Funderingar utan absoluta svar… Det kan ta tid att sortera tankarna som kommer och känna att de landar, lägger sej till rätta och kanske blir användbara i varjedagslivet…..
Jag har tänkt på det här med kyrka ganska länge. Kyrka, inte bara som byggnad där vi samlas , lyssnar på predikan och får känna att vi hör ihop med andra kristna. Utan kyrka som att den följer med varje person som har en tro ut i vars och ens varjedagsliv. Att jag genom det jag gör och är och säger kan ge nånting från Gud vidare till olika sammanhang och arenor. I all enkelhet. Att det får fungera så, att genom de kvinnor och män och unga som upplevt Gud i sina liv blir Gudsnärvaron utspridd överallt. Gud kanske blir lite möjligare att nå när det finns små ljus överallt som visar att det finns en alternativ väg.
Det finns ett ord i Amos 8:11-12
Den dag ska verkligen komma”, säger Herren, ”när jag ska sända hungersnöd över landet, inte en hunger efter bröd och vatten, utan en längtan efter att få höra mitt ord. 12 Man ska vandra omkring från norr till söder och från öster till väster sökande efter Herrens ord utan att finna det.
Det här bibelordet har jag kommit tillbaka till då och då nu ett tag. I min Folkbibel 2015 använder man ordet hunger, ” jag ska sända en hunger”.
En hunger. Och det kan låta positivt, för det pekar mot att det ska finnas en längtan. Som kristen är det självklart nånting jag ber ska hända. Ber att kvinnor och män och unga, familjen och vänner, grannar och människor i byn, ska börja längta efter att höra Guds ord. Att de ska fundera på det där med evigheten. Reflektera över sin egen relation med Gud. Fundera med ett evighetsperspektiv. Kanske bestämma nånting, inte låta allt hänga löst. Nån eller flera gånger i livet ställs man inför stora livsfrågor. Tro är en sån fråga. Men när det kommer till ett är beslut översköljs man av många känslor , både av övertygelse och tvivel. Det handlar om att ta ett steg i total ovisshet. På ett sätt är det lite så. Bilder av det precisa tillfället, ögonblick, stunden, övergången fladdrar runt i huvudet. Känslan av att ” jag ingenting vet”. Och så byggs det upp höga hinder. Helt mänskligt att känna. Ganska vanligt att ha en broms mot det som man inte prövat. De allra flesta har nån gång gått på ett möte. Hört nån berätta om sin egen Gudsupplevelse. Har diskuterat livsfrågor då och då. Men det går inte riktigt veta vad som kommer att hända. Det där som händer inom en människa som med ett ärligt hjärta säger till Jesus ” här är jag, nu överlämnar jag mitt liv i dina händer”. Det ögonblicket är högst personligt. Jag är jag. Du är du. Finns ingen mall. Det är ett ”lita på-val”. Klivet. Ja-et. Bytet av framtid.
Men för att gå tillbaka till Amos 8:12 igen, så läste jag verserna i en annan översättning också, Handbok för Livet. Det är den texten jag kopierat in. Där står det inte ”hunger” utan ”hungersnöd”. Gud ska sända en hungersnöd, en längtan. Först tänkte jag inte så ingående på det. Men sen slog det mej att hungersnöd borde innebära att det finns en brist. Vill texten verkligen säja att det ska bli så att det kommer att vara en brist på Guds ord! Hur kan det vara brist? Det känns nästan omöjligt. Vårt land har mängder av kyrkor, församlingar, många troende. Hur kan det vara brist? Varje kristen har ju som uppgift, säger Bibeln, att ge vidare det man fått av Gud. Tron ska färga av sej i det man är och gör och säger. Man pratar visserligen om att Sverige som land är så sekulariserat men ändå! Det borde människor med en gudstro i varje liten by!
Eller kan det vara så att det att det blir en hungersnöd eftersom människor söker sej till olika andra ”andliga sammanhang” som inte är från Gud? Och att man blir inte ”mätt ” av det man hittar där utan söker vidare och vidare. Det man hittat hittills har inte tillfört det man innerst ville sökte efter.
Hungern finns kvar. Och att man hittar så mycket annan än det man söker beror det på ”informationsbrist”? Alltså att budskapet från Gud inte hörs och syns i ute i samhällslivet idag? Inte skiljer ut sej så det märks?
