Dagen idag

Dagarna som går mejslar oss. Jo, jag tror det. Mejslar oss lite i taget. Vissa perioder mer, andra mindre. Ibland märks det inte förrän efter en tid. Nånting inombords har förändrats. Plötsligt upptäcker jag att det jag förut tyckte var svårt eller bara så viktigt har ändrat karaktär. Det har pågått en process som skapat om. En process, som när den är som bäst, får fram en bättre/rikare version av en själv. En lite mer ödmjuk och varsam person. ”Funktionen” förändras, empatin och medkänslan, förståelsen, växer. Det är inte så viktigt att ha rätt. Det är tillåtet att tycka olika. Prestigen blir till en acceptans av andra, på så sätt att man är tillåtande och öppen. Inte dömande. Ordet förlåt kan få en ny nyans och hängas fram på en synlig plats och användas oftare.

Men visst finns det också en process som letar sej igenom skalen i sökandet efter den man innerst inne är? Jag tycker det i alla fall. En process som försöker få en att skala bort det pansar man skaffat sej av de saker som man mött på livsvägen.  Skyddet. Skölden man sätter upp mot det som ev. kan göra ont. Det kan vara hårda ord nån har sagt. Känslan av att ha blivit bortvald i lekarna i skolan. I kompisgänget. Eller varför inte på jobbet när det har varit tillfällen där man skulle göra saker tillsammans.  Det finns många helt vardagliga tillfällen /sammanhang som kan ge människor stora sår. De kan ha varit en vän som med ett leende sagt nåt på skämt men att det träffade så rätt att kroken bara sitter där. Orden, men framför allt skrattet sitter där. Det kan fortfarande eka i bakgrunden efter många många år. En negativ efterhängsen personbeskrivning som blev instämplad.  Orden, minnena kan dimpa ner helt oväntat i minnet. Och direkt är känslan där. Förödmjukelsen. Jag har burit såna där bördor. Ibland har de bara funnits där.  Hängt med. Men andra gånger har de plötsligt skavt och smärtat och stängt till för mej.  Som låst fast. Jag tror att såna där ”profetior” om vem man är som andra ger en de hindrar en verkligen från att utvecklas. Det hämmar. Hämmar länge, om man bara låter det hänga kvar. Det hjälper inte alltid att man vet att det som hände eller sas inte var av ondo. Det hjälper inte att man kan sätta in det i ett perspektiv och balansera. Inte alltid. Det hjälper inte att den där kvinnan från tonåren som gjorde livet till en tuff match i vuxenlivet kommer fram och hälsar och säger att det är roligt att ses. Det sagda kan bli som en maskeradmask man fått att bära med sej och den sätter man upp framför ansiktet i mötet med andra, i klassen, på jobbet, i okända eller viktiga sammanhang……. Den osäkerhet som skapats gör att det kan vara svårt att våga bara vara tillsammans med andra.  Jag menar då att våga vara  avslappnad och visa den person man faktiskt är. Visa den som ”bor där inne”, och som det är för oss alla, har nånting att ge. En kugge i det stora maskineriet. Men dagarna mejslar. Nya människor, nya sammanhang, nya erfarenheter ger andra pusselbitar som blir till insikter. Så småningom. Det är pusselbitar med en ” annan text” än de där gamla jobbiga man fick. De nya bitarna blir som ett slippapper som jämnar ut och gör en förändrad yta.  En lite slätare, en yta som visar lite mer av det som finns där under. Skrapar fram.
En del av de där jobbiga jag burit med mej är så klart sen ungdomen. Nån vuxens kommentar, egentligen så obetydlig, men så mitt i prick punkterande att det går komma ihåg ögonblicket än i dag om jag vill. Ibland beror vidden av skadan även på vem det var som sa eller gjorde. Om det var nån man ville bli älskad och respekterad av eller inte. Nu i dag är det som trasade sönder i ungdomstiden hanterbart ” på ett vuxet förståndsmässigt sätt” och det är förlåtet från hjärtat. Tacksamt nog har mycket gått rensa ut och låta falla.


Alla de här tankarna har kommit i rullning när jag scannat in negativ med bilder från min ungdom. Att se dem och studera innehållet i dem, har på sätt vis gett mej fler nyanser av den tiden. I alla fall ett perspektiv. Jag ser nånting i bilderna framför mej, nånting som jag inte alltid känt inom mej. Och nu handlar det här om mej, bara mej. Men det är en ny bild. En med färg om man ska ha fotoperspektivet.  En bild i färg, inte en svartvit. Och nu får allt det här stanna inom mej. Inte delas, för vem skulle begripa. Kanske skulle jag få ett leende till svar och det skulle bli så fel. Det är bara för mej det är viktigt. Men det här är som att få byta kofta. Ta på en annan. En mjuk och varm.  Med vackra knappar och fickor att ha skatterna i.

Och när jag ändå rör mej i de sagda ordens värld och tankarna fladdrar hamnar jag osökt hos de ogenomtänkta utströdda ord och tankar jag lämnat efter mej till andra under åren. Och en slags själslig kramp drabbar mej.  Jag tror ingen innerst vill skada, väl medvetna om vad det innebär, men av nån anledning gör vi det ändå. Ordens påverkan är kraftfull. Ord som kanske bara var en kommentar utan egentlig mening. Ord som sagts i sammanhang där man bara står och tycker utan att ha hela bilden klar för sej och ha belägg för det man säger. Ord sagda i affekt och ilska. Eller varför inte , de som kanske är de värsta, de klumpiga katastrofala skämten.  Måtte det finnas förlåtelse och salva till alla skador.  Och måtte vi lära oss säja orden som bygger upp och tillför. Plocka fram alla de osagda goda orden vi bär på och av nån konstig anledning allt för sällan använder. Orden om att nån faktiskt betyder mycket för en, eller är saknad, eller gör en glad.

Eliqu i december 2020