Dagen idag

Nu tjatar jag om bilderna igen……men att få del av bilder från min uppväxt är lite som att ha fått tillbaka bitar och fragment. Kvitton för att kunna knyta ihop minnen och känslor. De har verifierat känslan av en solig och lycklig barndom. För det är så jag minns den. Ett nästan alltid lyckligt barn i vår lilla värld hemma mellan skogen och ån.

Lite fåfäng ?

Jag var ett Barfotabarn som älskade ån och den klara stjärnhimlen. Vintergatans stråk som passerade över ladugården som ett ljust band. Barnet som älskade ängsblommorna. Särskilt blåklockorna och förgätmigej. Som levde i en stor lekfylld värld där gränsen gick en bit in i skogen upp mot Jann-Pers-berget och ner till stranden vid ån. Jag var den där lilla flickan som satt på knä på kammargolvet, klistrad vid radion när Sten Bergman berättade om sina resor i världen och som själv hade tänkt sej resa till Jamaica. Och till Italien för att se alla vackra städer som fanns på plastsolfjädern mamma köpt från nån katalog. Den där nyfikna lilla som lusläste syskonens historieböcker och älskade att klä ut sej och gömma sej i en fantasivärld som var nåt helt annat än stugan hemma. Kanske därför jag fick namnet av en filmstjärna som smeknamn i småskolan hemma. Därför jag än i dag tittar in i många av de slott och gamla kyrkor jag passerar förbi. Låter mej fascineras av rummen, färgerna, prakten och doften av historien. Drömmer om att kunna flytta 400 år bakåt i tiden för en dag och få uppleva en dag på Versailles. Gå genom trädgården och in i slottet. Dricka te i nån salong. Nån stans blev jag också det där barnet som älskade att känna stenarna längs strandkanten under mina bara fötter. Hitta vägar. De mjukaste stenarna. Följa gränslinjen mellan strand och vatten för att se och upptäcka det som kunde döljas av vassen och gräsen. Idag är ån fortfarande livsnerven. Den återkommande dit man går för att hitta ro. Se de välkända konturerna av bergen. Skorvberget rakt över på andra sidan. Se alla vackra färger på himlen och hur de möter vattnet. Går in i varandra långt där borta och upplöser gränserna mellan varann. Kanske där i barndomens stillhet och ibland ensamhet jag lärde mej iakktta. Se detaljer. Detaljer i allt det jag gick förbi. I allt jag går förbi fortfarande. Jag måste bara stanna. Måste titta på alla små under och sällsamma ting som finns.
Barnets frihet kryddade dagarna. Livet i lekbubblan skapade en naiv rikedom. Vardagslivets innehåll på en bondgård som låg lite vid sidan om, byggde en stilla lunk och en regelbunden förutsägbar trygghet. Ljudet av elden som sprakade i spisen. Randiga trasmattor i blå toner. Pappa som satt på en bakåtvänd stol vid spisen och värmde en trött rygg efter arbetsdagen. En hemmasydd anorak i turkos och brunt med ett abstrakt rutigt mönster. Doften av korna i lagårn och liljekonvaljer och varma regn. Stekt korv och fläsk och en sås med gräslök i. Den gräslök som fortfarande växer där den alltid växt. Rabarberkräm på kylning i en liten källa upp mot sommar-lagårn.
Jag är starkt hopbunden med det där barnet och platsen där stigarna måste återerövras varje sommar. Stark hopbunden med den där drömmaren som i tonåren satt på den breda fönsterbrädan i fönstret uppe i det stora sovrummet, och lyssnade på Tio i Topp på radion och längtade ut i världen. En dörr mot vuxenlivet stod lite på glänt och drömmarna var hoppfulla.

Bilderna är mina små karameller. Jag måste ta nån då och då. Kanske är det för att jag är ”gammal” de berör mej lite extra. De blir som en motpol att utvärdera livet mot. Hur blev det egentligen? Hur blev det med allt det där som hände mellan då och nu? Allt det som lagts i korgen under åren. Kanske tänker jag mest på hur jag förändrats som person från då till nu. Hur mycket har jag behållit? Hur mycket har tappats bort? Och nu när jag sitter här så känns det som jag vill förändras tillbaka till det där barnet som älskade det gröna gräset och möjligheterna och bar på hoppet. Det var så enkelt då. Enkelt att omfamna.

Jag tänker att där i början av livet bär man på en egen individuell kärna. Ett nytt litet jag, en kärna, som visserligen påverkas och slipas av dagar som följer. Konstigt vore det annars. En kärna man sen kan välja ”trycka undan”. Inte i barndomen kanske men nån gång i det tidiga vuxenlivet. Lite eftersom byta ut mot roller man blir tilldelad. Anpassningen till omgivningen, vänner, ev motpart, jobb börjar och så hamnar man lite snett i förhållande till den man vet att man är. Så känns det i alla fall som det varit. Men så tänker jag att visst finns där en envis grundton? En ton som inte vill släppa taget. En ton som bottnar i det lilla barnets hjärta, hon som stod där på tröskeln till livet och bar på en dröm och en visshet. Visst finns tonen där om man lyssnar noga? Den når fram fastän livet knarrar av slitaget och törnar av tider som gått. Det är den kärnan jag försöker spegla åren mot. Den jag vill hitta. Nu när måstena har flagnat bort och tiden är nästan bara min. Vad den innehåller? Livets vackra färger, ljus och längtan. Och en oövervinnerlig tro att ”det är möjligt” – hopp!

ethel i februari 2021