Tro

Just när jag öppnade dörren och gick in i hallen så hörde jag som en versrad inom mej.  ” Jag omsluter dej på alla sidor,  och jag bär dej i min hand ”.  Orden sjöng inom mej igen och igen en stund. Det var som några veckors bördor lyftes bort.  Som när man tar av sej en tung ryggsäck och får sätta sej och vila när man är på fjället på vandring. Coronabördor. Oro. Saknad.  Allt det som grävt sej in i mej och verkligen skapat en inre stress stillades .  ”Jag bär dej i min hand” .  Det kändes som Herren tittade på mej och log och sa; ”Hur kunde du glömma att jag finns här hela tiden”?  ”Hela tiden”!
Jag satte mej i min blå fåtölj och bara kände Tacksamhet en stund. Vilade.

De ursprungliga raderna finns i Psaltaren 139:5 och som en körsång. Det kom jag ihåg efter en stund. Orden i psalmen är inte exakt lika som de som sjöng inom mej. Men de ord som kom till mej, tror jag var en ännu lite mer personlig hälsning från Herren till mej just idag; – Jag omsluter dej….och jag bär dej…….

Senare på eftermiddan letade jag reda på psalmen och läste alla orden. Alla orden om att Gud vet allt om mej. Utan och innan. Det har Han gjort hela tiden. Och det står att man aldrig kan gömma sej för honom även om man vill. Den platsen finns inte. Den maskeringen finns inte. Ibland går det nästan inte fatta. Att Gud har intresse för mej som enskild individ mitt i corona-vardan en gråmulen dag i februari. Att Han tänkte på att jag är lite trött och sliten och tycker att det är mer uppförs än enkelt just nu. Men så fanns Han bara där och omslöt hela mej med värme och frid och lugn.
                                    ”och jag bär dej i min hand” !

Tro

”Herren ska leda dej, han mättar dej i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar.”
Jesaja 58:11

Så många gånger hittar jag tillbaka till Jesaja och den här underbara versen. Den känns som ett löfte till mej. Ett löfte om nånting så stort. En vattenrik trädgård. När jag känns frusen och sliten och långt borta från Gud är den här versen som ett stänk från en frisk källa, ett vatten som tvättar bort negativa tankar och ger mej hopp. Gud vill ge mej det bästa om jag vänder mej mot honom och lyssnar på det han vill säja mej.

På bilden här uppe ser du en balja, kvarglömd vid kanten av åkern. Det är tidig morgon och solen har börjat leta sej upp över björktopparna. På det tunna skira gräsen sitter miljoner daggdroppar, miljoner, miljoner. Och när solstrålarna faller mot dem glänser de som diamanter. Som tusentals små solar, ljuskällor , som för vidare solljuset. I sej själva kan inte daggdropparna lysa, men när solen får träffa dem blir effekten fantastisk. De har fått förutsättningar för att kunna reflektera ljus, de är formade såna.
Och när jag står där och ser alla glänsande droppar så kommer kören ”Villigt kommer Ditt folk, när du samlar din här, liksom daggen kommer ur morgonrodnaden” i mitt huvud och Gud påminner om att jag kan få vara en daggdroppe som reflekterar nånting från himlen i min vardag. Tanken är överväldigande och jag blir stående och bara begrundar. En lysande daggdroppe tillsammans med tusen, kanske miljoner andra kvinnor och män och barn som upptäckt vem Jesus är och lärt känna honom.