Tro

I dag på morgonen läste jag Psaltaren 27. Läste så sakta att orden hann sjunka in. Rätt ofta använder jag psalmerna som en bön. Gör dem till en bön. Byter ut en del ord så att sammanhanget blir mitt eget. Min vardag, min familjs vardag. Den här dagens psalm handlar om trygghet men är samtidigt en bön om hjälp och en bön som förmedlar längtan. Den speglar mitt varjedagsbehov av Gudsnärvaro och en är beskrivning av den vila som man kan få del av som ett Guds barn.

Det enda jag ber Herren om, det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel hela mitt liv, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel”.


Ibland kan några få enstaka ord i texten täcka in hela situation. Beskriva det jag känner just nu. Idag är det orden ” han gömmer mej i sitt tält, för mej upp på en klippa”. Och sen lite längre fram står det ” Visa mej din väg , Herre, led mej på en rak stig”. Jag riktigt känner hur jag just sitter mitt i lugnet i Guds tält. Störningsfritt område. Och där, i det Heliga rummet, får jag be Honom om att ta hand om den här dagen. Be att Gud genom Den helige Ande är med mej genom dagen och visar mej vad den är menad att bli. Gud vill ha hand om dagarnas timmar likväl som den stora helheten av vår tid. Han vill inte bara göra nedslag då och då. Vill inte bli insatt i ett fack. Bara utplockad vid behov eller på söndan. Jesus säger ju att han ska vara med oss alla dagar. Det måste innebära så mycket mer.
Jag vill att Gud ska vara med mej precis som han följde Israels folk genom öknen. Nu menar jag inte inte att jag är på ökenvandring just nu, på det sätt Israels folk var. Nej. Men ändå är det så att vi på vandring. En resa genom tillvaron / tiden / jordelivet. På vandring. I packningen finns ett löfte om närvaro tillsammans med ett uppdrag. Och precis som Gud följde med Israels folk på deras långa långa vandring och visade dem vägen behöver jag Honom här och nu. Han fanns där. Sörjde för att de hade vad de behövde och ledde dem som ett skyddande moln på dagen. Gick före, skyddade från hettan. Och han fanns med som en eldstod om natten och visade väg genom mörkret. Han finns här, den här måndagsmorgonen i Stilla veckan. För mej. Är, när jag sätter mej ner i hans tält och ber Honom ” Visa mej din väg”. Ofta har jag lite för bråttom. Vill se saker hända nu. Verkligen i meningen nu. Men så är det det är där med vilan. Vila och överlåtelsen. Som jag måste öva på. Inte göra som jag ofta gör – överlåter mina böneämnen och min klagan. Mina sorger, önskningar och all längtan. Mitt impulsiva hopp och alla förslagen på lösningar till Gud, för sen ta tillbaka det, bara för att på nytt överlåta allt igen. Jag gör så just för att jag vill så mycket. Vill nu! Vill verkligen göra Gud medveten. Precis som om jag inte trodde att Han lyssnat första gången. Precis som jag tänker att jag har bästa lösningen och borde få bestämma. I Psaltaren 46:11 står det ” Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Jag fick det bibelordet av en god vän bara helt nyligen. Bli stilla. Inse att Gud har en fullkomlig och god tanke för mej och dej och alla, efter hans tidtabell, efter hans planering. Det är nog därför behöver jag tid i tältet. Få tiden att vara stilla. Stilla mej inför att även om jag är ett Guds barn, är älskad och lovad så mycket mer än jag kan förstå och omfatta, så är det Gud som har allt i sin hand. Han har kontrollen. Jag behöver tid för att det som Gud säger, alla löften och goda ord han ger oss, ska få bli så förankrade i mej att jag inte behöver brottas med dem. Att de ska införlivas i mej som en erfarenhet. Inte bara vara kunskap.
Det jag har lagt i Guds hand det tar han hand om. Jag behöver bara Tacka och Lita på, om än ibland med uthållighet. Guds tidtabell sa nån. Hans tidtabell, inte min. Gud som ser sammanhangen och helheten där allt ska processas och föras mot ett mål. Överlåtelse är svårt. Det är också en process. Överlåta den fria vilja jag fått av Gud tillbaka till Honom så att jag är i samklang med hans tankar och planer.


