Vissa dagar känns jag inte som en av de heliga. De heliga. Det är ett ofattbart ord. Ändå säger Bibeln så om de som tror. Vissa dagar känns jag som ett dammigt, slitet, uppgivet människobarn på väg genom livet.Ett människobarn som är vilset och undrar. Undrar över så många saker. Saker som jag egentligen inte kan påverka men de snurrar runt i huvudet och jag klarar inte att överlåta dem åt Gud. Nej. För ibland har jag behovet av omedelbara svar. Att få riktningen utpekad. Tydligt och övertydligt. Svar! Jag har inte ork att vänta på Guds tid. Har inte ork att låta Gud, som har koll på allt, hålla i styret och bara följa med, trygg. Vissa dagar är det så. Inte så många dagar kanske, men de kommer. Då och då och de tär. De tar ifrån mej friden. Sopar bort värmen. Och plötsligt huttrar jag i draget från tvivlen som rullar in över tröskeln. Såna dagar känns jag inte som en av de heliga utan som en högst vanlig sårbar kvinna som tappat fokus. En kvinna som har låtit blicken flytta sej från målet för att istället titta på metrarna just framför fötterna. En kvinna som kanske har varit slarvig i bönen och med bibelläsandet. Lite för upptagen av nånting annat. Har ryckts med av bara farten och skördar frukten av det. Gnaget av oro får fäste. Synfältet krymper och jag vet inte vart vägen går. Men så uppfattar jag att Jesus manar inom mej, – ”Sätt dej ner med Bibelboken och se vad Gud säger om dej! Han tänker inte som du gör! Han ser inte det du ser! Han har helheten!” ”Sitt en stund med Bibelboken”! Hur kunde jag glömma det! Hur kunde jag glömma att bromsa in och lyssna? Öppna Boken? Och där finns de, Orden. Guds tilltal som lyfts upp från textraderna och tar plats inom mej. Orden som läker och påminner. Löften som är bergfasta och går genom tiden. Den utsträckta handen som finns där om jag vill, märk väl vill, vända om. Jag får säga ett förlåt. Förlåt att jag tvivlade. Tvivlade på det jag vet. ”Glömde” det jag känt mej så trygg i. Inte värnade om relationen med Gud utan lät honom komma en bit ner på listan. Medan allt rinner av mej, stilla tårar tar bort stressen, så sänker sej Guds närvaro ner dit jag är. Stunden är helig. Precis som Gud är. Gud som bor på en hög och helig plats men som också finns hos mej. För Gud säger, i Jesaja 57:15, ” Jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som är ångerfyllda”. Och lite längre fram i samma kapitel står det att Gud säger ”Jag ska leda och trösta dem och hjälpa dem när de sörjer och bekänner sina synder. Frid ska jag låta komma över dem, både nära och fjärran. Jag ska hela dem alla!” Orden får sjunka in. Jag läser dem högt, högt för mej själv.
eliqu i juni 2020