Nu lägger jag in en text som inte är riktigt klar. Så om några dagar ser den kanske annars ut…..
.
Ibland upptäcker man inte glasrutan. Men plötsligt står den bara där. Mitt i vägen. Och jag bara springer – rakt in i den. Tankar och handling upptagna med göra något som verkade klokt. Där och då tyckte jag inte att det fanns några hinder i vägen. Inga bättre sätt att göra det som skulle göras. Tyckte allt verkade ok. Glasrutan sa nåt annat. Det fanns något som inte var ok. Nåt jag inte tänkt på. Eller var medveten om. Jag hade missat signalerna. För nåt jag gjort eller sagt blev så fel.
Att stå där och fatta ingenting är på sätt och vis en sorg. Jag känner mej djupt lessen. Man står där med en massa gissningar. Vad blev fel? Vad gjorde jag som den andra personen blev så arg/besviken/irriterad/lessen över? Man står där och funderar över nästa steg. Vad är klokast?
Ibland lägger sej saker om man får förklara och allt löser då sej på ett enkelt sätt. Man når varann, begriper. Andra gånger når man inte källan till problemet och det grus som kastats in i maskineriet finns kvar länge länge. Det skaver, inte alltid, men så pass att det stör i relationen, påverkar situationer. Sämst är det när det av någon anledning inte görs någonting från någon part. Man blundar, rundar glasrutan och går vidare troligtvis med en knäckt känsla bevarad. Efter det, tänker jag att man kommer att se blänket från rutan, som en reflex från ett obegripligt nederlag, dyka upp då och då och påminna. Det, minnet, kommer att lägga in ett avstånd i relationen med den personen för lång tid framöver. Jag skulle vilja säja ända till man sagt det som borde säjas.
Jag tycker det är obehagligt med överraskningar som ”glasrutan”. Det skär i själen. Att det blir gnissel människor emellan är kanske oundvikligt. Det händer då och då hur tydliga vi än tycker vi är. Värst är det, då det slutar i att det viktiga aldrig säjs. När frågorna inte är öppna och svaren nån väl innött jargong eller klyscha för vi inte vill blotta vår sårbarhet. Den typen av handlande fortsätter att bygga på tornet av ens misslyckade handlande i mellanmänskligt viktiga situationer. Ärlighet gör en starkare och det gör en tydligare som person i andras ögon. Och, jag tycker också att det kanske handlar om respekt i flera led. Vad har man att förlora? Inte mycket.