Tro

I ”livslådan” finns en del skräp. Lite bråte som bara fått ligga kvar. Sånt som jag tänkt är glömt men som ligger där dolt under täcket av alla år som gått. Ibland blänker de till. Minnesbilderna. Framlockade av nånting som påminner. Sen kommer jag ihåg hur det kändes. Inser att såret, eller i alla fall ärret, finns där trots allt. Ärr som andra gett mej. Ärr som jag rår för själv. Ärr är belastande. Obekväma. För de berättar nånting om mej och livet. Därför vill jag kanske helst dölja en del av dem. Vill vara starkt och klok och tänka att ” det där är glömt sen länge”, eller ” det var väl inte så farligt”. Jag vill övertyga mej själv om att det är lämnat bakom. Vill försöka rationalisera och förklara, driven av nån slags stolthet. Att berätta är så utelämnande. Det gör en så naken.
När ärr väl blottas orsakar de ofta en frågor. ” Vad har du varit med om?” ” Vad har du råkat ut för?” Så kan det bli. Jag har mött det, då när bubblan spruckit lite. För själsliga ärr/sår märks i det man säger och i det man gör. Eller, i det man inte gör. Och i en närgången situation när det bränns lite, så reagerar jag ibland reflexmässigt för att hinna ta skydd. Invant. Det vet jag. Jag vill hinna glida undan, hämta andan och se oberörd ut, klara situationen med självrespekten kvar. Vill lämna ämnet och gå vidare. Gråt får komma när ingen ser. En liten stund, medan bubblan lagas. Sen kan jag skriva om mina tankar. Ibland hjälper det mej att se. Skriva med de helt ärliga orden. Det jobbiga i alltihop är att våga inse – jag faktiskt bär på sår och de hindrar mej. Binder upp mej och jag kan aldrig riktigt bli fri förrän känslor och smärta lyfts fram i ljuset och ”skåpet blir städat”.

Under en ganska lång tid så har det dykt upp minnen då och då. Minnen som jag totalt ”glömt”. Eller säkert valt att glömma. Den Helige Ande har påmint mej om personer och händelser och jag har fått både be om förlåtelse och ge förlåtelse. Det känns som jag har fått plocka bort tyngd eftersom. Göra rent och göra plats för nånting annat. Guds tanke för oss är ett liv där man inte ska vara bunden och sitta fast i sörjan. Inte behöva bära bördor man inte borde. Bibelordet beskriver nånting annat. Det handlar om frihet, glädje, frid, trygghet, hopp, kärlek och gemenskap istället.

I den här processen som sakta rörs framåt. Som sakta tar mej in i en fördjupad relation med Gud, har jag fått lära mej nånting nytt. Att det följer så stor välsignelse med att ge förlåtelse! Viljebeslutet att ge förlåtelse till en vän, släkting eller bekant, kanske till och med utan att han/hon ber om det. Uppriktigt! Från hjärtat! Och att sen få finnas tillsammans i vardagslunken utan att små taggar av ilska eller avoghet sitter kvar och skaver. Jag har inte alltid kunnat det. Men jag tror att i min egen helandeprocess skapas nya förutsättningar. Mycket av prestige och mänskliga skydds-skrank smulas sönder när nåden får göra sitt. Därför kan jag hantera livet med hela dess brokiga innehåll och människorna runt omkring mej på ett bättre sätt. Jag har fått be om förlåtelse och blivit förlåten. Och fått känna befrielsen i att ge förlåtelse vidare. Befrielse som inte berör bara mej. Det händer nånting i relationer, både utåt och uppåt, när Den Helige Ande får verka och Gud ges möjlighet att ”laga det som är trasigt”

”Små steg i taget” predikade en präst om. ”Små steg”.

”Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder”
Mark 11:25 Levande Bibeln

eliqu i mars 2021

Tro

Att läsa Bibeln tycker jag ibland är som när man i skolan (för väldigt länge sen) gjorde en del prov. Prov som skulle rättas genom att man la en skiva med hål på över svaren man kryssat i och så fick man se om man hade gjort rätt. Hade man gjort rätt så syntes krysset, annars inte.  Nu menar jag inte att jag rättar mitt liv efter Bibeln på det sättet utan mer att jag tycker att man kan lägga texterna och berättelserna från Bibeln över den här dagen, över nuet, över den här måndagseftermiddan. Lägga dem över och leta efter paralleller och likheter.  Hur har min dag sett ut. Vad har jag mött? Hur såg Marias dag ut? Vad hände när Elisa mötte änkan som trodde hon skulle måsta lämna sitt hem för att hon inte kunde betala sina skulder? Visst är vi människor ganska lika genom århundradena?  I det vi är med om och hur vi tänker? Kärlek, ilska, dålig självkänsla, godhet, omtänksamhet, avundsjuka, längtan, sorg, oro, tjurighet , egensinne, välvilja, göra eller inte göra…..  Jag kan ganska väl känna igen mej och se likheterna mellan vardagen för dem jag läser om och min. Mellan mina tankar och deras tankar. Min längtan och deras längtan. Davids vånda och ensamhetskänsla och min egen. Davids lycka över att få uppleva Guds närvaro och min egen.  Deras kamp/val när det gällde att göra vad Gud ville och min.  Känna igen balansgången mellan att varje dag försöka följa Jesus så gott man kan och att samtidigt  klara  att handskas med ”världen” som på sitt vis slukar mej med allt sitt mediabrus, ständiga förändringar och nya sätt att tänka i den outtröttlig jakten efter nånting mera. Så mycket luckras upp hela tiden och normer och regler blir förändrade. Ibland känner jag att jag orkar inte hänga med.  Det känns mer angeläget hitta stabilitet.

