De där dagarna när livet gnisslar. När det skaver. De där dagarna när tankarna mal och mal. De dagarna har varit många sista åren. Tiderna när det bara hopar sej. Tätnar av frågor. Tiderna när problembildningarna poppar upp i och runt hela familjekonstellationen. Det bara avlöser varann. Ingen slipper undan. Det kan kännas som att allt ska rivas ner. Brytas sönder. Nån drabbas och som ringarna på vattnet berör det så småningom hela familjebilden. Skakar om. Människor som tillhört kanske ”försvinner”. Ohälsa som måste accepteras och hanteras kanske kliver in på banan. Nånting händer som man tidigare inte trodde fanns på världskartan. Plötsligt gungar livet av frågeställningar. Man behöver hitta ett omformat sätt att möta vardagen. Det som varit innötta bekväma rutiner krackelerar plötsligt. Det gäller att hitta alternativ som fungerar. Ta in, omfatta. Förhållningssätt förändras. Trygghet blir utbytt mot obalans ett tag. En icke förväntad, och troligen oönskad ny vardag knackar på.
De där dagarna när livet gnisslar ville vi slippa. Samtidigt lär vi oss nånting. Om oss själva och om andra. Om livet som nyckfullt och oförutsägbart. Och helt säkert är det, att nånting händer med oss när vi går där i stormens öga.
Och där och då, kan jag ändå inte annat än lyfta blicken och tro att Herren har allt i sin hand. Trots allt. Jag måste hålla fast vid min Gudstro. För vem skulle jag annars sätta hoppet till? Gud säger ju att vad vi än ska gå igenom, om det så är eld, djupa vatten,vad vi än möter så ska han vara med oss. Han ska bevara och skydda oss. Om vi vänder om till honom och sätter vår tilltro till honom. Han erbjuder detta. Ett löfte. Kanske låter det för enkelt. Till och med banalt att tro på det. Men jag tror att Gud är med oss i de här skeendena. Faktiskt. Under de svåra tiderna då man inget fattar. Han är med även om jag inte får svar på mina frågor och med bästa vilja i världen inte förstår varför det som händer ska behöva ske. Gud är ändå som flytvästen. Han för oss igenom ”havet”, öppnar en väg och ger oss sitt skydd. Jag får lägga allt i böneskålen och veta att Gud har hört. Gud kan skapa nytt. Göra saker vi kanske tror är omöjliga. Men i min gnisslande vardag kanske jag inte ser tillfällen där Gud har styrt skeendena till det bättre. Inte förrän jag kommit en bit länge fram på vägen och har tid att sitta ner och reflektera under några andetag. Det är många gånger komplexa frågor vi bär på om livet, prövningarna, och Gudsnärvaron. Man kan tänka att för honom vore det enkelt att se till att allt är fint och harmoniskt och bra. Friktionsfritt och perfekt. Men så finns ju fler faktorer med i spelet. Jag, den här människan som fått möjligheten att själv välja väg. Människan som så gärna går egna vägar. Människan som (oftast) vet vad som gäller men som inte alltid frågar efter Gud fastän alla vi har evigheten nedlagd i oss. ”Evigheten” som gör sej påmind på olika sätt och ”stör” oss och vill ha kontakt. Drar i oss. Dessutom finns en ”fiende”, ( om vi nu tror att det finns en ”fiende”), som gör allt för att locka oss med att framgång, mycket pengar och makt är lyckan. En ”fiende” som kanske vill få oss att tro att Gud är enbart god och snäll. Vi behöver inte alls vara oroliga för att vi inte lyssnar till honom och väljer att respektera det vi förstår är Guds tankar och hans vilja. Vi kan strula på, det är lugnt. I Bibeln finns många berättelser om människor i vardagen och när man läser om deras liv och vad de var med om så ser man att de var ganska lika oss. Människor med en ibland strulig vardag. Problem och funderingar och vägval. Mitt i alltihopa fanns Gud med sina tankar för dem/oss. Mitt i alltihopa, precis som här. Nu.
eliqu augusti 2020