Tro

Så sitter jag då i en grå fåtölj och andas. Jo, just precis det där utslitna uttrycket – andas. Men i dag är det nödvändigt och helt befogat att kalla det just andas. Här, på lite avstånd från den vanliga vardagen finns glimtar av ro. Ute är björkarna gula och de skickar iväg kaskader av löv med den ganska intensiva blåsten. Just nu orkar jag inte tänka. Bara låta allting vara. Sjunka till botten precis som kaffesumpen gör det om man inte rör om hela tiden. Kanske det klarnar om jag väntar tillräckligt länge. Kanske.

Bönerna blir bara suckar. Orden är skickade mot himlen så många gånger att idag finns bara suckar. Antagligen för att jag inte har tid att vänta på svaret från Gud. Hans tid stämmer inte med min tid. Jag har för bråttom. Ser inte hela bilden. Kedjan av sammanhang som ska länkas samman. Guds inkluderande plan. Och där jag sitter inser jag att just den här kampen, denna septemberdags vånda, ligger på det mänskliga planet. Här har jag växlat förbi Gud. Det kanske är där tröttheten ligger och kraftlösheten. Jag ser inte källorna. Hittar inte vattnen. Har ingen stav att slå på klippan så att jag får vatten. Jag har satt mej ner i den grå fåtöljen, mitt på vägen genom tåredalen. Ja, nästan bosatt mej där. Just nu är jag inte på väg igenom dalen. Jag har glömt att gå. Att jag skulle färdas. Glömt att Herren finns i eldstoden och visar vägen på natten och molnstoden om dagen. (2 Mos 13) . Han går före. Herren som visar vägen. Herren som har sett till att det finns källor av friskt vatten längs vägen där jag kan dricka och hämta kraft. Han finns ju där. Faktiskt helt nära, medan jag stirrar mot mot horisonten efter svaren.

Dagen idag

I morse, efter kaffet och mackan, plockade jag fram Handbok för Livet och hittade Jesajas bok, kapitlet 57. Jesaja är en av mina favoritböcker i Bibeln. Jag tycker att den boken liksom bara flödar, och jag återkommer dit ofta. Sakta och högt för mej själv läste jag från slutet av vers 13 och fram åt kapitlet ut. Texten fick riktigt sjukna in. Varje ord. Vers 15 säger så här: ” Den höge och upphöjde som är evig, den Helig, säger: ” Jag bor på en hög och helig plats, men jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som har ångerfyllda hjärtan,” . I den här tiden vi lever tror jag att många söker och behöver ha hoppet att den finns en evig och Helig Gud som ser oss, var och en av oss personligen. Inte bara hopen utan individen.
Jag behöver ha det hoppet. Coronaviruset har ju helt förändrat våra liv. Man blir lite rädd. Man måste tänka på renlighet och tvätta och akta och det kan vara svårt att slappna av. Jag får anfall av noja då och då. Jag känner oro för familjen där flera, ja egentligen alla, jobbar i miljöer med många människor runt omkring sej. Tidsramarna för ”karantänen” flyttas fram hela tiden och ensamheten /avskildheten blir jobbig för ganska många av oss. Och visst skapas nya vägar att ha kontakt och våren som kommer så sakteliga gör att det är lättare att vistas ute. Men allt som allt tär det här på oss. Oron för nuet och för hur det blir framöver med allt. Texten i Jesaja handlar om att folket hade gjort sej avgudar och vänt sej bort från Gud och struntade i honom. Men också att Gud längtade efter att de skulle ångra sina inte så bra val. Välja bort avgudarna och vända tillbaka till honom. Och då finns han där och säger att han ska bo hos folket, och att han vill hela det som var trasigt och även ge folket frid i sina hjärtan. För mej säger texten att jag kanske måste vända om och erkänna för mej själv och för Gud att jag inte alltid prioriterat Gud som jag borde göra. Det är mycket som sliter i mej i vardagen och det är lätt att ”ha alldeles för fullt upp” med mindre väsentliga saker. Bara rusa på. Jag känner att jag kan förändra och ”vända om” så att min Gudsrelation blir bättre och mycket mycket närmare den relation Gud vill ha med mej. Nu när världen svajar, då bränner det till och jag inser att jag vill vara riktigt nära Gud. Behovet av att känna hans välsignelse och närvaro är stor. Men tro nu inte att allt kretsar runt mej, mina behov. Nej, behovet av hans närvaro och beskydd är stor för hela vår familj, vänner i kyrkan, människor ute på byn osv. Jag menar att jag kan få ta med alla i bön och förlita mej på en närvarande Gud som ser den enskilda människan och finns där för de personer jag vill ska omslutas av att Gud hör och svarar på bön. Psalmen 91 i Psaltaren säger att ”vi bor i den Allsmäktiges skugga, Skyddade av Gud, att han kommer att skydda oss med sina vingar. Att hans trofasta löften är vår rustning.” Det har jag tagit fasta på och påminner Gud om varje kväll genom att läsa/be texten i Psalmen.

Tro

Lyssnade på en andakt där pastorn utgick från dagens bibeltext, Johannes evangelium kap 20 och med början på vers 24. När hon läste texten så ”fastnade” några textrader i mej.

En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.”

Eller rättare sagt fastnade orden att Jesus kom in till sina lärjungar fastän dörren var reglad. Plötsligt stod han där hos dem. Orden känns som de öppnar en ny underbar tanke — Jesus kan nå in oavsett hur det ser ut. Och , ja jag vet att han kan, men det blev ändå en ny dimension på den vetskapen. Det blev så tydligt just för att det står att dörren var reglad. Han kan nå in till vem han vill när han vill. Han kan plötsligt vara där. Hos mej, hos dej. Hos den som är rädd. Hos den som känner sej ensam, hos den som vill lära känna honom mer. Hos den som vill men inte vågar söka sej närmare Gud. Hos den som säger att han inte finns. Hos den som gått vilse i tron. Hos den som velar hit och dit. Hos den som behöver en särskild omtanke. Han kan plötsligt vara där, även om du av nån anledning har ”en reglad dörr”

eliqu i coronatider 2020