Dagen idag

blommor hemmavid

Ända sen barnsben har jag älskat dem. Blommorna hemmavid. Smörblommorna, prästkragarna, rödklövern och den rosa gamla slitna rosenbusken som fick hela takraset över sej varje vinter. Den vackert ljusrosa blommande nyponbusken som fick kämpa för sin överlevnad bredvid den gamla rönnen. Blåklockorna som stolta stod där på sina skira stänglar och nickade i vinden. Kanske borde de få heta blåplingor precis som barnbarnen brukade kalla dem. Alla små mjukt blå violer som gömde sej i gräset vid diket där mamma brukade kyla rabarberkrämen. En och annan svårupptäckt förgätmejej som man kunde hitta ibland i långgräset bakom lagårn. Intensivt ljusblå sträckte de sej upp mot ljuset och ville få ses. Och så naturligtvis den blomma som ligger allra närmast hjärtat, styvmorsviolen. Den finns i lika många färgvariationer som det finns människor. Jo, jag tror det. Den är individuell. Har sin egen karaktär. Den är liten men färgstark, där den får kämpa bland växter som är mycket högre och mer ”platskrävande”. Varje år plockade jag en bukett till tant Elida uppe i byn i hopp om att hon skulle uppskatta det. En bukett som blev som en blå symfoni av vår som går mot sommar.
Jag har alltid plockat blommor. Plockat, plockat, plockat

Jag har koll på dem fortfarande, blommorna. Tittar om de kommit. Tittar om de blommar. Vissa år finns det massor. Andra år verkar det som allt bara vilar och hämtar kraft för att riktigt blomma ut nästa år. Blommor gör mej glad. De lyser upp. Sprider glädje. Drar till sej fjärilar och allehanda skorvar. Skorvar som kan vara både vackra och kusliga. Och humlor, intensivt arbetande humlor. Jag ( och även mina barn ) ger blommorna utrymme. Arvet från ”mormor”. Klipper inte hela gräsmattan utan låter smörblommorna vid dikeskanten blomma lääänge. Ängsblommorna får bre ut sej, leva växa, blomma, fröa sej och leva vidare. De hör till. Fanns där säkert långt långt före mej. Har sin plats där. Det har också kattfötterna. Tänk, jag glömde kattfötterna.
Vackrast är de djupt röda.