Så många dagar har gått när skrivandet har legat nere. Så många dagar när livet varit enahanda och egentligen lite enformigt. Så många dagar av tankar som ”ja, men just nu är det så här” och ”snart kanske det här är över”. Det har varit lite som att sitta vid färjeläget och vänta på att sjön ska lugna ner sej och göra det möjligt för färjan att ta en vidare. Lite stopp. Lite ”vad är det som händer egentligen” ? Nya sätt att hantera vardagslivet rent praktiskt utifrån restriktioner. Många uttalanden av myndigheter att förhålla sej till. Små, men livsviktiga beslut att ta nästan dagligen. Nya rutiner, onaturliga rädslor, frågor utan svar eller egentligen med för många svar. Ett inbromsande av farten i livshjulet för en själv och massor av människor i hela världen. Undrar vad de bestående spåren blir? Hur de här åren färgar av sej på tider som kommer. Vem har man tappat bort och vem är kvar? Vad händer med kramarna och innerligheten människor emellan? Skapas ett nytt – ”vad som är normalt”? Ingen vet, ännu.