Nu några dagar har jag läst om Josafat i Krönikeböckerna. Flera kapitel. Kapitel som man kan läsa och begrunda mer än en gång.  Läs gärna i Bibeln och se orden. Andra Krönikeboken kapitel 17 till och med 20. Helt kort handlar det om :

Josafat som blir kung efter sin  far.
Han ville verkligen leva för Gud och skaffade bort avgudar och asherapålar
Gud var med honom och det visar texterna på flera ställen
Josafat var stolt över att han gick Herrens vägar
Men
Han ingick en mindre bra allians med Ahab. Han tillät sin son gifta sej med Ahabs dotter
Gud ogillade detta
Ahab ville Josafat skulle gå ut i krig tillsammans med honom
Josafat sa ja. ”Jag som du och mitt folk som ditt folk” svarade han Ahab
Men Josafat ville rådfråga Gud innan de drog ut i krig
Han ville inte lyssna till Ahabs falska profeter utan till en Herrens profet
Profeten Mika tillkallades. Han sa att det skulle gå illa för dem. Men Ahab,
som inte tyckte om Mika för han profeterade oftast olycka, bestämde att de skulle kriga ändå
Det höll på att gå illa för Josafat. Omringad av fiender ropade han till Herren och blev räddad
Ahab däremot sårades av en slumpmässigt avlossad pil och dog innan
kvällen
När Josafat återkom till Jerusalem blev han ifrågasatt av Jehu
för att han hade gett sej i lag med Ahab som hatade Herren
Josafat lyssnade och han ”förde sitt folk tillbaka till Gud”.
Men snart hotade moabiterna och ammoniterna Josafat med krig
Han vände sej till Herren och bad om hjälp för han visste att ingen annan än Gud hade makten att gripa in och vara med dem och bevara dem i nödens stund. Hela folket fastade och bad.
Inför fiendernas anfall fick Josafat och hans folk en hälsning från Gud att striden inte var deras utan Guds. De skulle bara stiga fram och bli stilla, och så skulle de få se Guds frälsning.
Josafat satte en grupp sångare framför sin här. Sångare som sjöng och lovade Herren
Och Gud grep in, fiendehären utsattes för ett anfall bakifrån som gjorde att
de började angripa varann istället för Josafat och så utplånade de varann
Så gav Gud Josafat och hans folk ro i landet. Lugn på alla sidor
Här kunde det ha slutat
Men Josafat ingick lite senare ytterligare en oövertänkt överenskommelse. Då med Ahasja, en ogudaktig kung.
De skulle bygga skepp som skulle gå till Tarsis
Gud stödde inte heller detta så företaget gick om intet och skeppen sjönk

Om jag lägger den här texten om Josafat över mitt liv hur kan det då se ut? Jag tycker bilden blir hyfsat tydlig. Tro, god vilja och övertygelse,  kontra tillfällen av obalans, obetänksamhet och skadliga/dåliga allianser. Är det inte så det kan se ut? Är det inte så vissa vägsträckor kan bli?  Josafat vände sej i de flesta lägen till Gud. Ibland blev det ändå helt galet. Kanske kom välgång, slentrian eller  impulsivitet in och fick styra. Lite för mycket. Fast Josafat höll sej ändå i grunden till Gud , trots att han vid ett par tillfällen gjorde ganska vidlyftiga avsteg från det han visste var Guds vilja. Den första alliansen som Gud inte ställde sej bakom  gällde ett giftermål. Tillåtelse att  Josafats son skulle få gifta sej med Ahabs dotter. Ganska mänsklig sak.  Ett giftermål är väl nånting fint? Nånting gott.  Nånting bra.  Kan hända Joafat blev bländad av ev fördelar med sonens äktenskap. Såg han en möjlighet att skapa sej mer makt? En säkerhet inför framtiden. En stark allierad. Jag kan bara gissa vad som styrde hans val. Nästa förbund gällde en affärsöverenskommelse.  Josafat och Ahasja skulle bygga skepp tillsammans. I det projektet såg Josafat säkert också fördelar som kan ha lurat omdömet eller tilltalat egot. Överenskommelsen kan ha gett ekonomiska fördelar.  Samarbetet skulle säkert gynna deras maktposition.  Trodde Josafat i båda de här fallen att Gud kunde se på hans förbund med blida ögon för att tanken i grunden var god? Tanken var ”ofarlig” och skulle inte störa Guds planer. Eller kunde det vara så att Josafat ville ha en ”egen liten verksamhet” vid sidan om. En flisa av nånting eget att styra över, han var ju trots allt kung.

