Poesi

I huset med den blå dörren
bor en sällsam frid.
Hit går min längtan

När blicken vandrar över moderjorden
suger själen in kraft
känner vila
i det som sen barndomen är välbekant besjälat

Här är jag barnet
som vandrar i de gamles fotspår
Känner saknad och vemod
Känner stolthet och varm lycka

Tillhörighet viskar omgivningarna
när jag kommer

Eliqu

Tro

Han hör vad just jag säger, alla mina funderingar, glädje, önskningar, rop efter hjälp. Min vilsenhet, alla mina goda intentioner.Tänk att rösten når ända fram. Min röst når till Herren, till hans boning, till hans öra

Han hör alla gånger jag upprepar och upprepar och påminner. Alla gånger jag lägger fram argument och vill bestämma och tycka. Alla mina mutförsök och de löften som jag sen kanske inte klarar av att hålla – ja allt hör han. Han urskiljer och hör det genom allt brus av andra röster. Han vet om mej, precis som han lovat och sagt.

Men hur fungerar jag då? Hör jag vad Herren svarar? Vad han vill säja till mej där jag är mitt i vardagens alla sysslor? I strömmen av information. I floden av krav och allt det där jag borde göra. Lyssnar jag där jag går upptagen och uppkopplad? Kalendern är full och när dagen är slut är orken slut.

Gud kanske vill ge mej en fingervisning, kanske trösta. Kanske överraska, kanske få mej att upptäcka något nytt. Våga ta några fler steg. Kanske peka mot alla löften och mena att – du vet vem jag är och vad jag lovat! Kanske påminna om det allra viktigaste. Men det är lätt att bli störd av allt som omger en. Jag kanske vill och bär på en ärlig längtan men ofta disträ och lyssnar inte på riktigt. Jag måste ordna saker först. Tror jag i allafall.

Precis som Marta – bjuder jag nog in , vill att Gud ska besöka mej, men samtidigt haf jag fullt sjå med så mycket.Lyssnar med ett halvt öra. Och så upplever jag mej ”ensam”, inte sedd, inte lyssnad på. Kanske till och med missförstådd och tänker att jag får så lite av allt det där jag längtar efter. Och varför är det så?

Hör jag den där rösten som oftast lugnt och stilla vill ge mej information? Ge mej trygghet. Eller lyssnar jag efter att jag ska få de svar jag nästan bestämt att jag ska ha? Jag hör illa. Är jag lite för självupptagen för att riktigt lyssna. Eller kostar det för mycket? Är jag verkligen öppen för att ta emot från den som vet var jag är, och vem jag är och vad jag behöver. Från den som vill vara delaktig i våra liv, varje dag. Från Gud som också har gett oss ett uppdrag / har en tanke med mitt/ ditt liv och vill att vi ska vara en fungerande del i Kristi kropp – församlingen.

Har jag gjort det till mitt privilegium att prata på, ropa och kanske begära fast det är så att privilegiet i allra högsta grad är ömsesidigt. Gud vill jag/ vi ska stilla mej /oss och höra. Sen göra… återigen höra…. sen göra. Lyssna , förstå, finnas till förfogande.

Min bön är att verkligen förstå hur viktigt det är att prioritera. Att bli stilla så Gud kan ha dialogen med mej. Öppna mej för det han vill ha sagt oavsett vad det gäller. Att våga gå in i det ”allvar” och samtidigt den ”helhet” det innebär att vara där Gud vill att jag/vi ska vara. Att växa i insikten om Herrens omsorg och närhet och mer och mer förstå. Att verkligen förstå att jag – den lilla människan – min röst når till Guds öra men det stannar inte där utan vi får ha en kommunikation, ett pågående samtal, ett resonemang, ett lärande och växande

Eliqu i april 2017

Dagen idag

Nyanserna var ton i ton. En fläkt av samma inre liv och tankesätt. En annan person men det kunde ha varit hon! En annan person som var så nära hennes eget jag, den hon var, när hon inte spelade roller. De där rollerna – som hon fått eller tagit.

En helt vanlig dag, mitt i morgonbestyren, med George Michael sjungandes Careless Whisper i bakgrunden, eller om det var vid kaffepausen lite senare, så kom tanken och igenkännandet singlande ner som guldstoff. Och landade! I medvetandet.. Svepte inte bara förbi! Det var som att ta emot en skatt! Svepte in som en ljum vind och inneslöt hennes i en slags trygghet.

Nån som var som hon – hon som var som nån

Plötsligt dök människan bara upp. Levde, rördes, passerade omgivningarna och gränslanden till hennes vardag. I en sliten jeansskjorta, urblekta jeans och oftast med bara fötter. Fri att vara social eller gå sin väg i tystnad och ensamhet. Upptagen i tanken och med passionen nedstoppad i fickan som ständig följeslagare. Passionen för livet. En frihet som hon kände att hon också ägde när hon vågade. ”Baravara-friheten” som hon ibland hängde runt axlarna som en vacker sjal, och så gick hon ut i nuet, i dagen, och älskade livet. En stund.

Nu hade hon fått stanna upp. Reflektera. Blivit påmind om att man inte kunde stänga in den som bor innerst, djupast bakom sköldar – för då skulle livet dö. Eller i alla fall skrumpna och torka ut, blekna. Hon insåg att hon nog handskats ovarsamt med sej själv. Mycket hade bara matat på. Blivit en vana. Mycket hade bara fått bero. Skjutits åt sidan, när det här blir klart så…Pelargonen med många vissna blad, skrangliga stjälkar och rötter som febrilt letade efter näring och vatten.

Nånstans handlade det om en tufsig självkänsla som snabbt hackade på axeln och sa ” hör du du”. Hon som många andra, hade de där gamla såren som hur det än var värkte ibland. Trista bemötanden och lösryckta ord som hakat sej fast. Adderats och skapat en snedbild som skuggade och skymde. En spegelbild som hon aldrig skrapat av ordentligt för att kunna se hur det faktiskt förhöll sej.

Men så korsades vägen av den som bara genom sitt väsen hade överlämnat bekräftelse till henne i present. En som hade andats lite ånga över den suddiga spegelbilden.

Den ljumma vinden svepte kring henne oftare numera. Mejslade och slipade. Nån som var som hon – acceptans. Det var som att få ta av den där skavande skjortan, eller sluta ha den svarta koftan. Lite i taget, det fick bli lite i taget, och ändå kändes det som snösmältningen. På våren. Det bara händer för livets skull

Bilder

Tåget mot Italien…. för att äta pizza! Resten av tiden var vi i Cannes. Mitt drömmål i Italien är Florens. Och kanske Sienna. Bergen, de slingrande vägarna och småbyarna. Vem vet, kanske jag far dit nån gång. För att vandra på den där kupolen på den väldiga katedralen och sen se Michelangelos staty av David

Poesi

Saker att göra
Strödda ord att besvara
Trådar att tvinna ut/ihop

Målet är svagt synligt ändå
Tydligt    men    omgärdat
Vägen kantad av beslut
Ställningstaganden

Passionen tillåts stillsamt växa      
– i sitt bräckliga kärl
Kraften mogna, bilda blomma

Vem är jag? Vandraren?
Hjärtat vet, äger kartan
Häng av den svarta koftan
Känn vinden mot ansiktet eller ibland regnen
Stigen finns……… i gräset, i den stora skogen, nere längs stränderna
Vindlande   –   svårtillgänglig    –     bedövande vacker

I den Gamla finns den Unga……………….

Ethel Lq 20190130