I dag på morgonen läste jag Psaltaren 27. Läste så sakta att orden hann sjunka in. Rätt ofta använder jag psalmerna som en bön. Gör dem till en bön. Byter ut en del ord så att sammanhanget blir mitt eget. Min vardag, min familjs vardag. Den här dagens psalm handlar om trygghet men är samtidigt en bön om hjälp och en bön som förmedlar längtan. Den speglar mitt varjedagsbehov av Gudsnärvaro och en är beskrivning av den vila som man kan få del av som ett Guds barn.
Det enda jag ber Herren om, det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel hela mitt liv, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel”.
Ibland kan några få enstaka ord i texten täcka in hela situation. Beskriva det jag känner just nu. Idag är det orden ” han gömmer mej i sitt tält, för mej upp på en klippa”. Och sen lite längre fram står det ” Visa mej din väg , Herre, led mej på en rak stig”. Jag riktigt känner hur jag just sitter mitt i lugnet i Guds tält. Störningsfritt område. Och där, i det Heliga rummet, får jag be Honom om att ta hand om den här dagen. Be att Gud genom Den helige Ande är med mej genom dagen och visar mej vad den är menad att bli. Gud vill ha hand om dagarnas timmar likväl som den stora helheten av vår tid. Han vill inte bara göra nedslag då och då. Vill inte bli insatt i ett fack. Bara utplockad vid behov eller på söndan. Jesus säger ju att han ska vara med oss alla dagar. Det måste innebära så mycket mer.
Jag vill att Gud ska vara med mej precis som han följde Israels folk genom öknen. Nu menar jag inte inte att jag är på ökenvandring just nu, på det sätt Israels folk var. Nej. Men ändå är det så att vi på vandring. En resa genom tillvaron / tiden / jordelivet. På vandring. I packningen finns ett löfte om närvaro tillsammans med ett uppdrag. Och precis som Gud följde med Israels folk på deras långa långa vandring och visade dem vägen behöver jag Honom här och nu. Han fanns där. Sörjde för att de hade vad de behövde och ledde dem som ett skyddande moln på dagen. Gick före, skyddade från hettan. Och han fanns med som en eldstod om natten och visade väg genom mörkret. Han finns här, den här måndagsmorgonen i Stilla veckan. För mej. Är, när jag sätter mej ner i hans tält och ber Honom ” Visa mej din väg”. Ofta har jag lite för bråttom. Vill se saker hända nu. Verkligen i meningen nu. Men så är det det är där med vilan. Vila och överlåtelsen. Som jag måste öva på. Inte göra som jag ofta gör – överlåter mina böneämnen och min klagan. Mina sorger, önskningar och all längtan. Mitt impulsiva hopp och alla förslagen på lösningar till Gud, för sen ta tillbaka det, bara för att på nytt överlåta allt igen. Jag gör så just för att jag vill så mycket. Vill nu! Vill verkligen göra Gud medveten. Precis som om jag inte trodde att Han lyssnat första gången. Precis som jag tänker att jag har bästa lösningen och borde få bestämma. I Psaltaren 46:11 står det ” Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Jag fick det bibelordet av en god vän bara helt nyligen. Bli stilla. Inse att Gud har en fullkomlig och god tanke för mej och dej och alla, efter hans tidtabell, efter hans planering. Det är nog därför behöver jag tid i tältet. Få tiden att vara stilla. Stilla mej inför att även om jag är ett Guds barn, är älskad och lovad så mycket mer än jag kan förstå och omfatta, så är det Gud som har allt i sin hand. Han har kontrollen. Jag behöver tid för att det som Gud säger, alla löften och goda ord han ger oss, ska få bli så förankrade i mej att jag inte behöver brottas med dem. Att de ska införlivas i mej som en erfarenhet. Inte bara vara kunskap.
Det jag har lagt i Guds hand det tar han hand om. Jag behöver bara Tacka och Lita på, om än ibland med uthållighet. Guds tidtabell sa nån. Hans tidtabell, inte min. Gud som ser sammanhangen och helheten där allt ska processas och föras mot ett mål. Överlåtelse är svårt. Det är också en process. Överlåta den fria vilja jag fått av Gud tillbaka till Honom så att jag är i samklang med hans tankar och planer.
