Ur ryggsäcken

Jag blev kristen när jag var 23 år.Och med i Pingst där jag bodde. Har fått uppleva Gud. Påtagligt, djupt och innerligt. Men när jag hade varit med ett antal år så hände saker som gjorde att livet förändrades ganska radikalt. Och efter ytterligare ett antal år gjorde jag en del felval och felprioriteringar som gjorde att jag villade bort mej. Kanske var jag inte nog aktsam så jag insåg hur jag gled iväg. Kanske var ett av misstagen att jag kämpade med allt ensam, tyckte att det var så jobbigt prata om. Höll en fasad utåt. Som resultat av det kom jag mer och mer vid sidan om. Min tro fanns kvar men inte ett levande kristet liv. Eller det fanns inget liv alls egentligen.

Jag hörde inte hemma nånstans. Ingen förankring nånstans. Men när ganska många år hade gått kände jag att så här går det inte ha det. Det går inte vara varken eller. Det är det värsta läge man kan ha. Man får ingen välsignelse ut av det. Ingen frid, ingen glädje eller att man får känna att man är hel som människa. Så jag pratade med en pastor och tog beslutet att börja om. Där handlade det om att välja Jesus eller inte. Jag känner att när man kommer till såna lägen i livet hoppas jag att man tänker till och inser vad konsekvensen av de olika vägvalen man har innebär. Det handlar om liv eller död. Jo, faktiskt är det så andligt sett.

Vägen tillbaka, när man väl tagit beslutet och tagit steget är Välkomnade.
Att få bli ett Guds barn igen. Att få hitta sin rätta plats. Att få känna glädjen och friden inom sej igen. Att få ett nytt liv. För den som inte blivit en kristen är det kanske svårt att förstå vad det innebär. Bibeln säger ju att innan man lärt känna Gud så ser man allt som ”suddigt” och kan inte riktigt förstå.

Jag känner en sån djupt inre glädje över att jag hittat tillbaka till min tro igen efter så många år av ”ingenting”. Och att få känna att jag är Välkommen och efterlängtad och att jag till sist hamnat rätt.