Tro

De där dagarna när livet gnisslar. När det skaver. De där dagarna när tankarna mal och mal. De dagarna har varit många sista åren. Tiderna när det bara hopar sej. Tätnar av frågor. Tiderna när problembildningarna poppar upp i och runt  hela familjekonstellationen. Det bara avlöser varann. Ingen slipper undan. Det kan kännas som att allt ska rivas ner. Brytas sönder. Nån drabbas och som ringarna på vattnet berör det så småningom hela familjebilden. Skakar om. Människor som tillhört kanske ”försvinner”. Ohälsa som måste accepteras och hanteras kanske kliver in på banan. Nånting händer som man tidigare inte trodde fanns på världskartan. Plötsligt gungar livet av frågeställningar. Man behöver hitta ett omformat sätt att möta vardagen. Det som varit innötta bekväma rutiner krackelerar plötsligt. Det gäller att hitta alternativ som fungerar. Ta in, omfatta.  Förhållningssätt förändras. Trygghet blir utbytt mot obalans ett tag. En icke förväntad, och troligen oönskad ny vardag knackar på.
De där dagarna när livet gnisslar ville vi slippa. Samtidigt lär vi oss nånting. Om oss själva och om andra. Om livet som nyckfullt och oförutsägbart. Och helt säkert är det, att nånting händer med oss när vi går där i stormens öga.

Och där och då, kan jag ändå inte annat än lyfta blicken och tro att Herren har allt i sin hand.  Trots allt. Jag måste hålla fast vid min Gudstro. För vem skulle jag annars sätta hoppet till? Gud säger ju att vad vi än ska gå igenom, om det så är eld, djupa vatten,vad vi än möter så ska han vara med oss. Han ska bevara och skydda oss. Om vi vänder om till honom och sätter vår tilltro till honom. Han erbjuder detta. Ett löfte. Kanske låter det för enkelt. Till och med banalt att tro på det. Men jag tror att Gud är med oss i de här skeendena. Faktiskt. Under de svåra tiderna då man inget fattar. Han är med även om jag inte får svar på mina frågor och med bästa vilja i världen inte förstår varför det som händer ska behöva ske. Gud är ändå som flytvästen. Han för oss igenom ”havet”, öppnar en väg och ger oss sitt skydd. Jag får lägga allt i böneskålen och veta att Gud har hört. Gud kan skapa nytt.  Göra saker vi kanske tror är omöjliga. Men i min gnisslande vardag kanske jag inte ser tillfällen där Gud har styrt skeendena till det bättre. Inte förrän jag kommit en bit länge fram på vägen och har tid att sitta ner och reflektera under några andetag. Det är många gånger komplexa frågor vi bär på om livet, prövningarna, och Gudsnärvaron. Man kan tänka att för honom vore det enkelt att se till att allt är fint och harmoniskt och bra. Friktionsfritt och perfekt. Men så finns ju fler faktorer med i spelet. Jag, den här människan som fått möjligheten att  själv välja väg. Människan som så gärna går egna vägar. Människan som (oftast) vet vad som gäller men som inte alltid frågar efter Gud fastän alla vi har evigheten nedlagd i oss. ”Evigheten” som gör sej påmind på olika sätt och ”stör” oss och vill ha kontakt.  Drar i oss. Dessutom finns en ”fiende”, ( om vi nu tror att det finns en ”fiende”), som gör allt för att locka oss med att framgång,  mycket pengar och makt är lyckan. En ”fiende” som kanske vill få oss att tro att Gud är enbart god och snäll. Vi behöver inte alls vara oroliga för att vi inte lyssnar till honom och väljer att respektera det vi förstår är Guds tankar och hans vilja. Vi kan strula på, det är lugnt. I Bibeln finns många berättelser om människor i vardagen och när man läser om deras liv och vad de var med om så ser man att de var ganska lika oss. Människor med en ibland strulig vardag. Problem och funderingar och vägval. Mitt i alltihopa fanns Gud med sina tankar för dem/oss. Mitt i alltihopa, precis som här. Nu.

eliqu augusti 2020

Ur ryggsäcken

Jag blev kristen när jag var 23 år.Och med i Pingst där jag bodde. Har fått uppleva Gud. Påtagligt, djupt och innerligt. Men när jag hade varit med ett antal år så hände saker som gjorde att livet förändrades ganska radikalt. Och efter ytterligare ett antal år gjorde jag en del felval och felprioriteringar som gjorde att jag villade bort mej. Kanske var jag inte nog aktsam så jag insåg hur jag gled iväg. Kanske var ett av misstagen att jag kämpade med allt ensam, tyckte att det var så jobbigt prata om. Höll en fasad utåt. Som resultat av det kom jag mer och mer vid sidan om. Min tro fanns kvar men inte ett levande kristet liv. Eller det fanns inget liv alls egentligen.

Jag hörde inte hemma nånstans. Ingen förankring nånstans. Men när ganska många år hade gått kände jag att så här går det inte ha det. Det går inte vara varken eller. Det är det värsta läge man kan ha. Man får ingen välsignelse ut av det. Ingen frid, ingen glädje eller att man får känna att man är hel som människa. Så jag pratade med en pastor och tog beslutet att börja om. Där handlade det om att välja Jesus eller inte. Jag känner att när man kommer till såna lägen i livet hoppas jag att man tänker till och inser vad konsekvensen av de olika vägvalen man har innebär. Det handlar om liv eller död. Jo, faktiskt är det så andligt sett.

Vägen tillbaka, när man väl tagit beslutet och tagit steget är Välkomnade.
Att få bli ett Guds barn igen. Att få hitta sin rätta plats. Att få känna glädjen och friden inom sej igen. Att få ett nytt liv. För den som inte blivit en kristen är det kanske svårt att förstå vad det innebär. Bibeln säger ju att innan man lärt känna Gud så ser man allt som ”suddigt” och kan inte riktigt förstå.

Jag känner en sån djupt inre glädje över att jag hittat tillbaka till min tro igen efter så många år av ”ingenting”. Och att få känna att jag är Välkommen och efterlängtad och att jag till sist hamnat rätt.


Poesi

Saker att göra
Strödda ord att besvara
Trådar att tvinna ut/ihop

Målet är svagt synligt ändå
Tydligt    men    omgärdat
Vägen kantad av beslut
Ställningstaganden

Passionen tillåts stillsamt växa      
– i sitt bräckliga kärl
Kraften mogna, bilda blomma

Vem är jag? Vandraren?
Hjärtat vet, äger kartan
Häng av den svarta koftan
Känn vinden mot ansiktet eller ibland regnen
Stigen finns……… i gräset, i den stora skogen, nere längs stränderna
Vindlande   –   svårtillgänglig    –     bedövande vacker

I den Gamla finns den Unga……………….

Ethel Lq 20190130