I mitt liv kan jag inte ingå några ”stora” förbund som det Josafat gjorde. Men visst kan jag ” göra gemensam sak med”. Kan ha felaktiga förhållningssätt. En för godtycklig acceptans.  Jag kan ge mej in i sånt som påverkar min och andras tillvaro på ett sätt jag inte kunde förutse för jag hade hoppats på nåt annat.  Jag kan också vända på det, tänka att det handlar om att jag låter bli att välja bort. Avstå från det där Gud i Ordet visar att han ogillar/avråder från för han vet att det skadar. Jag kan faktiskt själv välja att öppna upp för påverkan från det som på olika sätt låser fast mej och hindrar min Gudsrelation.  Jag kan tillåta mej befinna mej i sammanhang där jag av olika skäl låter bli att stå för min Gudstro.  Jag ”anpassar mej” istället. Lurad att tro att det är till fördel. Smälta in får gå före tydlighet.  Nu går jag inte och funderar på allt som kan bli fel hela tiden. Eller menar att livet med Gud är mera svårt än välsignat. Men utifrån vad Bibeln säger och det jag läser om Josafat kan jag tänka att det finns skäl att vara observant.  Vaken och medveten. För Livet pågår. Gudsrelationen är färskvara. En planta att vårda och sköta så den får växa sej stark. Ambitionen är att hålla relationen ”aktuell” och levande, men ibland kan jag verkligen känna mej för lite rustad när det plötsligt händer nåt som ruskar om  mej. Då kan det svaja och jag kryper in i skalet och blir högst mänskligt och sårbar och ”glömmer” allt jag har i Herren och löftena och tappar hoppet. För stunden. Ändå tror jag inte att kristiderna är de tider när jag lättast kan vara ”slarvig” med mina handlingar och beslut. Likna Josafat. Mer troligt händer det under perioder när allt går sin gilla gång. Då det flyter på och allt är som bra. När man är avslappnad och tillbakalutad och kanske mera tillgänglig för div ”erbjudanden”/lockelser som man verkligen borde avstå ifrån. Tillfällen när jag inte har riktigt klara ögon.
Om jag då till slut sammanfattar det jag läst om Josafat så tycker jag att det är både trösterikt och samtidigt en varning. Det jag läser visar att det är inte kört. Det kanske kostar men det är inte kört. Och i andra änden läser jag – var vaksam ! Det är lätt att snurra in sej i obekväma lojaliteter som tar mer än de ger. Josafat hade kunnat göra andra val i vissa lägen.

Valen vi gör kan forma oss, lära oss, hindra oss, förbereda oss,
få oss tappa taget , få oss växa djupare in i tron
bli den tunga ryggsäcken vi bär på eller vår styrka
Herren övergav aldrig Josafat.

ethel i okt 2020

Tro

Ske Guds vilja…Så ber vi. Så har Jesus lärt oss att vi ska be. Så enkel bön. Med en enorm innebörd. Om vi bara kan vänta på Gud. Låta Gud vara den som styr. Gud, och inte jag. Jag, som kanske låter den situation jag befinner mej i förvirra mej och så får det mej att agera på ett sätt som bara komplicerar.

Vi ställs hela tiden inför beslut. Små och stora. Beslut som vi kanske tänker är obetydliga. Val som påverkar livet i ena eller andra riktningen och som hänger ihop med hur skeenden kan bli i familjen, på jobbet, eller i kyrkan för att nämna några. Det handlar om tillvaron rätt och slätt, min eller din. Mina beslut är sällan fristående och bara min egen angelägenhet. Ur det perspektivet blir valen egentligen väldigt viktiga. Många av dem i alla fall.

När jag läser i Bibeln tycker jag mej se en röd tråd. Genom alla texterna. Gud har en tydlig ordning. Den gäller och fungerar genom tiden. Han uttalar gång på gång hur han tänkt att allt ska vara och fungera. Ger oss en handlingsplan. Och jag tänker att det där med att fråga Gud, söka i Gudsordet. Läsa och begrunda texterna. Det blir ett ankare eller den ”tyngd inom mej” som hjälper mej att hålla balansen i min tillvaro. I texterna kan jag se hur Gud önskar det ska se ut i vår relation till familjen / medmänniskorna. I Samhällslivet. Och så klart i relationen till honom själv. Han talar dessutom tydligt om vad konsekvenserna av att inte lyssna till honom kan bli. Konsekvenserna av att vi går våra egna vägar och skapar egna regler vilket sällan blir så bra. Nånstans kommer man till en brytpunkt där det visar sej. Men hela tiden står Gud där. Han söker vår uppmärksamhet igen och igen. Han överger oss inte. Och det han säger är att trots vi väljer gå våra egna vägar, fast vi flyr och söker efter ”lycka och mening” överallt utom hos Gud så går allt ställa till rätta och lägga bakom sej. Det går om vi väljer att göra en aktiv handling. Gör vår del i att knyta ihop relationen med Gud igen. ”Ödmjuka er” säger Gud, ”och vänd tillbaka från era onda vägar.” Då finns han där och ser och hör oss. Det onda låter hårt. Synd kanske ännu hårdare. Vi pratar inte gärna om synd i Sverige i dag. Och det är lätt att tänka att jag har inte gjort nåt ont. Men om jag tänker i perspektivet – vad gör jag som kan skada. Skada, såra eller förstöra för människor som jag möter på livsvägen. Skada mej själv och bryta kontakten med Gud. Och hoppsan, plötsligt kommer det helt nära. Kanske inte underligt då att man med åren blivit en aning trasig, en person med ett och annat ärr i själen då. En människa som innerst inne känner att ”jag har inte hamnat rätt i livet”. Som bär på lite tomhet, inte har så stort hopp, som känner rådlöshet och kanske har sömnlösa nätter då och då. Den röda tråden är en vägvisare som vi behöver.

