val vi gör

Jag tänkt rätt mycket på Eva och val man gör. Eva som hade ”allt”.  På sätt vis hade hon faktiskt det, och ändå! ville hon dessutom ha det enda som hon och Adam inte skulle få ta av.  Frukten på Kunskapens träd. Nu säger man ju att hon blev lurad av ormen. Men hon blev ju som inte lurad rakt av. Ormen sådde in tvivel i hennes tankar. Tvivel som jag tror vi ärvt. På gott och ont. I  bibelöversättningen Folkbibeln 2015  är ormens ord till Eva :
-” Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i lustgården”?  Har Gud verkligen sagt! ….Hos Eva satte orden säkert igång en tankeprocess där hon tänkte på hur god Gud är och generös med allt. Hon tänkte kanske på ifall det verkligen skulle spela så stor roll om hon och Adam bara smakade av frukten. Skulle det märkas? Hon tänkte kanske att Gud skulle ha överseende ändå och bara bli lite upprörd. Kanske kändes det också riktigt riktigt lockande att få pröva. Spännande. Eva vägde säkert argument både hit och dit. Men ormen matade på och lyckades ”övertyga” Eva om att det var riskfritt och ingenting som skulle skada varken henne eller Adam.  Tvärtom. Så Eva smakade av frukten på Kunskapens träd och hon gav Adam, som också smakade, med katastrofala konsekvenser som följd.
Och visst kan jag kännas som Eva ibland. Mitt i vardagen i vår värld som brusar av intryck och har ett utbud som är enormt. En utveckling som skapar nya måsten för oss. Måsten att ha och att göra. En uppluckring av normer och mycket blir bara så väldigt flytande. Vad är det som gäller? Är det jag själv som lägger ribban? Kan det vara så? Att det är ok i det samhälle som blir mer och mer normlöst? Jag definierar reglerna? Ramarna är så difusa. Så visst känns jag ibland som Eva. Eva som lockas av det som kan vara/ bli skadligt. Det där som kanske inte är förbjudet som med frukten från Kunskapens träd, men som är olämpligt och oförenligt om man vill leva för Gud. Är det svaghet? Eller ett anpassningsförsök så jag passar in i alla sammanhang?  Är det att jag inte är observant och inser konsekvensen? Kan det vara att jag inte vågar vara rakryggad? Eller är det en effekt av ett antal kompromissanden som gör att det blir lättare och lättare att tänja på samvetet? Eller, i värsta fall, har relationen med Gud svalnat och gått in i viloläge? Den skymtar i bakgrunden. Finns där som en trygghetsflagg?
En brottningskamp är det i alla fall. Jag/vi utsätts för en pågående rad av möten och situationer, tillfällen där man måste val. Stå upp för sin tro, sina värderingar, sin övertygelse. Bra val, tvivelaktiga val. Val som leder framåt. Val man kan leva med och stå för. Val som kanske sargar och ger ärr. Val som skadar fast man inte ville det.  Lite nonchalanta ogenomtänkta val som sen slår tillbaka mot en själv och får som följd att jag/man måste repareras både inåt och utåt. Variationerna är oändliga. Eva stod där ensam med ormen. Ensam beslutsfattare. Hon kunde faktiskt ha ropat på Gud och frågat efter hans hjälp. Men Eva överlade med sej själv och en motståndare som var svår att argumentera mot. Hon ropade inte ens på Adam (medvandrare) för uppbackning.
Jag då, ja, jag vill göra rätta val. Det blir hela tiden mer och mer viktigt. Vill känna att valen är ”grundade”, kan man säja så, och backas upp av en övertygelse.  Jag har märkt, att ju närmare Gud jag är i bibelläsning och bön, ju enklare är det att välja/göra rätt. Det går inte på räls men det blir på ett annat sätt. Tillvaron behöver inte svaja som ett vasstrå, hit och dit hur länge som helst, utan det byggs upp en stadga inombords, en inre kompass som hjälper.  I Gudsordet hittar jag nånting fast att stå på, riktlinjer, vägledning. Jag möter andra personer där som också kämpat på och slitit med tillvaron och hittat vägar. Och det är som att Ordet bottnar långt ner i mellangärdet och bildar en samklang som gör nånting med mej som jag inte riktigt kan sätta ord på. Övertygelse, kanske är ett användbart ord, men det går egentligen ännu så mycket djupare. 
Val som görs spelar roll. För mej och för mitt växande i min tro.  För andra som påverkas av mina val. Spelar roll för det där med trovärdighet och respekt, för vissa val kan påverka oss/andra livslångt. Men visst kan man ibland tänka, precis som Eva säkert tänkte att ” en frukt, en tugga, en smakbit kan väl inte betyda så mycket”,  men oj så fel hon hade. Det är kanske då , när man står där med de ”banala valen” , de där ”små oskyldiga”, de där som ”inte kan spela nån roll”, kanske är det då det är svårast att vara vaken, omfatta situationen och sen välja medvetet/klokt. Kanske då man är som mest lätt att bli lurad av den (läs ormen) som är mot och vill att vi ska misslyckas och hamna i den där misslycksgyttjan som är så destruktiv och som man lätt fastnar i och i värsta fall blir kvar i. Kanske man till och med ger upp. Gör jag aldrig fel nu då, tänker du kanske. Misslyckas? Jo, visst gör jag det, och det ger ingen behaglig känsla. Men i den situationen finns en väg ut och det är ju att vända om/backa göra rätt igen. Jag går ju inte ensam utan Gud går med mej! Jag brukar tänka på Petrus, han gick igenom många prövningar och det gick inte alltid så bra för Petrus kan man tycka. Men han vände om / gjorde rätt och fick ju bli en klippa. Han fick ödmjuka sej, se och lära/förstå. Han gick igenom en process där han formades och växte och blev en annan människa med en djup förankrad tro. Från vasstrå till klippa. Därför jag känner att ”Tack Jesus för att du finns för oss. Dagligen. I litet som stort. Och att du hjälper och stöttar mej/oss att ta några steg i taget framåt i rätt riktning. Att vi formas och kan få bli mer och mer stabila och trygga i våran tro precis som Petrus. Vi behöver inte ta beslut på egen hand. Inte kämpa helt själva, du har lovat vara med oss intill tidens slut, och det är du verkligen.”

eliqu vår 2020

Lämna en kommentar