En annan tanke som kommer när jag reflekterar över hungersnöd;
kan kyrkans / kristnas sätt att berätta om Gud vara så specialiserat med sitt delsvis ” kristna fackspråk” att den som ovan höra det språket inte kan ta till sej det? Lite så kände jag i alla fall när jag började vara med i pingst. Jag förstod inte alla nya orden vars innebörd var så självklar för de som varit med länge. För att nå fram till varann, människa till människa, oavsett vad det gäller, så funkar det allra bäst när man möts ”i jämnhöjd” med varann. Talar samma språk, når fram till varann med ord som båda parter förstår.
Här i världen skapas hungersnöd av att förhållanden förändras. Det kan komma en svår torka. Det kan komma en ovanlig kyla som gör att det blir missväxt. Det kan komma skadeinsekter, oerhörda mängder gräshoppor, som förstör stora skördar osv. Och då tänker jag; – kan orsaken till att man inte hittar Gud skapas på samma sätt. Att den här hungersnöden som talas om i texten kommer av att det har skett en förändring i ”kyrkans” sätt att leva och finnas ute i samhället. Det behöver inte vara så överallt , absolut inte. Men den smyger på oss. Anpassningen i hopp om att nå ut på ett bättre sätt. Det kristna budskapet har fått tunnas ut och anpassas till vårt 20-hundratal. Det har nog många gånger gjorts med enbart goda avsikter men med ett inte självklart lyckat resultat. Vi anpassar det som står i bibeltexterna efter oss själva och samhällsförändringar och strömningar i tiden istället för att vi tar till oss det vi läser och lever efter det. Det har gjort att klangen har blivit annorlunda, den ursprungliga skärpan och tydligheten har fått stryka på foten lite. Bibeln säjer att Gud förändras inte över tid och samma är det med Ordet. Det går lita på för det står fast. Det kommer att finnas för all tid. Det ska inte ändras, innebörden ska inte ändras. Fast jag kan tycka att en nyare översättning av Bibeln är bra, men bara så länge den noga följer grundtexten och inte tar bort eller byter ut. En del av attraktionen med Guds levande Ord är väl att där kan man som andligt hungrig och i en sökprocess hitta själva kärnan, livet, det som med dagens språk är hållbart och av evighet.
Sen på lite mer individplan kommer naturligtvis frågan, min fråga till mej själv; – är det så jag som kristen som bär på Guds rike inom mej inte sprider nånting vidare, eller alldeles för lite, fast jag bär det med mej? Har jag murat in det och sparat det åt bara mej? Uppstår det en brist i min närmiljö för att jag är för tyst? Eller för att jag inte alltid vågar stå rakryggad för min tro? Hur som helst, i texten är det ju uppenbart att människor söker och längtar efter att höra Guds ord men man hittar inte det man söker trots att man verkligen försöker. Det står ju faktiskt att de letade överallt. Och hittade ingenting. Men jag hoppas, att det även i det här sammanhanget fungerar som det gör i våran värld, i Malå, Sorsele och Norsjö. Att om det blir kris och hungersnöd och andra lider brist så mobiliseras det och människor ger och gör vad man kan för att hjälpa så att situationen för de drabbade förändras. Måtte det fungera så även när det gäller kristenheten och Guds rike. Först måste jag kanske fatta att det finns människor som söker. Ser jag dem? Tar jag mej tid och läser av och förstår rörelsen i tiden och uppfattar behoven. Inser att jag som kristen, på individnivå, kan bidra till en förändring tillsammans med andra som inser samma sak. Vaknar jag upp och verkligen omfamnar uppmaningen att dra mitt strå still stacken. För det borde väl inte få vara så att det får finnas en hungersnöd efter Guds ord som vi inte bemöter genom att, med Guds vägledning, i varjedagslivet försöka ge vidare av allt det goda vi fått. I handling, med våra ord, med värme, omtanke och generositet men även med sanning och trovärdighet.
Jag vet inte hur du känner kring bibeltexten från Amos. Men det är en text att be och fundera kring tycker jag. Sen så här till slut måste jag erkänna att jag är inte världsbäst på att vara förmedlare av Guds rike utåt trots att jag ofta både tänker på och pratar om hur viktigt det är. Men jag vill försöka mer och mer. Vill försöka. Lite mer eftersom. Inte vara osynlig. Försöka för jag tror att det gör skillnad. Försöka för det står i Guds ord att det är en av de uppgifter en kristen har att göra. Du och jag och du och du och du och……… kan vara med och förändra samhället om Guds rike får finnas överallt. Om jag får använda en klyscha, så är det faktiskt så att det bidrar till en bättre värld här och nu. Tänker också att det handlar om hopp i slutändan. Att peka på att det finns hopp. Ett alternativ som är hållbart ända in i evigheten. Ingen som söker och letar borde behöva göra det förgäves.
Ethel i februari 2021