När vi ärligt ber ”ske din vilja” har vi ändå rätt ofta lätt att rodda i de små angelägenheterna själv efter eget huvud och tänka att jag överlåter de lite större mer övergripande åt Gud. Och så får han ta hand krissituationerna förstås där vi står maktlösa. Men för dej /mej som har en tro, eller dej som längtar efter den, så tänker jag att Gud vill vara med i de små sammanhangen, i vardagsbesluten, i det som händer en vanlig måndag på förmiddan strax efter lunch. Han vill ha hand om och vara delaktig i byggandet av helheten. Att hans vilja får ske i alla de olika perspektiven.
Att skymtar av Guds rike och härlighet får nå ut till dej/mej och förhoppningsvis även ut till vår omgivning. Grannen, släkten, vänner, tanten på bussen, den lite ytligt bekanta… Att det kan nå ut genom att vi har omtanke om. Genom att jag ser dej och du ser mej. Genom att vi har tid att lyssna på den som behöver få prata om sina funderingar. Genom att jag/du ger nån en påse bullar eller några liter lingon. Eller kanske genom att berätta om ett bönesvar och inge hopp. I vardagen strös möjligheter ut.”Ske din vilja”. Vår förebild kan vara Jesus själv. Han stod rak, var trygg i vem han var och anpassade sej inte för att smälta in. Så skapade han en bild av trovärdighet. Han ägnade mycket tid åt att be, att lyssna till Gud. Fråga efter vad Gud ville. Och han brydde sej om medmänniskorna, alla. Gjorde inte skillnad. Han hade tid att stanna upp och se kvinnor och män och barn, intresserade sej för deras liv och aktuella behov. Många gånger i ett individperspektiv. Han deltog i samhällslivet på så sätt att han fanns där människorna fanns. Han frågade efter Guds vilja och levde efter den. Så förde han ut en bit av Guds rike till de som tog emot honom. Trodde….

Tro

En helt vanlig dag för ganska många år sen. En dag som var ganska lik alla andra satt jag vid köksbordet i huset där jag bodde då. Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske drack jag en kopp kaffe. Kanske hade vi nyss ätit lunch. Kanske. De två större barnen var i skolan. De två mindre ute och lekte. Men så hände nåt märkligt. För mej i alla fall. Jag fick en text i huvudet. Och inte bara en text utan en melodi också. Det bara flöt fram. Rad efter rad. Jag förstod att det här måste jag skriva ner direkt för jag kommer inte att kunna minnas annars. Jag hämtade snabbt papper och penna från köksbänken och skrev ner texten allt eftersom orden kom strömmande.
Det var en lovsång. En lovsång. Melodin var enkel så det gick lätt att minnas den. Och den passade perfekt till orden. När det här hände hade jag varit en kristen i bara ett par år. Eller frälst, räddad. Jag hade vänt om. Vänt mej rätt i förhållande till Gud. Min tro var så omedelbar, så öppen om jag så säger. Jag hade fått uppleva en djup förändring när jag sa mitt ja till Jesus. Så djup. Men när jag på mötet den där torsdagskvällen på senhösten och bad efter pastorn Gustaf inne i kapellet. Bad bönen med de ord som Gustaf sa före mej. Bad efter, för jag hade inga egna böneord. Visste inte hur jag skulle säja, den gången då kände jag bara förvirring. Tyckte att inget av det jag hade förväntat mej skulle hända hände. Alla andra var glada och jag var bara full av frågor. Men, visst hade nånting hänt för när jag kom ut på kapellbacken, helt ensam i mörkret under stjärnhimlen, då lossnade en kork och hela min varelse fylldes av en sån enorm glädje att det går inte förklara. Det bara bubblade inombords. Glädje, glädje och befrielse. Den natten sov jag inte många timmar för det var helt enkelt omöjligt.

