vi ärvt. På gott och ont. I  bibelöversättningen Folkbibeln 2015  är ormens ord till Eva :
-” Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i lustgården”?  Har Gud verkligen sagt! ….Hos Eva satte orden säkert igång en tankeprocess där hon tänkte på hur god Gud är och generös med allt. Hon tänkte kanske på ifall det verkligen skulle spela så stor roll om hon och Adam bara smakade av frukten. Skulle det märkas? Hon tänkte kanske att Gud skulle ha överseende ändå och bara bli lite upprörd. Kanske kändes det också riktigt riktigt lockande att få pröva. Spännande. Eva vägde säkert argument både hit och dit. Men ormen matade på och lyckades ”övertyga” Eva om att det var riskfritt och ingenting som skulle skada varken henne eller Adam.  Tvärtom. Så Eva smakade av frukten på Kunskapens träd och hon gav Adam, som också smakade, med katastrofala konsekvenser som följd.
Och visst kan jag kännas som Eva ibland. Mitt i vardagen i vår värld som brusar av intryck och har ett utbud som är enormt. En utveckling som skapar nya måsten för oss. Måsten att ha och att göra. En uppluckring av normer och mycket blir bara så väldigt flytande. Vad är det som gäller? Är det jag själv som lägger ribban? Kan det vara så? Att det är ok i det samhälle som blir mer och mer normlöst? Jag definierar reglerna? Ramarna är så difusa. Så visst känns jag ibland som Eva. Eva som lockas av det som kan vara/ bli skadligt. Det där som kanske inte är förbjudet som med frukten från Kunskapens träd, men som är olämpligt och oförenligt om man vill leva för Gud. Är det svaghet? Eller ett anpassningsförsök så jag passar in i alla sammanhang?  Är det att jag inte är observant och inser konsekvensen? Kan det vara att jag inte vågar vara rakryggad? Eller är det en effekt av ett antal kompromissanden som gör att det blir lättare och lättare att tänja på samvetet? Eller, i värsta fall, har relationen med Gud svalnat och gått in i viloläge? Den skymtar i bakgrunden. Finns där som en trygghetsflagg?
En brottningskamp är det i alla fall. Jag/vi utsätts för en pågående rad av möten och situationer, tillfällen där man måste val. Stå upp för sin tro, sina värderingar, sin övertygelse. Bra val, tvivelaktiga val. Val som leder framåt. Val man kan leva med och stå för. Val som kanske sargar och ger ärr. Val som skadar fast man inte ville det.  Lite nonchalanta ogenomtänkta val som sen slår tillbaka mot en själv och får som följd att jag/man måste repareras både inåt och utåt. Variationerna är oändliga. Eva stod där ensam med ormen. Ensam beslutsfattare. Hon kunde faktiskt ha ropat på Gud och frågat efter hans hjälp. Men Eva överlade med sej själv och en motståndare som var svår att argumentera mot. Hon ropade inte ens på Adam (medvandrare) för uppbackning.
Jag då, ja, jag vill göra rätta val. Det blir hela tiden mer och mer viktigt. Vill känna att valen är ”grundade”, kan man säja så, och backas upp av en övertygelse.  Jag har märkt, att ju närmare Gud jag är i bibelläsning och bön, ju enklare är det att välja/göra rätt. Det går inte på räls men det blir på ett annat sätt. Tillvaron behöver inte svaja som ett vasstrå, hit och dit hur länge som helst, utan det byggs upp en stadga inombords, en inre kompass som hjälper.  I Gudsordet hittar jag nånting fast att stå på, riktlinjer, vägledning. Jag möter andra personer där som också kämpat på och slitit med tillvaron och hittat vägar. Och det är som att Ordet bottnar långt ner i mellangärdet och bildar en samklang som gör nånting med mej som jag inte riktigt kan sätta ord på. Övertygelse, kanske är ett användbart ord, men det går egentligen ännu så mycket djupare. 
Val som görs spelar roll. För mej och för mitt växande i min tro.  För andra som påverkas av mina val. Spelar roll för det där med trovärdighet och respekt, för vissa val kan påverka oss/andra livslångt. Men visst kan man ibland tänka, precis som Eva säkert tänkte att ” en frukt, en tugga, en smakbit kan väl inte betyda så mycket”,  men oj så fel hon hade. Det är kanske då , när man står där med de ”banala valen” , de där ”små oskyldiga”, de där som ”inte kan spela nån roll”, kanske är det då det är svårast att vara vaken, omfatta situationen och sen välja medvetet/klokt. Kanske då man är som mest lätt att bli lurad av den (läs ormen) som är mot och vill att vi ska misslyckas och hamna i den där misslycksgyttjan som är så destruktiv och som man lätt fastnar i och i värsta fall blir kvar i. Kanske man till och med ger upp. Gör jag aldrig fel nu då, tänker du kanske. Misslyckas? Jo, visst gör jag det, och det ger ingen behaglig känsla. Men i den situationen finns en väg ut och det är ju att vända om/backa göra rätt igen. Jag går ju inte ensam utan Gud går med mej! Jag brukar tänka på Petrus, han gick igenom många prövningar och det gick inte alltid så bra för Petrus kan man tycka. Men han vände om / gjorde rätt och fick ju bli en klippa. Han fick ödmjuka sej, se och lära/förstå. Han gick igenom en process där han formades och växte och blev en annan människa med en djup förankrad tro. Från vasstrå till klippa. Därför jag känner att ”Tack Jesus för att du finns för oss. Dagligen. I litet som stort. Och att du hjälper och stöttar mej/oss att ta några steg i taget framåt i rätt riktning. Att vi formas och kan få bli mer och mer stabila och trygga i våran tro precis som Petrus. Vi behöver inte ta beslut på egen hand. Inte kämpa helt själva, du har lovat vara med oss intill tidens slut, och det är du verkligen.”

eliqu vår 2020