Psaltaren 61 så säger David bland annat: ” Du är min tillflykt, ett högt torn där mina fiender inte kan nå mej”. Han vet att nära Gud finns det en plats där han kan vara trygg och känna hur Gud har omsorg om honom. Ett torn. Han liknar Gud vid ett högt torn. Och visst kan man beskriva trygghet så.
I tornet är man mer onåbar. Kommer lite på avstånd. Man kan kura ihop sej och bli osynlig bakom den sarg som oftast omger tornet. När man är i tornet får man också bättre uppsikt över omgivningen. Man ser helheten. Får en klarare uppfattning om ”det som finns där ute”. Även det där som är ganska långt bort. Man kan se vad som rör sej. Det går se en annalkande fara i god tid. Få en varning och ha tiden att hinna agera. Men man får även hjälp att ta ut den riktning man bör gå i för att komma till vattnet där långt borta. Man kan bedöma om det finns några häftiga hinder längs vägen. Man kan se och bedöma vilken väg som är den bästa. Så, jag har gått och tänkt på det där med torn några dagar.
Bibeln pratar även om andra höjder. Klippan. Berget. Ställen för skydd. Ställen för att möta Gud. Men man kan även läsa om ett träd. Ja, egentligen om många olika träd, men jag tänker på ett speciellt. Ett träd som fick spela roll. Lukasevangeliet 19 . Trädet som Sackeus klättrade upp i för att vara säker på att han skulle få se Jesus. Sackeus var liten till växten och det ställde till problem. Det var en helt vanlig dag, den där dagen han gick iväg. Troligen från jobbet. Gick iväg lite tidigare för att slippa tränga sej genom den nyfikna folkmassa som börjat samlas för man hade hört att Jesus var på väg. En dag, kanske som den här, fanns Jesus där i deras samhälle. Och för Sackeus som ville ta tillfället, gällde det att hitta ett träd som stod nära vägen och sen klättra upp i det och vänta. Han måste upp ur folkmassan för att kunna se. Han ville försäkra sej. Han ville vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Han var nyfiken som så många andra. Han hade nog gått och grunnat på vem Jesus verkligen var för han hade hört hur det pratades om honom. Så Sackeus tog ett beslut. Han ville vara på plats och skapa sej en egen uppfattning. Inte bara nöja sej med att veta att Jesus fanns på byn och skulle passera förbi.
Den som läst om det här i Bibeln vet att Jesus stannade vid Sackeus träd och bjöd honom kliva ner och senare på dan gästade Jesus hans hem. Jesus såg den enskilda människan i den stora folkmassan. Det blev ett möte mellan dem. Säkert både överraskande och kanske innerst även efterlängtat. Nånting hos Sackeus öppnades upp och Sackeus fick lära känna Jesus på ett nytt sätt. Personligen. Det förändrade både den dagen och framtiden för Sackeus.
Är det så att vi behöver ”klättra upp i trädet” ? Slita oss från folkmassan. Gå lite på sidan av allt det där som tar upp tiden i vår vardag. På jobbet. Hemma. I vänkretsen. Få komma lite på avstånd från bruset för att se Jesus tydligare? För att få veta mer om vem Jesus är. Jag tänker att det behovet kan finnas både för den som redan är kristen likväl som för den som inte hunnit dit än eller som tycker att Gud har jag då inget behov av just nu. Borde det inte bo en nyfikenhet inom oss? En nyfikenhet efter att lära känna mer. En nyfikenhet efter att börja lära känna. Upplever du ibland en tomhet som du inte riktigt kan precisera i ord? Det gnager, men du lägger locket på. Så gjorde jag ganska länge innan jag förstod att det var mitt Gudsbehov som drog i mej. Eller jag skulle vilja kalla känslan jag fick för nånting som oroade mej. Jag smet undan gång på gång, men det där fröet som jag bar inombords fortsatte att göra sej påmint. Kanske har du också valt bort det där med tro och Gud nån gång när du ställt inför valet, för livet har ju varit ganska ok ändå. Livet som flyter på. Inga riktigt höga toppar men inga avgrunder heller. Kanhända nån som läser tänker att ” det där pratet har jag hört så många gånger”. Så många. Den där eviga uttjatade frågan som stör. Frågan som vi inte alltid vill ha. Men det här med evigheten är en av våra stora frågor. Den har en helt annan tyngd. Den frågan undviker oss inte, den konfronterar oss.
Den flyter upp då och då eller ofta. Evigheten är inplanterad i oss, därför jag säger att jag bar på ett frö. En frökapsel som skramlade och påminde om sin existens. ”Du har nånting här inom dej!”
Sackeus tampades med sin kortväxthet. Vi tampas också. Jag tampades länge. Skälen att välja att försvinna i folkmassan kan vara många. Men om jag väljer ”trädet”. Sätta mej i trädet. Så är det så att när Jesus kommer längs vägen , om vi nu använder den bilden, så vet han var jag sitter. Om du väljer trädet så vet han vart du sitter. Han kommer att stanna upp. Han kommer att räcka dej handen så att du tryggt kan kliva ner och få träffa/möta honom öga mot öga. Som du. Inte som någon ansiktslös person i en folkmassa. Han vet hur du har fått ”armbåga dej fram” genom en massa frågeställningar innan du tog beslutet att försöka ta dej på sidan av ”folkhopen” för att nå trädet. Han vet att du slitit för att kunna komma dej upp i det. Han vet att du egentligen, trots din nyfikenhet, kanske innerst bara har för avsikt att få kika lite försiktigt medan du samtidigt håller dej gömd bland löven. Det är som ditt säkra kort. Nödutgången. Jesus vet att du, trots att du sökt dej till en plats på lite närmare avstånd till honom, ändå inte är riktigt säker på om du vågar kliva ner till honom och stå jämte honom på vägen.
Eliqu i november 2020