Utan hans kärlek, vad vore jag då
Utan hans närhet, hans frid
Ensam i världen jag då finge stå
Vilsen osäker alltid

Jesus han ger mej en mening med allt
Förklaring på mina problem
Modet att leva när det blir svårt
Hopp om ett evigt hem

Inget är större än tjäna min Gud
Vara i hans viljas lag
Veta han leder, och jämnar min stig
Vänder natt till dag

Jag vågade visa texten och melodin som jag sjungit in på band för Josef som var äldstebroder i församlingen och även den som ansvarade för att spela och för kören. Min käraste broder Josef som var en av dem som med mild hand hjälpte mej på mina stapplande steg där i början. Han skrev ner noter och så fick kören lära sej sången och då och då sjöng vi den på nån gudstjänst. Texten ligger inlagd i min gamla bibel, 1917-års, som jag tillsist bytt ut mot Folkbibeln och Handbok för Livet. En märklig upplevelse mitt i vardagen var det. Ett Gudsmöte vid köksbordet.

Tro

Snart brer den ut sej. Stillheten. Naturen går in för vintervila. Och vi kurar ihop oss i väntan på ljuset som kommer tillbaka nån gång fram mot mars.

Man landar så sakta efter sommaren hoppfulla ljusa dagar och höstens arbete med alla förberedelserna som ska göras innan snön kommer.

Hand i hand med stillheten går tiden. Jag kan ibland tycka att jag har hur mycket av tiden som helst. Tidsmiljonär. Jag rår själv min dag och styr över innehållet. Ändå vet man egentligen ingenting med säkerhet. Inte ens om dagen som kommer i morgon. Den kanske inte är min. Den här dagen kan ju faktiskt vara den sista. Här i jordelivet. Det säger man ibland i samtalen med andra. Men lika snabbt skakar man av sej orden och är tillbaka i planerandet med att fylla många många år med innehåll. Men vi har inga löften att det blir så. Inga garantier. Så det gäller väl att förvalta tiden. Använda den på ett bra sätt. Det där vet vi också. Innerligt väl. Det är välbekant traggel. Saker vi säger och försöker låta kloka. Saker jag säger och faktiskt menar. Men samtidigt blir jag ibland överväldigad av allt brus omkring mej och dras med i den här ”jakten” i tillvaron. Hinna göra. ”Måste ha”. Jag låter uppmärksamheten falla på det där som jag vid närmare eftertanke känner är bara utfyllnad. Halkar ikull, tills jag inser att jag gör en massa onödiga saker faktiskt. Men jag jobbar på saken. Försöker. För även om jag lever ”här och nu” i en vardag tillsammans med nära och kära så finns det evighetsperspektiv. Inte bara världen som jag ser den utanför fönstret. Det finns ett Gudsrike. Det finns ett evangelium. Det finns ett hopp för precis alla. Finns ett ord som kan kännas svårbegripligt, kanske till och med omodernt men som är högst aktuellt- nåd. Det finns ett nytt liv som behöver vårdas. Därför behöver jag vaksamt prioritera. Ha blicken klar.
Så jag söker mej till bönesamlingarna. Läser Gudsordet. Försöker låta orden sjunka in. Försöker få bilden klar hur Gud tänker. Se hans sätt att ”arbeta”. Se hur man kan överföra de mångtusenåriga berättelserna från Bibeln till dagens vardagsliv. Omfatta direktiven, de gudomliga principerna från Gud. Gud som är densamme genom alla tider. Följaktligen är hans lagar/bud/ordningar också desamma. Inse att Gud har sin tid. Han för skeenden framåt utifrån sin tid. Jag ber att den Helige Ande ska lysa in och hjälpa mej förstå. Hjälpa mej hålla fast tryggheten i att de uttalade orden är av evighet. Göra det i alla väder. Under alla omständigheter och skeenden. Hålla fast. Vid det som är viktigt i ett evighetsperspektiv. Vill låta Gud påverka min vardag, förändra dess innehåll.

eliqu 2020 i september

Tro

Så sitter jag då i en grå fåtölj och andas. Jo, just precis det där utslitna uttrycket – andas. Men i dag är det nödvändigt och helt befogat att kalla det just andas. Här, på lite avstånd från den vanliga vardagen finns glimtar av ro. Ute är björkarna gula och de skickar iväg kaskader av löv med den ganska intensiva blåsten. Just nu orkar jag inte tänka. Bara låta allting vara. Sjunka till botten precis som kaffesumpen gör det om man inte rör om hela tiden. Kanske det klarnar om jag väntar tillräckligt länge. Kanske.

Bönerna blir bara suckar. Orden är skickade mot himlen så många gånger att idag finns bara suckar. Antagligen för att jag inte har tid att vänta på svaret från Gud. Hans tid stämmer inte med min tid. Jag har för bråttom. Ser inte hela bilden. Kedjan av sammanhang som ska länkas samman. Guds inkluderande plan. Och där jag sitter inser jag att just den här kampen, denna septemberdags vånda, ligger på det mänskliga planet. Här har jag växlat förbi Gud. Det kanske är där tröttheten ligger och kraftlösheten. Jag ser inte källorna. Hittar inte vattnen. Har ingen stav att slå på klippan så att jag får vatten. Jag har satt mej ner i den grå fåtöljen, mitt på vägen genom tåredalen. Ja, nästan bosatt mej där. Just nu är jag inte på väg igenom dalen. Jag har glömt att gå. Att jag skulle färdas. Glömt att Herren finns i eldstoden och visar vägen på natten och molnstoden om dagen. (2 Mos 13) . Han går före. Herren som visar vägen. Herren som har sett till att det finns källor av friskt vatten längs vägen där jag kan dricka och hämta kraft. Han finns ju där. Faktiskt helt nära, medan jag stirrar mot mot horisonten efter svaren.

