Han hör vad just jag säger, alla mina funderingar, glädje, önskningar, rop efter hjälp. Min vilsenhet, alla mina goda intentioner.Tänk att rösten når ända fram. Min röst når till Herren, till hans boning, till hans öra
Han hör alla gånger jag upprepar och upprepar och påminner. Alla gånger jag lägger fram argument och vill bestämma och tycka. Alla mina mutförsök och de löften som jag sen kanske inte klarar av att hålla – ja allt hör han. Han urskiljer och hör det genom allt brus av andra röster. Han vet om mej, precis som han lovat och sagt.
Men hur fungerar jag då? Hör jag vad Herren svarar? Vad han vill säja till mej där jag är mitt i vardagens alla sysslor? I strömmen av information. I floden av krav och allt det där jag borde göra. Lyssnar jag där jag går upptagen och uppkopplad? Kalendern är full och när dagen är slut är orken slut.
Gud kanske vill ge mej en fingervisning, kanske trösta. Kanske överraska, kanske få mej att upptäcka något nytt. Våga ta några fler steg. Kanske peka mot alla löften och mena att – du vet vem jag är och vad jag lovat! Kanske påminna om det allra viktigaste. Men det är lätt att bli störd av allt som omger en. Jag kanske vill och bär på en ärlig längtan men ofta disträ och lyssnar inte på riktigt. Jag måste ordna saker först. Tror jag i allafall.
Precis som Marta – bjuder jag nog in , vill att Gud ska besöka mej, men samtidigt haf jag fullt sjå med så mycket.Lyssnar med ett halvt öra. Och så upplever jag mej ”ensam”, inte sedd, inte lyssnad på. Kanske till och med missförstådd och tänker att jag får så lite av allt det där jag längtar efter. Och varför är det så?
Hör jag den där rösten som oftast lugnt och stilla vill ge mej information? Ge mej trygghet. Eller lyssnar jag efter att jag ska få de svar jag nästan bestämt att jag ska ha? Jag hör illa. Är jag lite för självupptagen för att riktigt lyssna. Eller kostar det för mycket? Är jag verkligen öppen för att ta emot från den som vet var jag är, och vem jag är och vad jag behöver. Från den som vill vara delaktig i våra liv, varje dag. Från Gud som också har gett oss ett uppdrag / har en tanke med mitt/ ditt liv och vill att vi ska vara en fungerande del i Kristi kropp – församlingen.
Har jag gjort det till mitt privilegium att prata på, ropa och kanske begära fast det är så att privilegiet i allra högsta grad är ömsesidigt. Gud vill jag/ vi ska stilla mej /oss och höra. Sen göra… återigen höra…. sen göra. Lyssna , förstå, finnas till förfogande.
Min bön är att verkligen förstå hur viktigt det är att prioritera. Att bli stilla så Gud kan ha dialogen med mej. Öppna mej för det han vill ha sagt oavsett vad det gäller. Att våga gå in i det ”allvar” och samtidigt den ”helhet” det innebär att vara där Gud vill att jag/vi ska vara. Att växa i insikten om Herrens omsorg och närhet och mer och mer förstå. Att verkligen förstå att jag – den lilla människan – min röst når till Guds öra men det stannar inte där utan vi får ha en kommunikation, ett pågående samtal, ett resonemang, ett lärande och växande
Eliqu i april 2017