Kanske är det så att Herren försökte visa mej nåt sist vi träffades i Bönegruppen. Några bilder jag fick i huvudet som blev så tydliga inom mej och som jag ska försöka att sätta ord på. Jag fick en förnimmelse av vackra tomma rum. Tomma på människor. Fint möblerade och färdiga att använda men alla möblerna är övertäckta med lakan. Rummen är lämnade. Eller egentligen av nån anledning bestämda till att ”tas ur bruk” / vila, för att kanske nån gång användas. Såna där rum man ser i nån film ibland. Rum i väntan. Rum som är fullt användbara utrustade med allt som behövs för att vara beboeliga men som är ”pausade”, inte behövda just nu.
Så kom tanken att har jag såna rum inom mej? Rum med ”allt som behövs”, utrustning, verktyg, instrument, de andliga gåvorna Bibeln pratar om. Gåvor som jag fått av Gud att bruka i mitt vardagsliv som jag inte använder utan har ställt på ”väntan”. Gåvor/förmågor som ska vara till välsignelse för min familj, mina syskon i församlingen och för människor jag stöter på i olika sammanhang. Har jag lagt lakan över gåvorna och gått ut ur rummet? Är det så? Kanske. Har jag gjort det valet för att jag inte vågar gå i tro på Guds löften? För att jag känns osäker och inte vill göra fel? Eller för att det känns för stort för mej? Är jag som förvaltaren som gömde sitt pund av rädsla för sin herre? Rör jag mej bara i en bekvämlighets-zon, och tycker att allt ändå är ganska bra, att det är tillräckligt och att jag faktiskt kan försvara de val jag gör?
Låter vi såna finnas rum i församlingen? Bromsar vi Guds planer för vi brer lakan över ”verktygen” och gåvorna och viker åt dörrar? Kanske är det så. Vad är i så fall skälen? Vad kan jag se i mitt eget liv? Och när jag då tänker på vad jag tror Gud ville göra mej uppmärksam på, känner jag behovet att öppna ett fönster. Släppa in frisk vind. Syre. Vädra ut luft som blivit lite instängd Gå in i det tillbommade rummet, ta bort lakanen och fundera över – Gud vad vill du? Hur kan jag/vi gå vidare och ännu mer formas till den du tänkt att jag/vi ska vara? Vad är det jag, med Guds hjälp , behöver ta tag i ? Vad har jag låtit växa för ogräs i mitt liv? Vad är det som fått ta största platsen i mitt liv och som kanske blivit till ett hinder ? Har mitt perspektiv på vad Gud kan göra blivit väldigt begränsat och snävt? Och en bön växer fram, Jesus hjälp mej att ta ut riktning! Hjälp mej släppa taget och behovet av kontroll! Hjälp mej att våga hålla mej i strömmen så den Helige Ande får lotsa mej i vardagen så jag kan vara till nytta för Ditt Rike på det sätt du tänkt. Hjälp oss som Guds folk att söka oss närmare dej så att vi får uppleva den frihet du lovat oss i ditt Ord! Hjälp oss så vi inte luras av dem som säger att ”allt är bra som det är, det finns ingen anledning till oro, ingen anledning till att förändra”. Jesus, om du bankar på dörren och vill komma in, du som tänkt nånting så mycket mer för oss, din församling, människorna i vår kommun och för vårt land, om du bankar, ge oss då viljan och modet att öppna dörren för dej helt och fullt, – vad det än kommer att innebära. Hjälp oss att precis som Petrus våga sätta fötterna utanför båten för att gå på vattnet och då också göra det i tron att det bär. Vi har ju ditt löfte
”Se jag står för dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mej.” Upp 3:20
ethel 20220618