Dagen idag

Läste i Lukas evangelium här om dagen.  Läste kapitlet där Jesus b la pratar om såningsmannen. Om hur kornen kan hamna i olika jordmån och vad resultatet kan bli. Lite varierande kan man väl säja. Inte alltid helt lyckat heller. Den där liknelsen jag läst ett antal gånger och även hört predikningar om. Men nu när jag läste fick jag som en ny infallsvinkel. En ny tanke om just det där med tistlarna kontra den goda jorden. Tistlarna som kvävde kornet så att det helt enkelt dog eller som gjorde att kornet inte fick tillräckligt livsutrymme och näring för att bli det som det var tänkt att vara.  Så klart är det så att tistlarna kan slå rot även i den goda jorden och sakta börja bre ut sej. Blanda sej bland kornen. Tistlarna som vid första anblicken (om man ser dem lite på avstånd) är nästan vackra och kan verka vara en enkel ofarlig växt. Kanske just därför görs det inte heller så mycket för att få bort dem i första skedet. Men det är ett ogräs. En stickig, dominant svårutrotad växt. En växt som helt plötsligt kan ”äga” ett helt potatisland, vilket hände i mitt föräldrahem. Tisteln blir då en kraftfull konkurrent till potatisplantorna eller morötterna som man planterat på kortsidan av landet. Men hur kunde tistlarna hamna i den goda jorden? Ja så kan det faktiskt bli när man söker ny näring / ny extra jord för att göra sin åkerplätt bättre /bördigare. När man hämtar gödsel från en källa man inte vet så mycket om. Det kan vara resultatet av att man inte är observant nog och ser till att det man tillför sin åker är av god kvalitet. Man kanske glömt kolla att det man hämtar inte kommer från ett ställe där jorden/gödseln innehåller frön av tistlar eller annat aggressivt ogräs som kan rota sej i den goda  jorden och ställa till det. Angrepp man inte blir kvitt så enkelt.
Så snurrade mina tankar kring det jag läst och insikten växte fram. Insikten att även om fröna /evangeliet faller i den goda jorden , slår rot och börjar växa, så kan man aldrig med självklarhet tänka att det inte kan komma in saker i bilden som förorsakar att den växt som börjat gro istället förtvinar, kvävs eller inte kan växa som den borde. Även det korn som börjat gro på den goda jorden är ytterst sårbart. Utsatt. Minnet hemifrån av tistlarna som slagit rot och tagit över den jord som tidigare var ogräsfri och brukade ge många kilo potatis blev synlig för mej. Det blev så tydligt hur det hade gått till, – fröna hade följt med gödsellasset som köptes av bonden några kilometer bort från mitt barndomshem och plötsligt fanns de bara där. Ogräsen, tistlarna. Och minnet av flera års slit med att ”utrota” dem lyste klart. Sen gick tankarna till mitt kristna liv. Här och nu. Här i en värld som är så fullmatad med intryck. Som har ett sånt flödande utbud av precis allt. En värld där normer ifrågasätts. En värld där mycket nagelfars och ventileras på nätet och långt ifrån allt är gott. Så, varifrån hämtar jag näring? Vad fyller jag på med för ”gödsel”? Vad är det som lockar mej? Villar jag bort mej i en mycket mänsklig längtan efter att vara omtyckt och passa in och bli accepterad?  Har jag vaggat in mej i omöjlighetstanken att jag inte kan trassla till det för mej? Att jag är helt vaken och har allt under kontroll? Blir jag lite blind av det som kan se ut att vara bara så ”vackert”, oskyldigt och harmlöst och så ger jag tistlarna utrymme att så sakteliga slå rot? Tistlarna som inte fanns där i början lyckas ta plats och gör vad de kan för att tävla om utrymmet. Eller helt enkelt ta över.

