Tro

Livsvägen  går ju verkligen över toppar, genom lugnare partier och längs sträckor där det tar ordentligt på krafterna.  Den  går även genom tider då man kan bära ett stort varför. Inte riktigt fatta skeenden och bära många blandade tankar. Kanske inte riktigt orka med. När man är mitt på en slitsam sträcka kan man känna sej ensam och näst intill isolerad från Gud och hans närvaro och stöd. Isolerad på så sätt att man slår en missmodets mur omkring sej, går omedvetet in i sej själv och sitt eget och ägnar tid åt att ”värna om” omöjlighetstanken och ensamhetskänslan. Isolerad för man lyfter inte blicken utan tittar ner på fötterna och den allra närmaste halvmetern av vägen framför. Eller , kanske ännu värre, tittar bakåt och längtar till det som varit. Till det som var bra och gott när man fick vara på höjderna. Och så glömmer man bort det man så väl vet, att det finns så mycket mer i beredskap. Man är bara inte där ännu. En förändring kan en sån gång tyckas vara väldigt avlägsen. Det kan till och med kännas enklare att fortsätta se bakåt. Ibland lockar det faktiskt att rätt och slätt slå sej ner på en sten och ägna sej åt att ”minnas”. Det, kan kännas enklare än att använda kartan och kompassen för att hålla riktningen och komma framåt mot det mål som man satt ut för och så gärna vill nå.
Nu ett tag har Gud påmint om att han kan göra något nytt. Han säger det med ett utropstecken efter! Han säger ” märker ni det inte redan”? Gud kan förändra situationer. Rakt av. Han är inte beroende av några mänskliga villkor. Han kan bort skadliga tankar som binder fast oss i ett förflutet. Det där som kanske blev en aning galet. Det där som man kan känna, att det här blir jag aldrig av med. Saker som kan bli ett hinder i gemenskapen med honom som Är. Gud vill befria oss från den ”Hacke Hackspett” som pickar oss på axeln och försöker förstöra. Han kan ta bort rädslor och lasta av bördor. Han påminner om att det förbund han slutit kommer han inte att bryta om vi är ödmjuka och respekterar hans ord. Gud finns med i snårskogen och i uppförsbackar. I skuggiga partier och utefter den knaggliga stigen. Han försöker säja att snart ska vi få se nya vyer som är oändliga. Det mörka skogspartiet kommer att ta slut. Gud kan ge kraft att klara den tunga stigningen. Ge öron som hör och uppfattar ledning och tilltal. Ögon som hittar till vattnen. Och som upptäcker stigen ut ur det täta björkriset när allt ser ut som ett ogenomträngligt virrvarr.  Gud finns där.

eliqu i augusti 2020

Jesaja 43:19

Tro

Påskdagen 2020

Bilden är från en kyrka i Riga. Besökte den ifjol. Målningen är en av de vackraste Kristusbilder jag sett.
Så levande. Det kändes som om han kom gående mot oss





Och så här på påskdagen kan jag inte annat än känna glädje över att ha en tro. Den är grundfundamentet i livet oavsett. Jag känner mej i bland lite som Abraham. Eller rättare sagt jag gör som Abraham gjorde. Jag brukar ställa mej ute under stjärnhimlen och titta upp mot stjärnorna. I min ensamhet, i mörkret. När jag står där och ser alla miljoner utströdda lysande stjärnor mot den mörka himlen, blir jag fylld av Guds närvaro på ett särskilt sätt. Och av löftena i Bibeln och den fasta övertygelsen att det Gud har sagt det blir.

eliqu påsk 2020

Tro

Han hör vad just jag säger, alla mina funderingar, glädje, önskningar, rop efter hjälp. Min vilsenhet, alla mina goda intentioner.Tänk att rösten når ända fram. Min röst når till Herren, till hans boning, till hans öra

Han hör alla gånger jag upprepar och upprepar och påminner. Alla gånger jag lägger fram argument och vill bestämma och tycka. Alla mina mutförsök och de löften som jag sen kanske inte klarar av att hålla – ja allt hör han. Han urskiljer och hör det genom allt brus av andra röster. Han vet om mej, precis som han lovat och sagt.

Men hur fungerar jag då? Hör jag vad Herren svarar? Vad han vill säja till mej där jag är mitt i vardagens alla sysslor? I strömmen av information. I floden av krav och allt det där jag borde göra. Lyssnar jag där jag går upptagen och uppkopplad? Kalendern är full och när dagen är slut är orken slut.

Gud kanske vill ge mej en fingervisning, kanske trösta. Kanske överraska, kanske få mej att upptäcka något nytt. Våga ta några fler steg. Kanske peka mot alla löften och mena att – du vet vem jag är och vad jag lovat! Kanske påminna om det allra viktigaste. Men det är lätt att bli störd av allt som omger en. Jag kanske vill och bär på en ärlig längtan men ofta disträ och lyssnar inte på riktigt. Jag måste ordna saker först. Tror jag i allafall.

Precis som Marta – bjuder jag nog in , vill att Gud ska besöka mej, men samtidigt haf jag fullt sjå med så mycket.Lyssnar med ett halvt öra. Och så upplever jag mej ”ensam”, inte sedd, inte lyssnad på. Kanske till och med missförstådd och tänker att jag får så lite av allt det där jag längtar efter. Och varför är det så?

Hör jag den där rösten som oftast lugnt och stilla vill ge mej information? Ge mej trygghet. Eller lyssnar jag efter att jag ska få de svar jag nästan bestämt att jag ska ha? Jag hör illa. Är jag lite för självupptagen för att riktigt lyssna. Eller kostar det för mycket? Är jag verkligen öppen för att ta emot från den som vet var jag är, och vem jag är och vad jag behöver. Från den som vill vara delaktig i våra liv, varje dag. Från Gud som också har gett oss ett uppdrag / har en tanke med mitt/ ditt liv och vill att vi ska vara en fungerande del i Kristi kropp – församlingen.

Har jag gjort det till mitt privilegium att prata på, ropa och kanske begära fast det är så att privilegiet i allra högsta grad är ömsesidigt. Gud vill jag/ vi ska stilla mej /oss och höra. Sen göra… återigen höra…. sen göra. Lyssna , förstå, finnas till förfogande.

Min bön är att verkligen förstå hur viktigt det är att prioritera. Att bli stilla så Gud kan ha dialogen med mej. Öppna mej för det han vill ha sagt oavsett vad det gäller. Att våga gå in i det ”allvar” och samtidigt den ”helhet” det innebär att vara där Gud vill att jag/vi ska vara. Att växa i insikten om Herrens omsorg och närhet och mer och mer förstå. Att verkligen förstå att jag – den lilla människan – min röst når till Guds öra men det stannar inte där utan vi får ha en kommunikation, ett pågående samtal, ett resonemang, ett lärande och växande

Eliqu i april 2017