eliqu2020 i september

Tro

De där dagarna när livet gnisslar. När det skaver. De där dagarna när tankarna mal och mal. De dagarna har varit många sista åren. Tiderna när det bara hopar sej. Tätnar av frågor. Tiderna när problembildningarna poppar upp i och runt  hela familjekonstellationen. Det bara avlöser varann. Ingen slipper undan. Det kan kännas som att allt ska rivas ner. Brytas sönder. Nån drabbas och som ringarna på vattnet berör det så småningom hela familjebilden. Skakar om. Människor som tillhört kanske ”försvinner”. Ohälsa som måste accepteras och hanteras kanske kliver in på banan. Nånting händer som man tidigare inte trodde fanns på världskartan. Plötsligt gungar livet av frågeställningar. Man behöver hitta ett omformat sätt att möta vardagen. Det som varit innötta bekväma rutiner krackelerar plötsligt. Det gäller att hitta alternativ som fungerar. Ta in, omfatta.  Förhållningssätt förändras. Trygghet blir utbytt mot obalans ett tag. En icke förväntad, och troligen oönskad ny vardag knackar på.
De där dagarna när livet gnisslar ville vi slippa. Samtidigt lär vi oss nånting. Om oss själva och om andra. Om livet som nyckfullt och oförutsägbart. Och helt säkert är det, att nånting händer med oss när vi går där i stormens öga.

Och där och då, kan jag ändå inte annat än lyfta blicken och tro att Herren har allt i sin hand.  Trots allt. Jag måste hålla fast vid min Gudstro. För vem skulle jag annars sätta hoppet till? Gud säger ju att vad vi än ska gå igenom, om det så är eld, djupa vatten,vad vi än möter så ska han vara med oss. Han ska bevara och skydda oss. Om vi vänder om till honom och sätter vår tilltro till honom. Han erbjuder detta. Ett löfte. Kanske låter det för enkelt. Till och med banalt att tro på det. Men jag tror att Gud är med oss i de här skeendena. Faktiskt. Under de svåra tiderna då man inget fattar. Han är med även om jag inte får svar på mina frågor och med bästa vilja i världen inte förstår varför det som händer ska behöva ske. Gud är ändå som flytvästen. Han för oss igenom ”havet”, öppnar en väg och ger oss sitt skydd. Jag får lägga allt i böneskålen och veta att Gud har hört. Gud kan skapa nytt.  Göra saker vi kanske tror är omöjliga. Men i min gnisslande vardag kanske jag inte ser tillfällen där Gud har styrt skeendena till det bättre. Inte förrän jag kommit en bit länge fram på vägen och har tid att sitta ner och reflektera under några andetag. Det är många gånger komplexa frågor vi bär på om livet, prövningarna, och Gudsnärvaron. Man kan tänka att för honom vore det enkelt att se till att allt är fint och harmoniskt och bra. Friktionsfritt och perfekt. Men så finns ju fler faktorer med i spelet. Jag, den här människan som fått möjligheten att  själv välja väg. Människan som så gärna går egna vägar. Människan som (oftast) vet vad som gäller men som inte alltid frågar efter Gud fastän alla vi har evigheten nedlagd i oss. ”Evigheten” som gör sej påmind på olika sätt och ”stör” oss och vill ha kontakt.  Drar i oss. Dessutom finns en ”fiende”, ( om vi nu tror att det finns en ”fiende”), som gör allt för att locka oss med att framgång,  mycket pengar och makt är lyckan. En ”fiende” som kanske vill få oss att tro att Gud är enbart god och snäll. Vi behöver inte alls vara oroliga för att vi inte lyssnar till honom och väljer att respektera det vi förstår är Guds tankar och hans vilja. Vi kan strula på, det är lugnt. I Bibeln finns många berättelser om människor i vardagen och när man läser om deras liv och vad de var med om så ser man att de var ganska lika oss. Människor med en ibland strulig vardag. Problem och funderingar och vägval. Mitt i alltihopa fanns Gud med sina tankar för dem/oss. Mitt i alltihopa, precis som här. Nu.

eliqu augusti 2020

Tro

I några dagar har jag gått och tänkt på ett par meningar ur en predikan jag lyssnade på via nätet. Det var Mika Halkola som predikade över ”Att få nåd att bestå sållningen”. I den predikan pratade han b.la om Petrus och hur Petrus fick gå igenom olika saker för att förberedas/växa/formas inför den uppgift han skulle ha.

I predikan tog Halkola upp tillfället när Jesus mötte b la Petrus nere på stranden, där efter uppståndelsen. Petrus och några till som hade gått iväg och fiskat. Men Jesus kom ner till dem och medan de var där nere på stranden fick Petrus 3 gånger svara på frågan om han älskade Jesus. ”Älskar du mej mer än du älskar dina gamla fiskenät?” Så kunde man tydligen översätta frågan utifrån det ord som använts i den gamla grekiska bibelöversättningen.
Och det är den frågan jag gått och grunnat på. ”Älskar du mej mer än du älskar dina gamla fiskenät”? Jag har ställt mej själv frågan, har jag några ”gamla fiskenät” som är så jätteviktiga för mej att det blir ett hinder? Några ”gamla fiskenät” jag inte vill släppa. Som jag kämpar för att ha kvar. För säkerhets skull. Eller handlar det om ifall jag ska våga släppa ”näten”. Släppa det som är, för att gå vidare in i nånting annat. Lämna över och gå tillsammans med den som säger ”Följ mej”.

eliqu 2020